Leonardo Bonucci är och förblir en hjälte!
Oycklig kärlek är också kärlek.
Leonardo Bonucci går till Milan, och hur balanserat och nyktert jag än försöker se på saken så känner jag mig övergiven och sviken som ett olyckligt förälskat högstadiebarn. Bonucci var inte bara en grymt bra fotbollsspelare. Han var dessutom en karaktär, en personlighet och en profil som skapade känsla, stämning och identitet kring sin klubb. Jag tänker inte försöka mig på någon stolthet den här gången, det här var inget ömsesidigt uppbrott. Jag saknar honom hejdlöst, och det är bara självbehärskning som gör att jag inte bölar rakt ut.
Varför?
Frågan om varför Bonucci valde Milan före Champions League-finalisten Juventus lär ställas många gånger de kommande dagarna. Kanske kom han inte överens med sin chef, tränare Allegri. Han är i så fall vare sig den förste eller den siste som byter arbetsgivare av den anledningen. Kanske ville han ha en ny miljö och en ny utmaning. Milan har ett synnerligen intressant "projekt" på gång, och värvningen av Bonucci lär flytta fram deras positioner ytterlkigare några steg. Kanske har familjen Bonucci varit delaktiga i beslutet. Även om vi ofta inte låtsas om det så delar ju de flesta fotbollsspelare sina liv med andra människor som också har önskemål, drivkrafter och drömmar värda att ta på allvar.
Vad som står helt klart är hursomhelst att Bonucci ville iväg från Juventus, och att han ville just till Milan. Juventus hade förmodligen kunnat få dubbelt så mycket betalt från andra spekulanter, men klubben tycks hålla fast vid policyn att vare sig tvinga kvar spelare mot deras vilja eller tvinga dem till lösningar de inte trivs med. Det är en politik som faktiskt både är mänsklig och strategisk, och som är värd att hålla fast vid.
Tiden i Juventus
Bonucci kom som till Juventus sommaren 2010 efter en succésäsong i Bari. Därefter har han gått från opolerad talang med stor felprocent till ordinarie i förstaelvan till italiensk toppklass till världsklass. Juventus är löjligt bortsäkämda med stora försvarsspelare, men på sikt tror jag vi kommer nämna Bonucci som en av de stora tillsammans med namn som Scirea, Ferrara, och för all del de två kompanjonerna Barzagli och Chiellini. Han kostade drygt 15 miljoner euro när han kom, och han lämnar för 40 miljoner euro. Räknar man in lönekostnaden landar nettot omkring noll, och det för en spelare som efter debutåret varit absolut fundamental för klubben, som vunnit sex ligatitlar och varit tongivande på vägen till två Champions League-finaler. En av Marottas första stora affärer när han kom till Juventus, och en av de allra bästa.
Hata Bonucci...?
När bra spelare lämnar sina klubar, i synnerhet för någon av huvudkonkurrenterna i samma liga, så brukar många supportrar rutinmässigt koppla på sina haranger om svek och illojalitet och inget hjärta och hata och bränna tröjor och allt vad det är. Jag tänker inte vara med. Visst känner jag mig försmådd, men Bonucci är och förblir en hjältespelare i mina ögon.
Vi kommer sluta som bittra misantroper om vi bara ska tycka om spelare som stannar karriären ut i samma klubb. Det verkar helt enkelt inte konstruktivt att högakta fyra-fem individer per årtionde, och betrakta resten som svikare och fiender. Om vi inte ska uppskatta en spelare för sju års arbete i världsklass, när ska vi i så fall göra det? Vad krävs i så fall för att vi ska vara nöjda?
Jag kommer aldrig bli någon milanist, men skulle det gå bra för dem med deras nya pengar och deras nya spelare har jag åtminstone någon att glädjas med. Och jag hoppas att Juventus stadium hyllar honom även nästa gång han kommer dit, även om det sker i en såndär ful tröja med rött på .
"Lycka till" skulle kännas en smula oärligt. Men "tack för allt, Leonardo" säger jag av hela mitt hjärta!
