Lazio – Roma: morgonen före Morgonen, dagen före Dagen, kvällen före Kvällen
Jag vaknade klockan 06:03 imorse, ensam i min säng, stirrandes in i min ljusblå tapet som snarare såg mörkblå ut i mörkret. Solen hade inte hunnit gå upp och det var fortfarande mörkt utanför, det enda ljuset som letade sig in var en svag reflektion av gatubelysningen tre våningar ner. Jag kände mig ovanligt pigg, ovanligt positiv. Gick ut i köket med blicken skarp, tittade ut genom fönstret, skådade omgivningen och skänkte en tanke till min underbara flickvän som är över sjuttio mil bort. Sedan började jag reflektera över vad som komma skall, det här är morgonen före Morgonen. Morgonen imorgon närmar sig faktiskt med stormsteg, det här är sista morgonen innan jag vet hur det kommer att kännas morgonen före detta derby. Det brukar vara hopplösa timmar, som att tiden står still. Jag undrar hur laget känner, vad dom gör och vad som går igenom deras skallar. Jag undrar vad Reja tänker?
Jag hoppas att han ägnar all tid åt att bygga upp alla spelares mentala bit, från Bizzari på bänken till Klose på topp att kvällen som komma skall, skall dem rista sina namn i hjärtat på flera tusen enskilda individer, som med sitt liv driver fram dem i söndagsnatten. Jag vill se elva maniska gladiatorer kliva ut på Olimpicos gräsmatta imorgon kväll. Jag vill se glöd i allas ögon, jag vill se på dom att det här ingen match, det handlar inte för kvällen om några poäng. Det handlar om att ta tillbaka äran, det handlar om att det ska bli kvällen då vi reser oss ur askan, det är kvällen då våran stolthet tas tillbaka, ges tillbaka till fansen.
Med dom tankarna tar jag första stegen ut i ett nollgradigt Gävle, händerna i fickorna och tunga steg i kylan. Men med huvudet högt och positiva starka tankar om morgondagen. Res er, alla ljusblåa.
En gång Laziale, alltid Laziale.
