Krönika: ”Vi älskar Italien besinningslöst”
Mats Lerneby är frilansjournalist och författare som tidigare bloggat för SvenskaFans. Under våren 2016 kommer han att regelbundet skriva krönikor om italiensk och europeisk fotboll.
Det är en märklig värld vi lever i. En plats där känslor lätt misstas för fakta och där traditionellt granskande av källor, flyger all världens väg.
Där jakten på klick och likes får oss att ta till alla möjliga krumbukter och svepande formuleringar.
Vi vill vara unika. Vi vill stå ut i det mediala bruset.
Men samtidigt inte. För vi vill också gilla samma. Vara likadana. Inte sticka ut för mycket.
När det kommer till fotboll blir detta extra tydligt.
Flera av mina vänner började gillade Ajax, blev sedan stenhårda Juventus-supportrar, höll sedan på Inter, bytte till Barcelona, växlade till Milan och finner sig nu något förvirrade hålla på franska PSG.
För om Zlatan byter klubb, byter man också lag.
Går man ut och ser på en knatteträning idag har var och varannan unge en Barcelona-, Real Madrid-, Chelsea-, PSG-, eller United-tröja. Man skulle kunna tro att det är de enda lagen i Europa som finns numera. Alla verkar vilja vara likadana.
I Sverige har vi ett konfliktfyllt förhållande till vår egen identitet och vi har alltid blickat ut mot kontinenten eller över Atlanten efter trender och kultur som är ”lite häftigare” än vår egen.
Idag gillar vi Ligue 1. Inte för att vi kan någonting om den ligan utan för att big Z spelar där och alla andra gillar ju den och då måste jag också göra det.
Jag tänker på det när jag parkerar bilen vid Stadio Mapei i Reggio Emelia. Jag tänker också på det när jag går mot tågstationen i Genoa. Och jag har tänkt på det när jag stått och tittat i skyltfönster i Florens och Rom.
Ingenstans syns en tröja från Barcelona eller Madrid. När tidningen Tuttosport väljer att skriva stort om en klubb som har bäring, väljer man Torino. Fyra sidor om när president Cairo lovar bygga upp Filadelfia-arenan igen.
Det finns andra exempel som går utanför fotbollen som handlar om hur svårt snabbmatskedjor har att etablera sig i Italien, etc. Saker som jag i kommande krönikor ska förklara mer ingående och som inte alls är speciellt positivt, men i det här perspektivet, i det om kulturell identitet är det viktigt.
I synnerhet för oss svenskar.
Vi älskar nämligen Italien. Besinningslöst. Det är kokböcker, gamla fotbollsstjärnor, gamla gubbar som åker runt i Fiats och käkar, vin, solnedgångar, de-har-en-sådan-härlig-inställning-till-livet-attityd, som fascinerar oss.
Men kanske främst att de är precis som vi svenskar önskar vi kunde vara.
Stolta. Över att komma just från den bygatan. Just från den bergsfoten. Att med hög röst vråla sin stads namn utan att vara full. När italienaren gör det, lyfter svensken i motsvarande läge lite försiktig på handen och nickar tyst. Men vi önskar vi var han som skrek.
Jag är precis likadan. Herregud, min kommande bok utspelar sig till stor del i Italien.
Och Serie A må vara en orgie i misskötta klubbar, korrumperade stollar, fixade matcher, livsfarliga och fallfärdiga arenor, huliganer och fan och hans moster.
Men stämningen på Derby della lanterna i Genoa välter vilken Champions League-match som helst. Publikens vrål mot domaren som rullar över Artemio Franchis sektioner tystar alla Ligue 1-matcherna samtidigt. Lagen spelar inte i Champions League, de har inga arabiska pengar, inga smarta marknadslösningar och drivs av män med storhetsvansinne och egna agendor. Men de har någonting som ingen annan har och som håller på att gå förlorad i dagens moderna fotboll.
Identitet.
Och kanske för att vi har så svårt med vår egen, är det så lätt för oss att älska och omfamna deras. Jag älskar inte den italienska fotbollen för att den är bäst. Jag älskar den för att den får mig att känna mest. Och näst efter identitet är det bland det viktigaste som finns.
Att känna något.
För det får mig att bli något.
Unik.
