Miralem Pjanic har tiden på sin sida
Han beskrevs tidigt som ett superlöfte och förväntades ta en självklar plats i fotbollens absoluta toppskikt, ännu är han inte där, men tiden talar alltjämt för honom.
Miralem Pjanic var helt under isen i förra helgens match mot Pescara. Bollbehandlingen trevande. Löpningarna sporadiska. Otydliga. Utan mening eller mål. Passningar utan adress, ibland inte ens något postnummer. Hans uppgivna blickar mot skyn. Hans medspelares avbrutna löpningar. Menande gester, talande ögonkast. Utbytt. Hängande huvud. Tunga steg av planen.
Matchen var hans sämsta i Romatröjan och alls inte symptomatisk för säsongen som helhet – spelet stämde bättre redan mot Siena i helgen – men han har trots allt haft svårare än många hade hoppats att verkligen sätta sitt avtryck på spelet under sina två år i laget. Skadebekymmer och väl många positionsskiften tycks tillfälligt ha hindrat honom från att ta det sista klivet på den så tidigt utstakade vägen mot världsfotbollens absoluta topp. För visst når han väl fram tillslut?
Miralem Pjanic föddes den 2 april 1990 i den lilla Jugoslaviska staden Kalesija (nuvarande Bosnien), men innan han hunnit fylla två, strax innan det Jugoslaviska krigsutbrottet och det därav följande sammanbrottet, flyttade hans familj till Luxemburg vilket också blev det ungdomslandslag som Miralem först visade framfötterna i. Exempelvis gjorde han fyra mål mot Island i en U17-landskamp som Luxemburg trots detta lyckades förlora. När så tiden var mogen för honom att välja seniorlandslagstillhörighet, Luxemburg eller Bosnien, tvekade han inte en sekund. Den 20 augusti 2008 spelade han därför sin, av folket ivrigt framemotsedda, första landskamp för sitt Bosnien.
Han kände sig omedelbart hemmastadd och beskrev den goda stämningen i laget genom att jämföra varje samling med att ”fira sin bästa väns födelsedag,” och när han som 19-årigt superlöfte petades i viktiga kvalmatcher till förmån för mer rutinerade, defensivt balanserade spelare tog han det med ro: ”Hade du frågat 100 andra tränare över Europa hade alla tagit ut mig. Men jag sitter gärna på bänken eller till och med på läktaren, bara för att jag älskar att vara tillsammans med de här killarna.” Ett uttalande från en ung man som lyckas framstå som både ödmjuk och lidande av ett lätt Napoleonkomplex på samma gång. Ett uttalande från en ung man som visste att han hade tiden på sin sida.
Inför säsongen 2008/2009 hade Pjanic presenterats för fotbollsvärlden som Lyons nya spelare och nästa stjärna. Han var då nyss fyllda 18 och kostade 7,5 miljoner euro. Lyon hade köpt hans namnunderskrift i hård konkurrens med andra namnkunniga klubbar och nu sågs han som den givne ersättaren av den till åren komne Juninho. Under sina två första säsonger gavs den bosniske tonåringen ett stort förtroende av ett Lyon som vid tiden abonnerade på slutspelsplats i Champions League och som hade vunnit den franska ligan så många år i rad att fingrarna på högerhanden inte räckte till för att räkna dem längre. Han tackade för förtroendet genom att göra otroliga saker på fotbollsplanen.
Hans speluppfattning, mjuka teknik och förstatouch var uppseendeväckande välutvecklade för att tillhöra en så ung spelare. Med Juninho som läromästare vässade han en redan farlig passningsfot samtidigt som han utvecklade en dödlig frisparksfot. Fältherren Toulalan lärde honom aggressivitet och den ofta förbisedda konsten att stänga ytor, det kom kanske inte lika naturligt för honom som hans offensiva gåvor men han gjorde enorma framsteg även i spelet utan boll under sina två första år i klubben. Vår svenske man på plats Kim Källström visade honom att, ja, att det fanns en plats på fotbollsplanen även för långsamma människor. Han var ännu inte tjugo år fyllda och många var övertygade om att han skulle bli en av de bästa mittfältarna i sin generation.
Erik Niva kallade honom ”det 19-åriga Lyon-geniet,” medan Simon Bank beskrev honom som ”det bosniske superlöftet” i samband med att han gjort matchens enda mål i ett Champions Leaguemöte med Fiorentina. I stort sett samtliga storklubbar höll honom under ytterst noggrann uppsikt. Sedan, kanske framförallt till följd av skador, bromsades hans hittills löjligt branta utvecklingskurva något, och under säsongen 2010/2011, då han enligt prognosen borde ha varit den spelare Lyon byggde hela laget runt, fick han istället se sig själv petad ur startelvan från tid till annan.
Trots detta var han av allt att döma inställd på att stanna och kämpa för sin plats i Lyon, men allt ställdes på ända då klubben hastigt och lustigt presenterade Yoann Gourcuff som sin nya prestigevärvning. Den uppburne och elegante fransmannens givna position på planen var den som Pjanic användes flitigast i och han var inte sen att förstå signalerna från klubbledningen. Efter febril aktivitet blev han således klar för Roma på transferfönstrets sista dag 2011 och många var vi som jublande välkomnade övergången.
Sedan dess har det blivit 56 matcher i den gulröda tröjan. Sju mål och elva assist. Ett par läckra frisparkar, några häpnadsväckande framspelningar och en handfull matcher där han har varit bäst på planen. Men känslan är ända att han, plågsamt likt Daniele De Rossi, har ett så otroligt mycket större spel i sig än vad som ger sig till känna söndag in och söndag ut på de italienska fotbollsplanerna. Han är given i startelvan, men inte oumbärlig. Han besitter nyckeln för att låsa upp vilken match som helst, men klarar ofta ändå inte riktigt av att öppna dörren.
Själv sa han efter Pescaramatchen följande angående sin säsong så här långt: ”Det finns väl egentligen andra som är bättre lämpade att uttala sig om den saken, men jag kan säga att jag tyvärr har dragits med en efterhängsen vristskada som har gett mig stora problem under säsongen. På det hela taget är jag ändå ganska nöjd, men jag vill naturligtvis prestera bättre och jag är övertygad om att jag kan göra det.”
”Under Zdenek Zemans tid i klubben rådde en lite märklig stämning här, men sedan Aurelio Andreazzolis ankomst har laget enats och han har jobbat hårt för att återge oss vårt självförtroende. Han tror stenhårt på oss och har gett oss styrkan att avsluta säsongen på ett bra sätt. Det var inte lätt för honom att ta över laget mitt i säsongen men jag tycker att han har gjort ett bra jobb och jag hoppas att vi tillsammans kan vinna derbyfinalen som betyder så otroligt mycket för oss alla.”
Hur ser han då själv på de flitiga positionsbytena och vilken är hans favoritposition? ”Det är sant att jag har använts på många olika positioner den här säsongen och det är något som jag måste anpassa mig efter och bli van med. Om jag får välja fritt trivs jag allra bäst när jag får spela framför två balansspelare, exempelvis i ett 4-2-3-1-system. Men jag vill verkligen understryka att jag inte har några problem med att tilldelas olika positioner på planen. Jag gör mitt yttersta för att hjälpa laget var än jag spelar.”
Slutligen, hur ser han på framtiden? ”Sedan jag kom till klubben och staden har allt varit positivt. Staden är vacker, publiken fantastisk och pressen hård. Vi har en trygg klubbledning och ett stabilt projekt på gång och det är en perfekt utmaning för mig att stanna i klubben och försöka vinna troféer här.”
Vi fotbollsfans är härdade. Vi vet att ord kan vara lika tomma som bankkontot den 24e. Att spelare som lovar evig trohet kan försvinna lika snabbt som en avlöning. Men vi kan inte låta bli att hoppas. Hoppas på Nästa säsong. På stora segrar. På eriksgator och triumftåg. Hoppas att den ljusnande framtid verkligen är vår.
Allt vi kan göra nu är att hoppas att ”det bosniske superlöftet” tillslut infriar alla högt ställda förväntningar som vilar så tungt på hans axlar, och att han gör det iklädd AS Romas gulröda tröja. Han är trots allt bara 23 år gammal. Tiden är alltjämt på hans sida.
Vad tror Du? Har Pjanic ett större spel i sig än vad han visar? Är han rentav överskattad eller kommer han tillslut att bli så bra som alla trodde?
