Gästkrönika om säsongen 2010/2011
Det här är ännu ett kapitel i livet som supporter av en flock vargar, gladiatorer och romerska legionärer. Det här är sagan om hur 2010 blev 2011, hur det som var lovande blev mördande, och hur Francesco Totti för 207:e gången tystade ner alla. Det här är Roma, så som vi upplevde henne den här säsongen.
Allt började med en kejsare från Milano, till ursprunget brasilianare, som ville komma och avlasta sin romerska jämlike i det rödgula anfallet. Adriano hade återvänt från de döda och var nu tillbaka i ett välbekant landområde för gruvlig revansch och upprättelse. Det romerska styret passade också på att hämta Italiens snyggaste son till fronten, till en front där den potentiellt störste krigaren Jeremy Menez och där alltid lika pålitlige spjutspetsen Mirko Vucinic redan huserade. Tillsammans bildade de en fruktad kvintett som gjorde att Roma äntligen såg ut som en erövrare, fullt kapabel att göra anspråk på den italienska tronen och lyfta skölden mot skyn i majs glimrande solsken.
Månaderna rann iväg, och den vackre Borriello blev den kobra som högg på allt. Tyvärr för kejsardömets skull var den störste av de alla sårad. Vi vet inte riktigt vad som hände, men kanske blev fienders attacker till slut för mycket och för skadliga för världens egentlige härskare. Totti låg nere för räkning och ansågs inte längre vara ett hot av tyska europamotståndare, samme Totti som åren tidigare varit världsfotbollens store playmaker men med den förbannat kusliga stämpeln att aldrig prestera i solens rampljus. Men om det är något vårt fagra Roma lärt oss, så är det att när allt ser som mörkast ut tindrar ljuset fram (och sorgligt nog även tvärtom).
På hemmaplan, mitt i Roms kokande slagfält, slog tyskarna till med två lyckade anfall och Roma var en slagen armé. Sex minuter in i andra halvlek stormar Jeremy Menez med ostoppbar fart mot den gyllene himlen. Han gjorde bort två spelare, skickar upp bollen mot en lagkamrat och helt plötsligt har Roma återuppstått från dödsriket. I bataljens slutskede forcerar kronprins De Rossi in kvitteringen och ryter högre än anförare av en armé på tusen, för att sedan se på när hans store läromästare ger sig in i och avgör striden. Totti slår straffen i mål och pekar så högt upp mot skyn det bara går. Den gyllene himlen var inte bara nådd. Den var ett med arenan.
Just dessa slag är AS Roma i ett nötskal. Det frustrerande, hopplösa och förbannade på ena sidan; det vackra, känslofulla och glädjeskänkande på andra. Det fanns mer i år. Här fanns sagan om hur det lilla flygplanet nödlandade i en panikslagen stad, här finns sagan om hur FenoMenez låstes in i ett kylskåp som förseglades och förstenade hans glödheta fötter, eller om hur så många soldater stupade efter år av lyckade insatser. Juan var inte Juan, Riise var inte Riise. Daniele De Rossi verkade spara lika mycket på skägget som på utvisningar, och medan Vucinic tidigare kunde göra tre mål på en målchans behövde han nu tio lägen för att sätta en onödig reducering. Vi kan heller inte glömma kejsarna, brasilianaren som togs till palatset, tränades på Trigorias, men om det är något historien lärt oss om Roma så är det att kejsaren måste vara romersk. Han är den största fanbäraren av alla eftersom han stannar i ett imperium som aldrig erövrar mark. Och i år utspelade sig den vackraste sagan i våra hjärtans djupaste rum, för ingen annan finns där än Francesco Totti.
Det har berättats att han är sårad, nere för räkning men han lärde oss motsatsen. Han visade oss att hjärtat och hälsan bestämde sig för att återigen komma överens med hans gudomliga begåvning. Det gjorde ont att se honom sitta på bänken, overkligt att se hur den störste av de alla blev inbytt. Varje minut av fotboll utan Totti är en skymf mot fotbollen. Tyvärr gav han oss anledning att motstridigt erkänna hur rätt det var, hur han behövde bänkas för arméns bästa. När även de mest hoppfulla började tvivla, var det dags för kungen att återvända i sitt livs form, på ett sådant storstilat manér att avundsjukan glimmade i reflektionen av örnarnas ögon högt uppe i skyn.
Kejsaren stred och sänkte sina fiender. När romarrikets europadrömmar stod och vägde, chippade han med elegans och knorrade med kraft. När romarrikets heder stod på spel, när det ledande styret gick in i en sista kamp mot sina eviga och största fiender, sköt han Lazio i sank och visade för sitt livs två förälskelser att deras kärlek till varje pris skulle besvaras framför allas ögon. Frugan fick veta att hon fortfarande och alltid är unik, och AS Roma fick veta att deras store kapten ledde armén mot seger. Han gav de en anledning att tro på att kärleken övervinner allt. Han rubbade för en stund den sorgliga balansen i världen, för medan han skänkte det romerska folket euforisk glädje, lät han rättvisan dansa runt honom. Den rättvisa, rättmätiga uppskattningen från omvärlden, viskningarna om att den romerske kejsaren faktiskt är stor, löpte flammande genom kontinenten. Totti stod i stormens öga, drog av sig stridshjälmen och blickade ut mot havet av publik. Egentligen är bara den djupa, lätt kisande blicken tillräcklig för oss att förstå vem denne man egentligen är.
När kriget för den här gången lagt sig säger vi också farväl till sköld och finrum, men allra mest till gamla hjältar. Fransmän har flyttat norrut, brasilianare hemåt och montenegriner vill iväg. Roma har en spännande tid framför sig. Det nya bygget tar nu sin början och äntligen kan vi börja drömma om de stora titlarna. Men visst blir det lite sorgligt att vi kanske inte får se Menez virvla förbi, se Vucinic skära inåt i banan och skära djupa sår i försvarslinjer. Att vi kanske inte ens får se Daniele De Rossi hämta boll, fördela, nicka in kvitteringar och kyssa plexiglas med Roma-flaggor på.
Men om du fylls upp av de tankarna kan du i alla fall trösta dig med att Francesco Totti står vid din sida. Han kommer aldrig vinna Guldbollen, aldrig bli kallad en av de största under sin tid. Världen är ju, trots allt, fortfarande orättvis. Skillnaden är att Totti rubbade den balansen ett tag. En liten aktion för alla andra, ett stort minne för oss soldater.
