Life won’t wait
Alla goda ting är tre. Allt gott har ett slut. Ut med det gamla, in med det nya. Med denna text lyfter jag på hatten och tackar för tre fantastiska år på Svenska Fans.
Jag kommer ihåg känslan. Hur det pirrade i kroppen när förre redaktören, Bengt Augustsson, ringde och förklarade att jag skulle få börja skriva för Interredaktionen på Svenska Fans. Det kändes magiskt. Jag skulle få skriva om det bästa jag visste; Inter.
Lite liknande känsla infann sig året därpå, när Bengt drog sig tillbaka, och jag blev tillfrågad om att ta över som redaktör. Det kändes stort. Tack vare fantastiska medarbetare gick ”överlämningen” oväntat smidigt – och laget ja, de plockade hem trippeln.
Känslan som infann sig när Milito skickade in det andra målet mot Bayern i CL-finalen är den bästa jag upplevt. Jag kände mig odödlig. Nej. Jag var odödlig. Att jag bevittnade matchen på en fullknökad sportbar fylld med svartblå tröjor gjorde inte min hybris mindre. Vi var bäst i världen, det gick inte att ifrågasätta.
Den nyss avslutade säsongen gick inte riktigt lika bra. Laget kom tvåa, och torskade båda derbyna till Scudettovinnarna Milan. Även för Interredaktionen gick det lite sämre. Inte för att jag tycker att det gick direkt dåligt, men precis som laget så hittade vi aldrig det där flytet som funnits där året innan. Det är, så klart, fullt möjligt att det finns en direkt koppling mellan lagets prestation på planen och redaktionens prestation. Men riktigt hela sanningen är det i alla fall inte.
För faktum är att arbetet med redaktionen tar upp mycket tid. Och det är just bristen på denna tid som nu får mig att tacka för mig. Jag hinner inte riktigt med helt enkelt. Att jag jobbar med att skriva vid en dataskärm, mellan nio och fem varje dag, ökar inte direkt motivationen att skriva – de gånger tiden trots allt finns.
Nu hoppas jag att någon med lite mer glöd, lite mer tid och framförallt mer hunger tar över.
Själv ser jag fram emot att knäppa på tv:n och njuta av att se mitt lag spela, utan att behöva tänka på vem som skriver vad. Att bara kunna förlora mig i det svartblå segertåg, som i alla fall jag känner, kommer gå långt den kommande säsongen.
Jag vill givetvis rikta ett stort tack till alla jobbat med Interredaktionen, men inte minst vill jag tacka er läsare. Utan er hade vi inte varit någonting. Eller vi hade åtminstone inte satt oss, efter en sen avspark, och författat en text i hopp om att förmedla en känsla och en analys – till en initierad publik.
Tack för allt. Jag har haft roligt.
Forza ragazzi, c'è solo l'Inter!
