Krönika: Oriali kommer inte göra vatten till vin

Gabriele Oriali är ett namn som är väldigt aktuellt för oss Interisti, inte en dag går utan att hans namn återigen förknippas med Inter. Senast i måndags så kom det nyheter som kopplade ihop hans namn med Inter igen. Många kanske undrar vem han är och vad han har gjort som gör att han är så saknad av den arga hop supportrar som samtidigt som de vill ha tillbaka Oriali passar på att hugga huvudet av den nuvarande sportchefen Marco Branca? Innan vi kommer dit så tänker jag i hastiga drag (det finns mycket mer att berätta tro mig) berätta vem Oriali är för de som kanske inte följde ett fornstort Inter eller för de som har missat hans betydande roll i Inter fram till det scenario som utspelar sig idag. Det vill säga en stor skara supportrar som argt skriker efter att få tillbaka Oriali till Inter.

 

Gabriele Oriali föddes 1952 i Como som ligger väldigt nära Milano. Oriali gjorde debut i Inter väldigt ung säsongen 1970/71 och kallades av den legendariska Gianni Brera för "Piper" för sin förmåga att röra sig över hela planen hela tiden. Samma säsong som Oriali debuterade vann Inter en scudetto. 1978 gjorde han sin första landskamp för Italien och vann sedan snabbt förtroendet hos den dåvarande landslagstränaren. Han vann sin andra scudetto 1979/80. Oriali var väldigt uppskattad för sin uppoffrande spelstil och nämns även i låten "Una vita da mediano" som betyder "ett liv som mittfältare" av Ligabue. Ligabue sjunger: "Ett liv som mittfältare, jobbar hårt som Oriali" vilket säger mycket om Orialis spelstil.

 

Han vann två cuptitlar 1978 och 1982 och kom sedan att vinna ett världsmästerskap med Italien 1982, vilket såklart gjorde att han tillsammans med sina lagkamrater befäste sin plats i fotbollshistorian. Efter 277 matcher och 33 mål i Inter flyttade Oriali till Fiorentina för att avsluta sin karriär med de lila ifrån Florens där han gjorde 105 matcher och 7 mål. Efter det här påbörjades hans tid som direktör inom fotbollen och efter en kort tid i Bologna, en framgångsrik tid i Parma så kom han 1999 tillbaka till sin moderklubb Inter.

 

Tillsammans med Facchetti, Moratti och Branca har Oriali varit med om att värva in många stora spelare till laget och gjort mycket gott för klubben. Men inte bara det. Däremot får han sitt riktiga genombrott under José Mourinhos tid då han blir en väldigt viktig medarbetare för portugisen. Mourinho upptäckte att Oriali utöver att vara duktig och motiverad som mercatoansvarig kunde vara nyttig i en roll nära spelarna och nära tränaren. På så sätt hittade Mourinho en skräddarsydd roll till Oriali som gjorde honom till en länk mellan spelare-tränare-ledning. Oriali satt med Mourinho på bänken under matcherna och blev flertalet gånger också utvisad därifrån när han visade domare m.fl. vad han tyckte om deras beslut.

 

Oriali beskriver sin relation med Mourinho som: "En relation som sträcker sig långt utöver den sportsliga." För den som fortfarande inte vet vem Oriali är så kanske det går upp ett ljus när man ser på videon på en dansande José Mourinho på Camp Nou där Lele knuffar undan Valdés och följer efter Mou. Ses 00:54 här.
I Juni samma år med Benitez tillträde avslutades relationen mellan Inter och Oriali för nuet, hans comeback är i nuläget omdiskuterad och kan bli konkret. Men det är egentligen här krönikan börjar i ett Inter i kaos och på nedgång efter att Oriali lämnade, med en Oriali som har ett mytiskt rykte om sig, ett rykte som får det att låta som att alla problem som Inter har kommer att försvinna om den gode Oriali kommer tillbaka. En myt som vi måste ta död på och det är till viss del vad den här krönikan kommer att göra:

 

De som har Inter i hjärtat, har också Gabriele Oriali i hjärtat. Vi kallar honom Lele för i hela Intervärlden är han Lele. Från det att han lämnade, till den här dagen, har det t o m utvecklats till ett "Alla stödjer Lele". Det är nästan som att vi har fler rasande supportrar över att Oriali lämnade, än att Samuel Eto'o lämnade. Det är som att Moratti glatt låtit en 18-årig Diego Armando Maradona lämna. Den gode Oriali har nu fått ett rykte om sig att vara ett fenomen. Varför? Jo för att det sedan dagen han lämnade påbörjades en nedgång för den klubb som vi älskar; i kvalitet, en nedgång som har fortsatt till den här dagen. Från att ha varit på den absoluta toppen. Från en triumferande glad Oriali som dansade tillsammans med Mourinho på Camp Nou, till en Lele som sparkades i Juli 2010, till den idag något bittra Lele som Inter kastade ut.

 

Visst var det inte någon snygg gest att sparka ut Lele ifrån klubben. En man som för Inter har spottat blod både på planen och utanför planen borde behandlas bättre, men motiveringarna bakom separationen i sig är kända: Oriali var en länk mellan tränare-spelare-ledning, (utöver att vara en som var aktiv på mercaton). För Rafa Benitez var den personen inte Lele Oriali utan hans egna Amadeo Carboni. Det gjorde att Moratti gav Branca förtroendet för det tekniska området(mercaton) vilket gjorde att Oriali fråntogs den roll som han höll väldigt kär. Lele blev erbjuden en annan position men han tackade självmant nej. Det finns nog ett par personer på Corso vittorio emanuele som undrar varför.

 

Nu verkar det som att man inte kan vinna utan Oriali. Man kan inte göra något utan Oriali. Det  är som att Oriali är en Messias vars lyckade uppdrag på mercaton och hårda jobb som länken mellan klubb+spelare blir ihågkommet med glädje av alla, medan ingen vill glömma bort alla stora misstag som densamma Oriali har gjort. Efter ett 2009 där Marco Branca tog in Wesley Sneijder för 14 miljoner euro, Lucio för lite mer än 3.5 miljoner euro, Eto'o i utbyte mot Zlatan och 50 miljoner euro, utöver affären med Milito och Motta, så hade det varit galenskap att låta Branca lämna och att ta ifrån honom ansvar på mercaton som han galant hade hanterat. Så om Lele nu valde att tacka nej till den roll som han erbjöds borde man även låta honom svara på några frågor. För som jag skrev tidigare om de stora misstagen, så gör det också ont att komma ihåg det Inter där Oriali värvade spelare som Pacheco, Sorondo, Brechet, Gresko, Morfeo, Gamarra, Vivas, Helveg, Domoraud och det ökända bytet av Seedorf+Pirlo mot Coco+Guly. Några av de här affärerna var också, bortsett från att de var dåliga rent sportsligt, väldigt kostsamma.

 

Det här är dock ingen krönika där Oriali enbart ska få höra kritik eftersom att han har all rätt i världen att säga sig vara besviken på sättet han tvingades lämna Inter och han har även all rätt att kritisera den nuvarande ledningen som han beskriver som "inte närvarande" i en svår stund. "Ingen av dem uttalar sig eller visar sig," säger Oriali och backas upp av Interisti i Italien som att han vore en Messias. Det är bättre att glömma Messias och komma ihåg Oriali som en stor man, en man som dagens Inter skulle behöva väldigt mycket för vad han lyckades uträtta i sin skräddarsydda roll, men då måste man också komma ihåg att han inte bara har stått för mästerverk. För att nu enbart anklaga Branca och glömma bort de fel som andra har gjort och framställa de som frälsare som aldrig gjort något fel kallas orättvisa.

 

Branca har gjort sina misstag och är en del av anledningarna till att vi går igenom en kris nu, men han har också gjort sig förtjänt av beröm för de senaste triumferna som Inter har haft. Det har även Oriali gjort, men det som skiljer är att Oriali bakom sig har ett fantastiskt stöd ifrån supportrarna. Det finns dock ingen anledning att förneka att en person som Oriali behövs i dagens Inter. Men att tro att det är han som på egen hand ska lösa alla problem är absurt. Vi hoppas alla på att Oriali kommer tillbaka, men att tro att hans återkomst gör att alla helt plötsligt återgår till att göra ett perfekt arbete för klubben i våra hjärtan är naivt och, som sagt, orättvist. För att inte gå på och förstöra fler myter än den om Oriali, så kan vi lämna det förflutna bakom oss och hoppas på framtiden, en framtid där Oriali är en del av vår klubb. Men vi måste komma ihåg att frälsarna, dem är andra.

 

Oriali kommer inte göra vatten till vin.

 

Källor: Fcinternews, wikipedia.it