Mancini orkade en bit, men inte hela vägen
Roberto Mancini lämnar, Frank de Boer tar över. Mister Mancini gjorde Inter starkare på flera fronter, men i slutändan är det på planen vi måste bedöma dig.
Roberto Mancini återvände till Inter halvvägs in i säsongen 2014/2015 för sin andra sejour som tränare. Kontrasterna var slående. Då – en vinstmaskin som staplade scudettos på hög och förlitade sig på briljansen från superstjärnor som Ibrahimovic, Maicon, Figo och Cambiasso. Nu – ett alltmer nedmonterat Inter med Campagnaro, Kuzmanovic och Jonathan i de forna jättarnas tröjor.
Mancini började sakta men säkert arbeta med truppbygget. Hans namn ingav förtroende i europeisk fotboll efter hans tidigare framgångar i Inter och Manchester City. När Inter landade Xherdan Shaqiri vintern 14/15 kändes det på flera sätt som en brytpunkt. Här valde en ung, lovande spelare från världens då kanske bästa klubb Inter framför flera andra namnstarka klubbar. Shaqiri trodde på det projektet som Inter med nygamle Mancini vid rodret hade framför sig.
På planen hade Mancini svårt att göra intryck. Walter Mazzarris försiktiga arv sken igenom på planen och Inter förlitade sig allt som oftast snarare på motståndarnas misstag än sin egen kvalité för att vinna matcher. Stjärnförvärvet Shaqiri hade svårt att övertyga och åkte in och ut ur laget under hela våren.
Under sin första transfersommar visade Mancini att han (givetvis starkt assisterad av Piero Ausilio) behärskade konsten att locka spelare till klubben och Inter drog under ett fönster hem Miranda, Murillo, Perisic, Jovetic och framförallt Geoffrey Kondogbia mitt framför ögonen på ett vansinnigt AC Milan. Samtidigt frystes den bara ett halvår tidigare värvade Shaqiri ut och såg ut att mer eller mindre tvingas iväg till Stoke. Mitt i all harmoni, var det något som inte stämde?
Om vi nu hade några tvivel så röjdes de snabbt av banan. Interistas världen över, svältfödda på sportsliga framgångar, vände gärna blinda ögat mot det faktum att spelet allt som oftast fortsatte att hacka, och njöt över en höst så fylld av 1-0-segrar att Inter för första på evigheter kunde titulera sig vintermästare i Italien.
Ett halvår senare var det inte många som mindes höstens glädje. Ett Inter som hamnade i underläge istället för i ledning i matcherna visade sig helt oförmögna att förändra och styra matchbilder. Det stensäkra försvaret, bäst symboliserat av höstsensationen Jeison Murillo, var inte längre den garant för hållen nolla som Mancinis Inter verkade behöva för att vinna fotbollsmatcher, och Inter sjönk snabbt ner från den absoluta tätstriden i ligan. Säsongen mynnade, återigen, ut i ett frustrerande ingenting där den sista månadens matcher mest kändes ha marginell betydelse.
Inter stod och trampade. Mancinis lyckades aldrig implementera en fungerande offensiv spelidé i Inter, som trots en uppsättning starka offensiva spelare ofta lämnade sitt öde i händerna på ytterbackarnas oprecisa inlägg mot en effektiv men isolerad Mauro Icardi. Vi såg bottenlag komma till Meazza och få fritt spelrum mot ett Inter som egentligen aldrig kändes fullt bekväma i att föra matcherna. Harmonin från hösten verkade också försvunnit från truppen då Mancini under året hamnade i dispyter med såväl motståndartränare som fans och spelare.
Jag var alltid lite kluven gentemot Mancini. Å ena sidan stod han för klass, elegans och för en slags symbolisk port mot fotbollens absoluta finrum. Jag såg honom alltid som en fin ambassadör för klubben jag älskar. Å andra sidan utvecklade han inte truppen tillräckligt, tog ogärna på sig ansvar utan skyllde på andra vid misslyckanden och i slutändan tog hans ego överhanden. När han krävde nytt, förbättrat kontrakt mitt i en dystopi av träningsmatchresultat så hade han till slut en ganska stark blåsvart opinion emot sig - och därför tror jag att det var rätt beslut för Mancini och klubben att gå skilda vägar. Frank de Boer får världens svåraste förening och två veckor att jobba på innan det smäller.
Tufft, men WTF, vi är Pazza Inter.
