Milan - Roma2 - 0
Milan - Roma, rättvist 2-0
Om man inte skapar en enda riktig målchans på 1 1/2 timme förtjänar man ingenting med sig hem! Kryddar man det med att fortsätta med skolgårdsmisstag blir ekvationen negativ. Vi förlorade rättvist mot ett Milan som inte på några vägar skulle vara omöjliga att slå.
Idag kom påminnelsen om hur det är att hålla på världens mest ojämna lag. Visst, vi var inte formidabla i onsdags när vi slog Sampdoria, men det fanns ändå antydan till något positivt. De centimetrar som vi lyft från marken då, blev en kraschlandning modell medium i kväll. Att med ynkliga försök att hitta ursäkter idag hade endast varit patetiskt, då vi tyvärr har allt för många spelare som är ”mellanmjölk”, inte dåliga, men långt ifrån bra. Det är bara att inse, vi är ett mittenlag, punkt.
När matchen så väl kom igång fanns det sex nya startspelare hos Roma sett till senaste matchen. Själva matchen gick i träningsmatchtempo och chanserna i den första halvleken för båda lagen kunde räknas på ena handens två fingrar. Milan hade en organiserad och synkad press medan vi hade som vanligt ett nonchalant passningsspel. Efter 15 minuter fick vi matchens första hörna, men den slarvade Pellegrini bort när den spelades kort. Lagen svettas och tempot var mestadels gåfotboll även om vi hade ett mikroskopiskt spelmässigt övertag. Vår enda målchans under hela matchen fick Dzeko, men hans svaga nick från fyra meter studsade utanför Donnarummas ens stolpe. Vi fick några hörnor till i den första halvleken, men som vanligt var de totalt ofarliga. Pellegrini fick ett orange kort efter en sultackling mot Bennacer och strax därefter kom Milan i sitt första anfall i matchen och då hade det gått 25 minuter. Nu var hemmalaget lite ”heta” och efter några snygga skarvar fick Bonnaventura ett fritt skottläge som han sköt några meter över. Kluivert gjorde även han som han brukar göra vid omställningar, borrar ner blicken och bara springer när han vid ett fint läge i stället borde passat Dzeko eller Mkhitaryan. Efter en dryg halvtimme visade Mirante fin dribblingsteknik fintade bort Rebic ett par meter från egen mållinje, ett kanske inte optimalt beslut. Matchen var fortfarande ett rejält sömnpiller med extremt lågt tempo och oerhört chansfattig. Med fem minuter kvar av den första halvleken kom Theo Fernandez fram på vänsterkanten och slog ett perfekt inlägg till Hakan Calhanoglu, men lyckligtvis kom inlägget i luften där han är riktigt svag och nicken seglade en bit över ribban. Precis innan pausvilan kladdade Zappacosta och Mancini med bollen och bjöd Milan på en möjlighet, som sen följdes upp av att Christante på sitt alldeles eget patenterade vis bjöd Milan på ett sista läge med att ge bort en onödig frispark i bra inläggsläge. Frisparken mynnade ut i en hörna där Theo Fernandez först lätt blev hållen i axeln av Mancini och sen även trampade av densamme. Ingen straff och ingen VAR, men man befarade det värsta.
En riktigt dålig halvlek där endast Veretout visade lite grinta att tala om. Kluivert var synnerligen usel och hade inte många rätt (om något).
Med svaga förhoppningar om en bättre andra halvlek fick vi en föraning om vad som skulle komma. Spinazzola lade en allt för lös bakåtpassning som Rebic hann emellan på. Lyckligtvis uppfattade Mirante situationen rätt och lät kroaten peta undan bollen, men lät honom inte få möjligheten att få straff då han inte försökte bryta bollen för hemmaspelaren. Bennacer i hemmalaget hade varit den spindel i nätet som vi önskar Diawara skulle varit under säsongen, men skador har som vi vet hindrat honom från det. Under hela matchen fick jag söka med ljus och lykta för att hitta några bortachanser, en kom i den 50:e minuten, men Mhkitaryans skott gick i det svartröda hemmablocket. Pellegrini hade ingen stor match, varnad i den första halvleken och massor av bortspelade chansbollar i den andra. Christante tappade ännu en boll i farligt läge, men skottet från hemmaspelare gick turligt för oss i mittblocket. Milan fick efter ca tio minuter av den andra halvleken några hörnor på rad och varje gång ”zonade” vi hårt mot den första stolpen. Hade hörnan däremot slagits mot den andra stolpen hade milanspelarna varit 3 mot 1 där. Kluivert krigade lite defensivt, men inte bättre än att han först gav bort en frispark i farligt inläggsläge och sen gav bort en hörna. Direkt därpå blev han utbytt mot Perez som även om han inte gjorde något avgörande så visade han åtminstone lite vilja. Med vårt långsamma passningsspel kunde Milan sätta press och därmed körde vi på med höjdbollar mot Dzeko, men med rättvända försvarare som Kjaer och Romagnoli blev han totalt uppkäkad. I den 65:e minuten höll det på att ringa i målklockan när Hakan Calhanoglu snyggt ”väggade” sig igenom, men Mirante lyckades med både tur och skicklighet att klackrädda bollen till hörna. Paqueta som kom in i den andra halvleken hade ett fint skott som lurigt touchade en back, men Mirante gjorde en säker räddning till hörna.
Romas anfallsspel hade nu totalt fallit samman och det kändes nästan skönt att inga supportrar hade betalt för att resa till Milano. Inga löpningar, inga triggers, inga rörelser, ingenting hände, ingen gjorde eller ville något (förutom möjligtvis Veretout) det var sorgligt att se.
Romagnoli lyckades på ett märkligt vis undvika ett gult kort efter en armbåge på käken mot Dzeko som i samma veva tröttkörd blev utbytt mot Kalinic. Samtidigt ersatte Perotti Mhkitaryan, men det var nog en av hans sämsta prestationer sedan han kom till Roma. Perotti är en personlig favorit, men ärligt, vad har han tillfört det senaste året? En som inte heller rosade marknaden idag vad Zappacosta och så klart var det han som gjorde en felpassning som sen ledde till milans första mål efter inlägg, flipperspel, skott efter skott och till slut kunde Rebic rättvist bomba in bollen i nättaket med kvarten kvar. Goda råd var nu dyra för Fonseca, men vad fanns det att göra i detta läge? Pellegrini och Christante ersattes av Pastore och Diawara, men matchbilden förblev densamma. Visst vi fick en hörna och en frispark i inläggsläge, men inget som höjde blodtrycket det minsta. Rullgardinen åkte ner med en duns när Diawara slarvade och Smalling fällde Theo Fernandez. Straffbeslutet var helt korrekt och Hakan Calhanoglu var obeveklig från 11 meter. 2-0 och matchen var över. Veretout drog i frustration på sig ett gult kort innan slutsignalen och man kunde konstatera att vår sportchef, vilken marionett man nu ska ersätta Petrachi med, för det är ju som alla vet Baldini som styr, kommer att få ett rent helsike att kränga iväg en massa divor med skyhöga löner och absolut noll grinta. Det blir som att försöka dra kamelen genom nålsögat, sälja sand i Sahara eller sälja is på sydpolen.
Man måste ändå lyfta ett frågetecknets finger mot Fonseca som är ytterst ansvarig. Varför måste vi spela 4-2-3-1 när vi inte har spelare för det? Borde det inte vara smartare att hitta ett spelsystem som är/blir skräddarsytt för de individer vi har? Har spelare utvecklats under detta hans första tränarår hos oss? Zaniolo? Nej, han är ett unikum som redan kommit en lång väg i sin karriär trots sin ungdom och det var Di Fransecos förtjänst.
Så här är det att vara Romanisti, ett rent helvete allt som oftast, tyvärr är man inte ens arg, man är bara trött. Trött, precis som de flesta av våra överbetalda spelare. Att nå CL-plats är en utopi och med Napoli bakom oss i storform och även andra lag som Parma och kanske Milan får vi nog kika mer i backspegeln än genom framrutan. Jag blir inte förvånad om vi brakar samman och slutar åtta eller nia. Utan spelare som kan och vill kriga för gulrött (med undantag för Veretout) likt De Rossi, Strooman och Nainggolan som kunde dra med sig hela laget är vi utelämnade för flärdens nycker där man vissa dagar befinner sig i himmelriket, medan andra dagar befinner man sig på ett betydligt varmare ställe.
Vi kommer igen, det finns i vår DNA!
Forza Roma!
