Lazio - Roma
3 - 0

Lazio - Roma 3 - 0, ett naivt lag blev totalt överkörda

Siffrorna på resultattavlan talar sitt tydliga språk och tittar man på skott mot mål tog det 85 minuter innan Reina fick göra sin första räddning. Återigen misslyckades Fonseca med sin taktik mot lag som förmodas hamna i det övre skiktet av Serie A:s sluttabell.

Vår startuppställning var den förväntade, förutom möjligtvis att Christante skulle startat, dels efter några fina insatser, men även för att kunna matcha Lazios fysiska spelare på mittfältet. Matchen inleddes något avvaktande, men det var bara en kort illusion, Roma skulle efter hand bjuda på än den ena målchansen och än den andra. Lazio däremot låg tight och tätt i planens centrala längdriktning och räknade kallt med att Lazzari skulle klara av att bemästra den matchotränade Spinazzola och Marusic skulle klara av Karsdorp. Hemmataktiken den mest enkla, men också perfekt genomförd från deras sida. Vi å´ andra sidan var oftast fulla av energi, men saknade tydlig strategi, taktik och spelade allt annat än pragmatiskt. Lägg till några oförlåtliga individuella misstag så har man en mix som var allt annat doserad än för att vinna en fotbollsmatch. Man kan säga vad man vill om kusinerna, men onekligen var de topp 4 förra året med exakt samma lag, de har tagit sig vidare ur sin CL-grupp till slutspel, så man kan inte säga annat än att vi var förvarnade.

Lazio körde efter hand som matchen rullade på med hög och hård press runt vårt straffområde när tillfälle gavs, vilket alla andra lag som vill få enkla mål gjort. Skillnaden var att de inte gick högt med hela laget, utan bara med 4 - 5 spelare. I teorin borde vi kunna spela loss bollar in i den azzurri-fria zonen mellan deras pressande spelare och deras backlinje, men det var som förgjort. Det kändes som om vi inte var ”där”, precis som om laget fått reda på någonting sorgligt precis innan avspark. Efter dryga 5 minuter svängde spelet som i en tennismatch med Hawaii-fotboll fram och tillbaka. Mkhitaryan gjorde några fina prestationer, men missade sin sista dragning. Det var tydligt att domare Orsato inte skulle blåsa sönder matchen för han vinkade bort de där ”Serie A-frisparkarna” som de flest andra domare i serien dömer. Vi hade börjat få tryck mot Lazio och skapade några hörnor och efter en av dessa blev det väldigt kaosigt, men bollen hamnade till slut hos gamle Pepe Reina. Mina förhoppningar om en lyckad kväll försvann när Ibanez klyddade till det. Först var han snabbt med på en djupledsboll, men sen vet man inte vad han sysslade med. Han hade ansiktet och kroppen inåt i banan inne i eget straffområde, men genom ett infall bestämde han sig plötsligt för att bollen skulle ut till inspark, alltså åt andra hållet än han stod. Lazzari var framme likt en hök och störde Ibanez som dels halkade, men framför allt sköt bollen på italienarens ben och sen studsade den vidare snett inåt i banan. Där inne hade en hyenalik Immobile långt tidigare än alla andra vädrat målchans och det ingen slump att han snittat långt över 20 mål de senaste säsongerna. Hans kliniska avslut lämnade inget övrigt att önska för de ljusblå och ”hemmalaget” i matchen var i ledningen. Redan här kunde man se röda gamnackar över hela banan och man satt bara kvar och tittade med en dåres envishet. Lazio körde vidare på sin taktik och deras orkesterledare fick som vanligt springa och vifta långt utanför sin tekniska zon. Han är i särklass den mest irriterande tränaren i hela serien, men man undra varför det tillåts. Så fort vi ska ha ett inkast eller en frispark i närheten av ”zonen” står han där precis bredvid och viftar och skriker utanför det kanske största (Olimpico) av alla tekniska zonerna i hela Serie A. Viftade och skrek gjorde han i situationen senare när Lazio satte ännu en djupledsboll mot Lazzari och Romas osynkade backlinje. Ibanez skyndade till, men hann inte före utan i duellen trillade först italienaren för att då vilja ha straff, men Orsato lät spelet fortsätta. Alla spelare stannade däremot upp, alla utom Luis Alberto som kallade på passning från Lazzari. Passningen kom och så gjorde även 2 - 0 med ett lågt skott innanför stolpen vid den bortre gaveln. En sak som Chiellini i Juventus är en mästare på, för det är faktiskt vackert med försvarsspel, är att täcka den bortre stolpen och samtidigt ge målvakten möjligheten att rädda skotten. Smalling försökte täcka skottet, men han täckte just bara skottet. Precis som i handboll gäller det att underlätta för egen målvakt. Mancini som är den enda i laget med någon riktig grinta, men som ofta kanaliseras ut lite dumt fick sitt obligatoriska gula kort i den 34:e minuten. Nu började en period med väldigt svåra röda passningar och vi hade tappat matchen redan här (eller var det tidigare?). Pellegrini, som haft en hyfsad ”streak” av bra insatser, förutom mot starkare lag, var totalt anonym, men han var inte ensam. Det var inte heller bara på det individuella planet som inget kändes riktigt bra, det var även taktiken och strategin. Jag räknade inte tillfällena, men det kändes som 1000 gånger som Mancini hamnade som bollhållare ute på högerkanten och med en dåres envishet utmanade han motståndarna eller slog totalt menlösa inlägg. Man kan inte begära det omöjliga av en spelare, Mancini hade rätt i sak, man måste utmana och ta sig förbi sin motståndare, men med sina förmågor som fotbollspelare var det lika utsiktslöst som att be en flodhäst att klättra upp i ett träd. Karsdorp, Karsdorp, Karsdorp, jag bestämde mig för att räkna tillfällena då han spelade bollen framåt, men jag kom inte ens till 1. Hakimi i Inter och nu Lazzari i Lazio var som virvelvindar i jämförelse med vår holländare och nyheterna om en kontraktsförlängning för holländaren som sipprat ut i veckan gör mig, hm, hur ska jag skriva det… oroad…

Normalt skulle väl någon spelare från det röda laget tala lite med domaren efter att halvtidsvisslan ljudit, men det var inte lönt, vi var riktigt dåliga och på planen var Lazio ett organiserat och synkat lag och deras ledning var fullt rättvis.

Utan förhoppningar, förmåga och övertygelse startade vi den andra halvleken med en förändring, Pedro ersatte Veretout, vilket medförde att Pellegrini flyttade ner ett steg i banan. Nu hade vi plötsligt och mindre lustigt två fysiskt svaga spelare centralt på mittfältet mot de ljusblåa som var fysiskt överlägsna. Jag saknade tiden då vi hade Strootman, Nainggolan och De Rossi, men att vara nostalgisk fungerar sällan, så inte heller i kväll. Den andra halvleken blev en plåga för oss romanisti, där absolut ingenting skulle komma att fungera. Dzeko, som har varit och är en väldigt bra spelare, var bara en skugga av sig själv, nästan som om han var osynlig. Han är ju ingen påläggskalv längre precis, men man måste nog skapa ett spel som i alla fall ger honom möjlighet att prestera. Att förvänta sig att han ska dämpa bollar, vinna alla luftdueller, dribbla motståndare och briljera ute på plan i ensamhet kommer bara att fungera mot Crotone och Benevento, men aldrig mot de slipade försvarsrävar som huserar i övriga lags defensiva linjer. Det var inte vi som skapade lägen och målchanser i den andra halvleken, utan det var hemmalaget. Pau Lopez som varit chanslös på de båda första målen gjorde flera snygga räddningar och höll faktiskt siffrorna nere. Christante fick också speltid och ersatte Villar efter timman spelad. Frågan i alla fall jag ställde mig var mest om Pellegrini tillförde mer än den unge spanjoren? Smalling fick gult kort efter att själv ha gjort en misslyckade nedtagning på bröstet och sen trampat en motståndare på tårna och Pau Lopez fortsatte att göra snygga räddningar. Så klart kom till slut hemmalagets tredje mål och målet kom just från området framför backlinjen. Ingen central mittfältare från det röda laget täckte av ytan utanför D:et och Luis Alberto kunde pricka in 3 - 0. Återigen täckte en försvarsspelare skott (Mancini), men inte något av hörnen (likt Chiellini) och Pau Lopez blev återigen oförmögen att kunna rädda målskottet. Fonseca ”försökte” desperat, men utan att egentligen tro på det att sätta in en extra anfallare då Mayoral ersatte Mancini samtidigt som också Bruno Peres ersatte Spinazzola. Man led och satt enda pliktskyldigt kvar och såg de avslutande 20 minuterna som inte innehöll mer än en obefintlig rörelse och ett uselt passningsspel. Hade man varit på planen hade man bett Orsato att vara lite barmhärtig och blåsa av matchen utan tillägg för detta var en match som var allt annat än jämn. Dzeko sitt till slut till vårt enda riktiga avslut och då hade matchuret kommit upp till 85 minuter. Vi får komma igen, men lagets statistik mot de betydande lagen är allt annat än smickrande:

Juventus 2 - 2, Milan 3 - 3, Napoli 0 - 4, Atalanta 1 - 4, Inter 2 - 2 och Lazio 0 - 3. Vilket ger oss ”minitabellen”:

6 0 3 3 8 - 18 3p

Att vi kommer att hamna på någon av CL-platserna med detta spel mot ovan nämnda lag är väl minst sagt orealistiskt? Frågan är väl mest var problemet/problemen ligger?

Fonseca: Jag vill inte få honom sparkad, men han borde hänga löst. Taktiken/naiviteten och övertron på vissa spelares förmågor gör att laget blir utspritt, lättläst och sårbart. Vårt mittfält, som ska vara motorn i laget går bara på två cylindrar och spelare som i teorin ska leverera gör det inte. Vidare så spelar i stort sett samma spelare i varje match och de blir givetvis slitna. Visst, man ska inte förvänta sig att spelet ska fungera ”direkt” med ny tränare och nytt spelsätt, men många av de spelare vi ser är trötta, hypade, eller helt enkelt inte tillräckligt bra. Vissa lag har sämre spelare, men utnyttjar deras förmågor på ett mer ändamålsenligt sätt. Mister behöver bli mer cynisk och sätta taktiken utifrån de spelare som han har till sitt förfogande. Med tanke på vår nya portugisiska General Director, Tiago Pinto borde hans landsman Fonsecas position inte ifrågasättas.

Pau Lopez har spottat upp sig och har när han nu återigen fått stå inte varit dålig och åtminstone så är våra centrala försvarare på pappret starka kort. På kanterna finns det dock nästan bara frågetecken och den enda som för närvarande förtjänar att omnämnas i positiv bemärkelse är väl Bruno Peres och det säger väl det mesta. Spinazzola vet vi kan bättre, men bakom honom och på andra kanten kan man bara glömma att vi ska dominera med de spelare vi har i vår roaster. Calafiori är ung talangfull och romare, men det ger per automatik inte framgång. På mittfältet finns det styrkor, men organisationen och förmågan att få ihop spelet har hittills inte fungerat. Anfallsmässigt är det väl mest bara Mkhitaryan som varit riktig klass och mysteriet med Pellegrini är åter just ett enda stort mysterium. Dzeko blir allt som oftast isolerad och med ålderns rätt klarar han inte längre av den ofta omöjliga uppgiften att ensam och isolerad leda anfallet.

Man saknar spelare med vinnarskallar som har förmågan att lyfta laget och kräva mer av allt och alla. Alla måste steppa upp från städarna på Trigoria till lagkaptenen på planen. På transfermarknaden behöver det ske förändringar, men det har ju varit ett återkommande fenomen under lång tid. Vart våra största problem (förutom att våra spelare är allt för väluppfostrade) har väl ingen undvikit att se, vår högerkant och anfallet. Men jag skulle med öppna armar ta emot Pogba, eller någon annan stark central mittfältare som har framtiden framför sig. Ekonomin inräknad, så kan vi inte förvänta oss allt för stora förändringar under denna transferperiod och det har nog aldrig fungerat någonstans. Vi har de spelare vi har och måste anpassa oss efter det. 3 - 4 - 2 - 1 har fungerat utmärkt mot svagare motstånd, men mot starkare lag blir vi som ett juniorlag. Spinazzola, Bruno Peres och Karsdorp är för svaga i en fyrbackslinje och bara gjort bra matcher som ”vingar”. Så där behövs det extra funderingar för tränarstaben.

Kanske kan Zaniolo i framtiden vara en spelare som kan ta ett defensivt ansvar på det centrala mittfältet, men framtiden för överskådlig tid ser inte allt för ljus ut om man tänker på att vi ska hamna topp 4 eller ens topp 7.

Bel fine settimana!