Leandro Castán - skuggan och svängarna
Marquinhos monstersäsong har kastat skugga över Leandro Castán. Ni vet, han som Helsingborg inte ville ha kvar, och han som slagit sig in det brasilianska landslaget trots benhård konkurrens.
Det svänger svindlande snabbt i den här sporten. Fråga bara Helsingborgs IF. 2007 skickade de iväg en roddbåt för en liten försvarstalang att gå ombord på. När han tagit sig över Atlanten hade värmen hemma i Brasilien bytts ut mot iskallt klimat och en sjuhelsikes massa fysträning. I Brasilien ska fotbollen vara vacker, i Sverige... Tja, i Sverige letar vi väl fortfarande efter balansen mellan konservatism och nytänkande. För Leandro Castán fanns ingen tid för vare sig det ena eller det andra. Orsak? Han presterade inte. Sju matcher fick han på sig innan Helsingborg ordnade en utlåning tillbaka till hemlandet på andra sidan jordklotet. Att det svänger snabbt? Jo, men likförbannat svänger det flera gånger om.
Det är en sak att bli inlånad till Helsingborg, men visst var det lätt att tvivla på en kille som blivit utlånad därifrån. Omgiven av landsmän i Gremio Barueri ville dock Castán bevisa sin storhet. Han fann sig snabbt tillrätta, köptes loss från sin svenska arbetsgivare – och väckte intresse hos rejäla Corinthians. Pendeln svängde en gång till. Castáns karriär blomstrade och han växte ut till en bjässe i backlinjen. Corinthians gick hela vägen i Copa Libertadores – Sydamerikas motsvarighet till Champions League – med Castán som förgrundsfigur i försvaret. Kontinentens högsta berg var bestiget – nu kallade Europa och en superslug sportchef som heter Walter Sabatini. Han landsteg Brasilien, norpade Castán för en summa på fem miljoner euro och vände hem till Roma där han överlämnade brassebacken till bohemen Zdenek Zeman.
Zemans filosofi är lika uråldrig som underhållande, lika offensiv som ovillig att haka på i fotbollstågets resa mot en ny tidsålder. Om vi leder med 2-0? Satsa på tre mål till. Om vi tar avspark? Störta fram med åtta spelare i samma sekund som domaren blåser igång. Om vi översköljs av motståndarkontringar? Nog fan ska vi då ha starka pjäser i tvåmannaförsvaret framför målvakten. Och det hade Zeman. Den ene heter Marquinhos och tillhör nu PSG efter en monstruös mirakelsäsong där han spelade försvarsspel med sällan skådad elegans trots sin ringa ålder. Kruxet? Marquinhos snodde rampljuset och sken så bländande att skuggan föll på Leandro Castán. I de inbitnas ögon gjorde han ett hästjobb, men den neutrale betraktaren var för upptagen med att beundra juvelens skimmer för att bry sig om vad skuggan faktiskt omslöt.
Castán är klass. Några månader in på sin första säsong i Roma fick han ett kvitto på det. Trots stentuff konkurrens i det gulgröna försvaret blev han kallad till landslaget, och trots att giganter som Thiago Silva och David Luiz stod över honom i hierarkin fick han spela två matcher. Med sin orubbliga tyngdpunkt går han inte att flytta på i närkamperna, och vänsterfoten är sådär charmigt känslig som vänsterfötter brukar vara. Castán är dessutom en jätte i luftrummet och gör sitt jobb utan att klaga. I år lär han bilda mittlås med Udinese-förvärvet Mehdi Benatia. Tillsammans ska de stänga försvaret och ta nästa kliv i sina respektive utvecklingar för att lyfta Roma mot högre höjder. Rätt som det är kanske en sportchef i Helsingborg skakar på huvudet över hur svindlande snabbt det svänger i den här sporten. Leandro Castán vet redan.
