Framtiden är din, Leo
Bespottad, hånad och förlöjligad. Det har kastats skit på Leonardo Bonucci under de senaste åren. Kritiken har haglat, irritationen har varit enorm. Frustrationen behöver jag inte ens nämna. Men så blev han mästare. Campione d’Italia. Och plötsligt var det hans tur att skratta. Ni vet vad man säger; skrattar bäst som skrattar sist. Leonardo Bonucci är den som skrattar sist.
Om ett fåtal dagar har det gått två år sedan den här textens huvudperson värvades in för 150 miljoner kronor. Två år som likt en berg- och dalbana har rasat upp och ned flera gånger om. Inledningsvis var alla överens: vi betalade ett överpris för Leonardo Bonucci. Vi hade misslyckats med att värva Andrea Ranocchia (tack gode gud), så varför skulle vi lägga en sådan summa på hans sämre kopia? ’Överskattad’ var ett flitigt använt ord. ’Maråtta’ ett annat.
Och inte gick det bättre på planen. Efter ett par mål i säsongsinledningen mot bland andra Sturm Graz och Udinese så vände formkurvan sakta men säkert åt fel håll. Det höll sig någorlunda stabilt fram till jul, men därefter började prestationerna bli sämre och sämre. Förlusterna duggade tätt, förödmjukelserna avlöpte varandra, och Leonardo fick motta den ena kritiska stormen efter den andra. Vad var det för usel spelare ’Maråtta’ hade slängt halva fjolårsbudgeten på egentligen? Svaret skulle komma, men det skulle dröja ett tag.
Ett år senare är det ingen som skrattar längre. Ingen som hånar, förlöjligar eller bespottar Leonardo. Ingen som frågar Giuseppe Marotta vad det var för usel spelare han slängde halva budgeten på för två år sedan. För idag har Leonardo Bonucci motbevisat alla kritiker. Han har spikat sig fast i startelvan som den spelskicklige försvararen i vår fenomenala trebackslinje. Han har spelat sig till en startplats i det italienska landslaget, och häromdagen var han en av planens giganter i kvartsfinalen i EM mot England.
Leonardo Bonucci har gått från klarhet till klarhet under den gångna säsongen. Han har varit en viktig del av det försvar som kan stoltsera sig som det bästa i Europa. Han har agerat vice-Pirlo från sin centrala backposition, och varit högst delaktig i speluppbyggnadsfasen. Därtill så har han gjort två livsviktiga mål som hjälpt till att bärga scudetton. Men det allra härligaste med Leonardo visade sig under glädjescenerna efter ligatiteln.
För frågan är om det inte var just Leo Bonucci som var den gladaste av alla under scudettofirandet. Likt en tvättäkta juventino var han en av de som slog sig allra hårdast om bröstet. En av de som visade mest passion, mest hjärta och mest eufori. Som om han vore en medlem i Drughi sjöng han med i den ena sången efter den andra, hoppade med fansen och drog till och med igång ramsor där man räknade från 1 till 30. Var det tidigare någon tvekan om vilken klubb hans hjärta tillhörde så vet vi säkert nu. En bianconero, från topp till tå.
Det bästa av allt är att Leonardo nyss har förlängt sitt kontrakt. Förbundit sig till den gamla damen i fem år till. Mot slutet av kontraktet kommer han vara i trettioårsåldern, med rutin, erfarenhet och en hel drös titlar i troféskåpet. Och vet ni vad? Det är först då, som vi kommer att få se den fullt utvecklade Leonardo Bonucci. Det är först då, som han kommer att spela på toppen av sin karriär, på sin ”peak”. Om fem år alltså.
Ung, talangfull, och redan campione d’Italia. En försvarare med hjärta för klubben, med grinta och vinnarmentalitet. Det kan inte bli bättre än så. Framtiden är din, Leo. Låt det bli en lysande framtid!
