Lindberg: När passionen falnar

Lindberg: När passionen falnar

Jesper Lindberg resonerar kring de känslor man som calciofantast inte alls vill känna.

Jag har så länge jag kan minnas haft fotboll som det enskilt största intresset här i livet, tillsammans med öl de senaste sex-sju åren. Jag har alltid älskat fotboll, villkorslöst, och jag har kunnat finna njutning och underhållning i vilken Serie A- eller Europacupmatch som helst. Inte för tillfället, dock. Jag vet inte vad som har hänt med mig.

Den senaste månaden har jag knappt sett Lazio spela en gång. Jag har missat mötena med Vaslui, Novara, Lecce och Sporting - av anledningar som förvisso varit att betrakta som acceptabla, såsom studier och resor - men ändå...detta hade varit helt otänkbart för bara ett halvår sedan. Och min enda känsla kring det är att jag har dåligt samvete för att jag inte längre känner mig fullt lika insatt i svängarna kring laget, formen hos spelarna och så vidare. Att jag faktiskt missat en herrans massa fotboll känns i grunden inte så farligt. Jag har däremot svårt att acceptera att jag verkligen kan författa en artikel på svenskafans och uttrycka mig på det sättet. Är detta så kallat politiskt självmord fast på en lite annan nivå?

Jag har under hösten, på grund av studier, varit oerhört inne i amerikansk politik. Jag har läst en redig trave böcker i ämnet, hållit mig uppdaterad om vad som händer i USA och skrivit så fingrarna blött. Jag har börjat intressera mig för politik på allvar och har kommit på att jag helst av allt vill läsa statsvetenskap till våren. Kanske har jag blivit mer vuxen och tråkig - snart kommer väl kärleken till V75 och prenumeration på Dagens Industri också - men jag hoppas innerligt att denna fotbollssvacka bara är en högst tillfällig sådan. Jag skäms över mitt nya jag. Det är helt enkelt inte okej. Det är inte en sådan människa jag vill vara.

Lennart Johansson skrev en väldigt läsvärd självbiografi för ett par år sedan. Jag minns ett stycke som jag verkligen tog till mig. Lennart skrev: "En riktig supporter bestämmer sig en gång för alla och det är för alltid. Kärleken till en kvinna är lika stark men det uppstår ju skilsmässor i livet, jag gick själv igenom en och det är plågsamt. Men banden till sin klubb klipper man aldrig av, det är skillnaden." Det citatet är oerhört vackert. Det är vad som är värt att kämpa för. Kanske är kärleken till ett lag det finaste och renaste vi har. Vi går inte och ligger runt med andra lag, som vi gör bakom ryggen på våra flickvänner och fruar. Vi köper inte billig njutning och vacker Barcelonafotboll. Vi förblir lojala trots en älskarinna som visar upp så många fel och brister, för när allt kommer kring så finns det inget som verkligen kan mäta sig med den kombination av historia, nostalgi, stolthet och kärlek vi känner för vårt lag. Jag har dock genomgått en svacka den senaste månaden som jag både skäms över och faktiskt inte kan förklara anledningen till.

Kommer jag att tappa i trovärdighet som redaktör för Lazio här på svenskafans nu? Tja, det är upp till dig som läsare att bedöma. Jag vidhåller att min kärlek till Lazio fortfarande är lika stor och att dessa känslor kanske kommer att dyka upp för varenda en av oss som anser oss vara dedikerade supportrar, någon gång, av en eller annan anledning. Det viktiga är att jag, och ni, kan hitta tillbaka till den så fantastiska relationen mellan klubb och en själv. Jag är numera tjugofem år gammal, men jag vill inte bli äldre, klokare eller mindre fanatisk när det handlar om fotboll. Jag vill älska - passionerat, fanatiskt, enögt och omoget - på det sätt jag alltid gjort.

Det kan dock komma en tid då man ifrågasätter sig själv och vad man faktiskt håller på med, även om det känns otänkbart för den 17-årige supportern som just besökt Rom för första gången och är på gränsen att tatuera in Lazioörnen på bröstet (vilket jag också var en gång). Men alla förändras. Allting som anses givet idag kan vara helt annorlunda om fem år. Ställ frågan till dig själv: vad inom mig har alltid varit, och kommer alltid vara, detsamma? Din sexuella läggning kanske. Bortsett från det kan man inte vara säker på något. Trots Lennart Johanssons väldigt vackra och avundsvärda inställning.

Jag skriver denna krönika för att jag anser mig själv vara så pass gammal att jag kan ta kritik. Jag kan förstå att denna artikel möjligen sticker folk i ögonen. Men att våga vara öppen i just denna fråga är väldigt sällsynt. De flesta skribenter på SF slutar helt enkelt skriva och försvinner från denna scen. Jag vill inte göra det. Jag älskar att skriva här, dels för min egen skull men främst för er, och jag har verkligen älskat Lazio i många långa år. Jag vill kämpa för att bibehålla min kärlek. Jag hoppas att ni som läser förstår. Livet är bara inte så lätt alla gånger.

Jesper Lindbergjeppe_97@hotmail.com2011-12-18 00:35:00
Author

Fler artiklar om Lazio

SS Lazio Sweden Podcast - När Ingen Tycker Likadant, Vafan Betyder Det
SS Lazio Sweden Podcast - No Pedro No Party