Lindberg: Vansinne i kubik
Det är inte min uppgift att skriva matchrapport från Lazio-Milan. Jag ska inte göra det heller. Jag ska endast förklara hur jag känner efter en helt...vansinnigt ologisk vinst.
På tjugosju försök eller fjorton år hade inte Lazio vunnit mot Milan i ligan. Det blev nyligen också förlust i Coppa Italia, en ganska klar sådan, och att vi nådde 2-2 i höstas på bortaplan tolkade jag mest som nyhetens behag av Cissé och Klose, som verkligen var på hugget då. Idag vann man dock med tämligen klara 2-0 - utan att Milan ens skapat en enda farlig målchans. Det känns verkligen pazzo, loco, crazy, galet. Som om en kommunistiskt lagd individ vunnit presidentvalet i USA. Eller som om Sveriges alla B- och C-kändisar gemensamt kommit överens att sluta förpesta vår tillvaro med deras tröttsamma nunor och oupplysta åsikter i pressen dag ut och dag in. Alltså - en helt otrolig händelse.
När jag slår på TV11 20:40 och tittar på reklam, innan Glee (vad faan är Glee?) ska visas klart fram till 20:55, sitter jag i soffan och hoppas att Milan inte lyckats göra mål under första tio minuterna, som TV11 alltså offrar för Glee, och jag således kan behålla det halmstrå av hopp jag trots allt kanske har någonstans djupt i själen. Glee...jag är högst medveten om att vi fotbollssupportrar är i en minoritet när det handlar om TV3:s, eller Kanal9:s, eller TV11:s, eller Viasats kunder, men jag förstår inte varför man inte kan synka tablån så att Glee tar slut 20:41, att den viktiga reklamen hinner visas, och att vi kan få följa matchen från start till mål? Det behöver inte vara så oerhört svårt, eller? Och är det verkligen de penningstinna kunderna som fanatiskt följer Glee (vem i helvete döper för övrigt en TV-serie till Glee?) som man alltid ska stryka medhårs?
Anyhow. Fotboll är fotboll och inte Glee. Klose är inte med i startelvan. Han har åkt på en lårkaka och finns inte ens med på bänken. Cissé är såld, likaså Sculli, Kozak är skadad och vi har egentligen ingenting att kasta in framåt. Gamle Rocchi får kämpa där framme bäst han vill. Med understöd av Gonzalez och Lulic. Jag upplever läget, tio-femton minuter in i matchen, som helt hopplöst. Chansen att vi faktiskt ska vinna denna match mot mäktiga Milan har aldrig varit mer obefintlig. Förutsättningarna har aldrig varit sämre.
Saken är dock den att fotbollen inte är logisk. Spöket som stavats Milan i fjorton år lade sig platt på marken - när möjligheten att rentav förnedra Lazio aldrig varit större. Och jag begriper ingenting. Jag kan inte fatta att det är sant ens nu en halvtimme efter matchens slut. Lazio är i grunden ett klart sämre lag än Milan men ikväll gjorde Lazio verkligen allting rätt, medan Milans stjärnspelare inte ville vinna nog mycket. Zlatan var dålig, liksom i stort sett alla andra i Milan. Vi behövde inte ens Klose för att vinna, och då är det fan i mig något som är fel.
Segern är svår att begripa, men likafullt har vi laziali anledning att vara oerhört stolta idag. Äntligen är denna kosmiskt irriterande streak till ända. Och konstigt nog skedde det när vi minst anade det. Jag antar att detta är tjusningen med fotboll, och varför SS Lazio mot AC Milan i all evighet kommer bjuda på bättre underhållning än Glee...
