Maicon - ur dödsskuggans dal
Han har vandrat i dödsskuggans dal, men börjar försiktigt kravla sig upp ur mörkret. Är Maicon på väg att återuppstå kan Roma luta sig tillbaka och njuta av den bortglömde gigantens återkomst.
Det är skillnad på mål och mål. Å ena sidan har Maicon slungat iväg skruvskott från döda vinklar lika ofta som han trixat till sig andravågen på en hörna innan han bågat in bollen i bortre. Å andra? Nästa år spelas VM i famnen på en fotbollsnation som alltid förespråkat fart och finess. Brasilien tar emot hela världen, Neymar knyter näven – och på högerkanten har Dani Alves kunnat rycka på axlarna över svunnen konkurrens. Mannen som höll honom bakom sig har i tre års tid vandrat i mörkret, försökt hitta vägen ut ur skrämmande skuggor. Nu verkar Maicon äntligen ha fattat rätt kompass. Tillbaka i Roma har han vällt fram som ett ånglok på högerkanten, och nu ställer han in siktet på det enda målet som egentligen spelar någon roll. Vad Roma vinner på det? En utomordentlig fotbollsspelare.
Efter att Inter trippeltriumferat 2010 borstade en högerback bort alla diskussioner om den främste på hans position. Maicon stormade obarmhärtigt fram på flanken, jobbade föredömligt hemåt och gav spelet en dynamisk dimension. Dani Alves kunde frustrerat och frustande se på när Maicon prenumererade på den gulgröna högersidan, men när VM i Sydafrika tog slut för tidigt kom Maicon tillbaka till en klubb som vaknat för sent. José Mourinho hade försvunnit, Inter hade struntat i att förnya det som behövt förnyas. Bekvämligheten blev en börda, champagnevåren genererade baksmälla. Inter undanknuffades mot fel sida av finrummets tröskel, och en kall höstafton åkte man upp till White Hart Lane för att ta poäng mot Tottenham. De åkte hem utan att ha varit nära att hota, utan att ha behållit sin heder. Världens bäste högerback? Ringrostig och småskadad blev han pulvriserad av en glödande Gareth Bale – och fotbollsbetraktarna drabbades genast av den typ av minnesförlust som nästan bara fotbollsbetraktare kan drabbas av. Mannen som i mångt och mycket masat Inter till mästerskapstitlar bara månader tidigare tvingades nu möta mörkrets makter.
Från toppen av klipporna turades tvivlarna om att hånskratta åt brassens vandring i skuggorna. Där stod herr Motivation och fröken Dagsform i sällskap med farbror Kost – alla ville påminna om sin existens genom att spy galla över högerbacken som försökte hitta vägen till lycka via England. Manchester City trodde förstås att de hade gjort ett kap, men Maicon hade rysliga problem med det engelska tempot. I Italien fick han åtminstone lite betänketid med bollen. Nu mejades han ner av neurotiska noshörningar innan hjärncellerna hunnit koppla att han ens fått en passning. Situationen förvärrades av skadebojor som bara lossade greppet om honom i sju ligamatcher. En urholkad Maicon blickade mot skyn och sökte svar på skoningslösa frågor, och när Confederations Cup drog igång kom nådastöten: han var inte ens uttagen. Dani Alves hade gjort högerkanten till sin egen, och hinderbanan till hemma-VM såg ännu knepigare ut. Men det är som bekant skillnad på mål och mål.
Någonstans förbi klippor trängde hoppets lilla ljussken rakt in i dödsskuggans dal. Roma sträckte fram handen för att gripa tag i en spelare vars storhet ligger slumrande djupt i hans hjärta. Maicon fick en extra livlina, ett nytt hopp. Han verkar ha slagits av sanningen att egenskaper är obetydliga om de inte används, att en människas egentliga kvaliteter är oväsentliga ifall de inte omvandlas till handlingar. Plötsligt har Maicon börjat resa sig i skenet av den gulröda Roma-solen – och nu blickar han mot den brasilianska horisonten för att återta sin rätta plats som landslagets ordinarie högerback. Ännu har vi inte välsignats med lyror från omöjliga vinklar eller bananskott i bortre burgavlar – men när Maicons riktiga mål äntligen är i sikte kan Roma luta sig tillbaka och hoppas på fortsatt klättring uppför formberget som det ultimata beviset på en utomordentlig fotbollsspelares återuppståndelse.
