Luis Enrique viker inte en tum
Patologisk tjurskalle?

Luis Enrique viker inte en tum

Är Luis Enrique en beundransvärd dåre, eller bara en dåre?

Så tunn den är. Så hårfin. Gränsen mellan glädje och sorg. Mellan hopp och förtvivlan. Och ingenstans tycks den så tunn som i Rom. Det var en onsdagskväll som hade kunnat stänga dörren till Champions Leaguespel en gång för alla. Det var en onsdagskväll som hade kunnat stänga dörren bakom Luis Enrique för gott. Det blev istället en onsdagskväll som slängde ut en välbehövlig livboj till både Enrique och Romas Europadrömmar samt en slängkyss till alla oss supportrar.
 
Säga vad annat man vill, men han är en styvnackad tjurskalle vår spanske coach. Inför en match som ställer allt på sin spets, som är en potentiell vattendelare för hur fotbollsvärlden kommer att summera hans första säsong någonsin vid rodret för en klubb, som är det tydligaste vägskälet hittills under säsongen, kunde det tyckas naturligt att iakttaga en viss försiktighet. Att närma sig vägskälet med ena handen vilande på handbromsen.

Luis Enrique brydde sig inte om att svänga överhuvudtaget, han blundade och trampade gasen i botten.

Han ställde upp med De Rossi som mittback och ett mittfält bestående av Gago som balansspelare omgiven av offensivt programmerade Pjanic och Marquinho. Han prioriterade bollbegåvad backlinje framför en samspelt. Han prioriterade en klok uppspelsfot framför en brytningssäker. Den här gången gick det vägen, men oj så nära det beslutet var att bita honom i baken.
 
När Udinese kvitterade strax innan halvtidsvilan riskerade allt det vackra – och det var verkligen vackert – Roma byggt under de första 44 minuterna att rasa samman. Det hade sannerligen inte varit första gången, det hade säkerligen inte blivit den sista. Målet var inte enbart De Rossis fel, inte alls. Men han missade stötbrytningen, satte Angel i en för svår sits för denne att reda ut, och eftersom det liksom inte finns i Lamelas dna att följa med sin spelare ända in i eget straffområde så blev Roma avklätt genom en enda smart passning – som så många gånger förut. Och om matchen sedan hade slutat med förlust hade det knappt spelat någon roll om De Rossi ens varit inblandad i situationen eller ej. Knivar hade slipats, vassa formuleringar vässats. ”Enrique är en tränare som inte begriper hur man formerar ett försvar, som tror att det går att spela den där förbenade tiki-tiki i Serie A, som aldrig kommer att lära sig, som måste få sparken snarast.”
 
De formuleringarna är i princip lika sanna idag som de var i halvtid. Luis Enrique ÄR naiv, han verkar vägra att lära sig längst någon annan väg än den hårda och han har gett sig fan på att ett spel som bygger på bollinnehav och 101 sidledspassningar kan ta Roma till toppen. Om han har rätt? Högst tveksamt. Framtiden kommer obönhörligt att ge oss svaret. Men det är svårt att inte beundra den närmast patologiska integriteten som krävs för att hålla fast vid ett spelsystem som alla andra redan har dömt ut fyra varv - särskilt när hela ens framtid hänger och dinglar i en skör tråd. Det är, kort sagt, att göra det onödigt svårt för sig. En sådan tjurskallig inställning brukar bara kunna leda åt två håll: Antingen till omgivningens djupa respekt och framgång eller till förakt och självdestruktion. Vart den leder Enrique återstår att se.
 
Efter Tottis underbara- och Marquinhos påpassliga mål igår får hur som helst hans belackare vänta med att slutgiltigt döma ut honom i ytterligare några dagar. Nytt tillfälle ges kanske redan till helgen. Men om Roma ska ha minsta lilla chans att nå Champions League så får vi hoppas att Enriques spelidé kan motbevisa alla tvivlare. Och någonstans känns hela detta, intill döden uttjatade, projektet väldigt djupt integrerat med Enrique. Kanske lite väl djupt? Man får en känsla av att osunda mängder prestige är investerat i klubbledningens utnämning av den oprövade spanjoren. Man får en känsla av att hjulen liksom skulle trilla av den nylackade kärran om han tvingades sluta redan under sin första säsong. Så för Romas skull är det nog bäst att Luis Enriques patologiska tjurskallighet leder till respekt och framgång istället för destruktion.  
 
Avslutningsvis, chansen att Roma ska nå tredjeplatsen efter en sällan skådad berg-och-dalbana till säsong bedömer nog de allra flesta som minimal. Det är lite väl många lag inblandade i striden och Roma är lite väl fladdrigt och skört. Men om man gjorde en tabell över de sex senaste matcherna så skulle Fiorentina, som väntar härnäst, ligga på 18 plats. Konkurrenterna Napoli, Udinese och Lazio på 17, 16 och 15-plats respektive. Roma skulle ligga trea. 12 poäng efter fyra vinster och två förluster. Så för den som griper efter halmstrån finns det trots allt en del att få tag på.
 
Allt vi kan göra är att hoppas.
 
Edit: Jag ser nu att min kollega Gusten Dahlin i en intressant krönika argumenterar för att Roma i det långa loppet skulle tjäna på att inte kvalificera sig för Champions Leaguespel redan i år. Kanske har han rätt. Men jag har en känsla av att en allt äldre Francesco Totti inte håller med honom.

Jocke Johansson2012-04-12 20:20:00
Author

Fler artiklar om Roma