Krönika: ”Italiensk fotboll måste lyfta sig”
Mats Lerneby är frilansjournalist och författare som tidigare bloggat för SvenskaFans. Under 2016 kommer han att regelbundet skriva krönikor om italiensk och europeisk fotboll.
Vet var man ska leta så hittar man en cykelbana strax efter Olympiastadion. Den smala banan leder en ut från Rom och vill man, verkar man kunna cykla hela vägen till Viterbo. Jag nöjer mig med två mil. Stannar vid bron innan Sette Bagni och köper en vattenflaska. Det är en märklig färd som går igenom ömsom slitna industrianläggningar med rostiga staket, hagar för hopphästar, en liten flygplats med ivriga cessnor som lyfter mot den blå himlen, samt oklanderligt skötta träningsanläggningar av olika sort. Jag vänder cykeln hemåt igen.
Ju närmare Rom man kommer desto mer slitnare blir det och när man cyklar igenom Tor di Quinto är det smått bisarrt. Simbassängerna från en privat anläggning glittrar i solen och nästan på andra sidan staketet står prostituerade kvinnor på rad och säljer sig till förbipasserande bilister.
Olympiastadion ligger öde denna onsdageftermiddag. Jag stannar till vid ingången till Foro Italico och går längs med den mosaik som en gång välkomnade besökarna. Om man inte förstår dess innebörd, är det lätt att bli förvånad över skicket de miljontals små mosaik-bitarna befinner sig i. De är slitna och nötta. Men det går ändå tydligt att se bandy-spelare, fäktare, hockeyspelare dansa omkring på marken. Och det går också tydligt att se namnet Duce nästan överallt.
Foro Italico som området heter, hette från början Foro Mussolini och efter andra världskriget, bytte man helt enkelt bara namn på det. Det är därför det bredvid Olympiastadion står enorma manliga statyer av grekiska ideal med fascistknippar. Det är därför hela områdets entré domineras av en jätteobelisk med texten Mussolini Dux och det är därför denna smått fantastiska mosaik finns.
Ingen vet riktigt vad man ska göra med detta historiska arv. En del vill helst glömma det, en del vill bevara det, resultatet är att man på traditionellt italienskt vis tryckt på paus. Nu förfaller det och jag tror alla skulle vara nöjda om det liksom bara fick fortsätta så. I staden med den rikaste historien, där det finns byggnader som är tusentals år gamla, har man väldigt svårt med nutidshistorien. Ännu en av alla dessa italienska paradoxer.
Nåväl, på en stor banderoll intill alltsammans står hashtagen #wewantos2024 målad. Mäktiga intressen i Rom vill verkligen ha OS 2024. Frågan är bara vad som händer med mosaik och obelisk då. Renoveras de då? Blir fascistisk konst världsarv? Gianpaolo vill inte ha OS. ”Den här staden har nog med problem. Rom är en sliten stad, vi behöver fixa och laga den här staden först innan vi kan börja snacka om OS”, säger han. Precis så säger även den nya borgmästaren, Virgina Raggi. Hon får verkligen springa gatlopp för det. Tidningen Il Messageros ägare som kommer från en mäktig familj, bedriver nästan en egen kampanj emot Raggi. Personligen har jag svårt att se hur hon ska kunna städa upp i den korrumperade kommunen som utgör Roma, men att hon har mångas stöd råder det ingen tvekan om.
”Jag röstade på henne. Någonting måste hända, fortsätter det så här kommer den här staden bli som Grekland”, säger Gianpaolo och dricker lite av vinet. Han är romanista och vi brukar reta och gnabbas med varandra, men vi är ändå överens om att en förändring är nödvändig. ”Roma måste börja bygga arenan nu. Jag tror att om de gör det, kommer det få många andra klubbar att följa efter och på sikt kommer det förändra fotbollen.” Men han glömmer en sak säger jag. ”Tror du verkligen Raggi kommer godkänna den byggplan som är nu? Godkänner hon inte OS lär hon ju inte godkänna arena-projektet i Tor di Valle.” Gianpaolo nickar tyst. ”Du kanske har rätt. Men jag vill ändå tro och hoppas. Italiensk fotboll måste lyfta sig.” Jag nickar men säger att jag nog har blivit cynisk. Jag har hört snacket om förändring från så många och det har lett till så lite. ”Sant, men den dagen vi slutar tro, kan vi lika gärna dö”, säger Gianpaolo innan han tar vespan ner mot Trastevere. Jag ser honom åka och vänder hemåt mot Monte Verdi och tänker att han faktiskt har rätt.
