Kungen av Turin har abdikerat
"FCB erzielt Einigkeit mit Juventus und Vidal." Så blev det klart. Arturo Vidal lämnar sin kungatron på Juventus Stadium, för att erövra supporterhjärtan i ett annat land. Kungen av Turin har abdikerat.
Än idag minns jag känslorna den där soliga septemberdagen 2011. Det var starten på en ny era, ett kokande Juventus Stadium skulle göra sin efterlängtade Serie A-debut i matchen mellan Juventus och Parma. Vi satt där på långsidan, jag och några andra ur den dåvarande redaktionen här på SvenskaFans. Vi sjöng inmarschlåten, vrålade ut startelvan. Och sedan kom de in på planen. Det nya Juventus.
Dagen innan hade vi vandrat runt i Turin. Analyserat den kommande säsongen, funderat på om det var slut med sjundeplatser eller om misären skulle fortsätta. Vi hann besöka Juves butik på Via Garibaldi, och kom ut med ett gäng nya matchtröjor. Någon valde Pirlo på ryggen, någon annan valde Matri. Jag ville chansa. Eller var det ens en chansning? På något sätt kändes det så självklart. Det kunde inte gå dåligt för honom. Eller? Nåväl, det fick bära eller brista.
Jag valde Arturo Vidal. Och det brast inte en enda gång.
Där gick han in på planen, han som vi alla var så nyfikna på. Re Arturo. Kung Artur. Vad var det för spelare egentligen? Höll han måttet? Två timmar senare visste vi svaret. En halvvolley som genomborrade nätet. Ett fingerformat hjärta till Curva Sud. Och vilka brytningar. En chilensk Edgar Davids hade anlänt till Turin, och han sprang runt som en ilsken tjur och stångade sönder sina motståndare. Inte i fem minuter. Inte i tjugo, utan matchen igenom. Säsongen igenom. År efter år.
Nu är det juli 2015 och Arturo Vidal har gått från att vara det där ovissa, potentiella fyndet från Leverkusen, till att betraktas som en av den europeiska fotbollens mittfältsgiganter. Ingen tvivlar på hans kapacitet, ingen möter honom utan ängslan. När motståndarna lägger bollen en centimeter ifrån sig vräker han fram sina ben och bryter. När skottläget och skottytan uppenbarar sig är han skoningslös. Behöver jag ens nämna straffarna?
Alldeles fläckfri är han dock inte. Inte minst blev det tydligt under Copa America, när han greps för rattfylleri under dramatiska former. Tidigare kontroverser har förekommit och möjligen är det inte heller en slump att ledningen utan större tvekan släpper honom för en relativt blygsam summa, till Bayern München. Kanske är det ett led i att föryngra, kanske för att hämta in nya, hungriga spelare. Kanske är det helt och hållet hans eget val. Men Arturo Vidal kommer inte bli lätt att ersätta.
Jag har ingen aning hur väl han passar in i Pep Guardiolas passningsorienterade finlir. Jag vet dock att han passade perfekt in i det Juventus som vände på eländet efter sommaren 2011. Han var krigaren på Contes mittfält, odjuret som inte kunde stoppas ens med knivar och vapen. Den destruktiva målskytten. Minns ni hur han haltade när han tryckte in reduceringen mot Chelsea på Stamford Bridge? Frågan är om inte det målet symboliserar hans personlighet allra bäst.
Sällan har jag sett en spelare kasta sig in i duellerna så frekvent och aggressivt, men samtidigt med en imponerande förmåga att i sista sekund dra in benet om han märker att han kommer att missa bollen. Det är sådan han är, Arturo Vidal. Ständigt på gränsen till varningarna, men aldrig spelar han egentligen fult. Den ettrigheten, den arbetskapaciteten och kampviljan kommer att saknas i detta Juventus. Hans arbetsmoral kommer inte gå att ersätta. Men vem vet, kanske löser det sig ändå.
Idag kom den officiella bekräftelsen som innebär att familjen Vidal lämnar Turin för ett nytt äventyr i Bayern München. Juventus förlorar en riktig vinnarskalle, bokstavligt talat, som i takt med framgångarna faktiskt har ristat in stjärnor och titlar i frisyr och hud. Vi tappar en av de vitala parametrarna som gör att klubben står där den står idag. Vi förlorar x:et i ekvationen som lett oss till titlarna. Just nu är det vemodigt, men det gäller att ha tillit till vad ledningen sysslar med. De brukar ha koll på läget.
Personligen är jag väldigt nöjd med att jag tryckte Vidals namn på min matchtröja, den där septemberdagen för fyra år sedan. Arturo blev en nyckelspelare som alltid kommer att förknippas med det nya Juventus, det som återfann klubbens gamla identitet och tog den tillbaka till fotbollens finrum. Och för det får vi vara evigt tacksamma.
Grazie di tutto, Arturo Vidal. Und viel Glück in Bayern.
