Krönika: ”Tomma läktare är det värsta som kan hända”

Krönika: ”Tomma läktare är det värsta som kan hända”

Mats Lerneby är frilansjournalist och författare som tidigare bloggat för SvenskaFans. Under våren 2016 kommer han att regelbundet skriva krönikor om italiensk och europeisk fotboll.

Jag är Rom. Det är 20 grader varmt och solen stiger över hustaken denna morgon vilket ger Rom det där magiska ljuset som man nästan bara finner här. Jag går och köper lite grönsaker, dricker en kaffe och köper min dagliga dos av fotbollslögner i form av Corriere Dello Sport, innan jag går upp mot lägenheten jag hyr i Aurelia. 

Jag är en fotbollsidiot. Alltså, fast jag vet att det mesta som står i Corriere Dello sport är påhittat, så köper jag den ändå. (Fast listan på sparkade tränare ÄR rolig, "Zamparini slåss mot alla, när ska det sluta?", undrar rubriken oroligt). Och paret jag träffade igår blev skitglada när jag berättade att jag höll på Lazio men går inte på arenan längre på grund av alla skandaler och trovärdighetsfrågor som skakat Serie A. 

Så man älskar fotbollen. Men hatar kanske vad den blivit.
Jag trodde bara det gällde här, i Italien.
Men så efter min promenad i den romerska vårsolen som värmer ansiktet, slår jag mig ner på balkongen och läser Kristina Hedbergs blogg på SVT.  Hon är i utkanten av Manchester och hos laget FC United, som bildades av supportrar till Manchester United som inte kände igen sig i den moderna fotbollens pengahunnger.
En bits promenad härifrån ligger Olympiastadion, vars kurvor numera står tomma på grund av fansens protester mot klubb, kommun och förbund. Känslan av att det inte är på riktigt längre är likadan här som i Manchester. Det är både en positiv sak och en gigantisk alarmklocka.

Positivt ur perspektivet att supportrar faktiskt är tänkande människor och inte ett gäng våldsamma huliganer med begränsat intellekt, som kan koppla ihop saker och händelser och bilda sig egen uppfattning.
Alarmerande ur perspektivet sett från klubbar och förbund. För hur mycket pengar araber utan intresse för mänskliga rättigheter, ryska oligarker som tvättar pengar, eller amerikanska läskedrycksmiljardärer än häller in i den europeiska fotbollen är de ändå beroende av en sak:
Folk.
Fyllda läktare.
Supportrar. 
Och om den misstro som idag börjar gry mot allt som är dåligt inom fotbollen, tillåts växa, kommer det i slutändan innebära tomma läktare. Ingen vill gå och se någonting man inte tror på.
Och tomma läktare är det värsta som kan hända, tomma läktare säljer aldrig en produkt. 

På eftermiddagen åker jag ut Quadraro. Min gode vän Mr C sitter på ölhaket Barleys i solen och har beställt in varsin pilsner. 
– Ska du gå mot Empoli på söndag?, frågar han mig.
Jag nickar. Vi pratar lite om den, den galne presidenten och hur han bråkar med supportrarna och hur de i sin tur bråkar med varandra. Lazio är just nu en klubb utan tanke. Förra årets succé, Padre di in figlio som med hjälp av gamla laziostjärnor fyllde arenan, upprepas den 23 maj. Men Mr C ska inte gå.
– Nä, den här gången handlar det bara om pengar. Inte om Lazialità, den där galan får de har för sig själva. 
Han tar en klunk öl och smackar lite med tungan. Vi ser en myllrande familj käbbla sig förbi i vårsolen på trottoaren. Solen sänker sig över staden och skuggorna blir långa.
– Men jag hoppas de vinner. Fast det är åt helvete med allting, så är ju det så som man är.
Vi är tysta en liten stund och ser på varandra och vi vet båda två att vi visserligen är vänner.
Men också fotbollsidioter.











Mats Lerneby2016-04-16 10:00:00

Fler artiklar om La Curva

Goals of the week (omgång 11)