Miroslav Klose och det magiska skottet
Två gånger per säsong upplever man en sådan ofattbar ångest att man ångrar sig att man ens började gilla fotboll. Två gånger under en säsong får man uppleva varenda känsla som går att uppleva i en kropp. Två gånger per säsong är det dags för Derby della capitale.
Det finns få saker i livet som berör en så mycket som ett Romderby. Det kan tyckas fånigt för vissa att en fotbollsmatch flera tusen kilometer bort kan få en fullvuxen man att svära åt en människa som man aldrig ens träffat eller kommer träffa. Men för en som började hålla på antingen Lazio eller Roma är detta något som tillhör vardagen. Svordomar, hat, kärlek, svett, tro, hopplöshet, depression och skadeglädje är något som man upplever inför varje Derby. Derbyt i oktober 2011 skulle inte bli ett undantag.
När Maurito Zarate stod för ett av de snyggaste målen i derbyts historia en solig aprildag 2008 trodde jag på en ljus framtid för Lazio. Vi hade ju trots allt Delio Rossi som tränare. Vi hade fått tag på en diamant av sällan skådat slag i Mauro Zarate. Kanterna flankerades av spelare som Kolarov och Lichtsteiner, och i målet hade en viss uruguayan vid namn Fernando Muslera växt fram till en jätte. Den aprildagen fanns det inget som kunde stoppa Lazio. I slutändan skrevs resultatet till 4-2 i matchen och hela säsongen kröntes med Claudio Lotitos första titel som president när Lazio vann Coppa Italia mot Sampdoria. Men den matchen blev också det sista vackra derbyminnet för laziali på flera år. Den matchen var starten på en lång period av straffmissar, dommartavlor och gröna laserpekare som alltid tycktes drabba Lazio när det vankades derby. Men så kom en viss tysk vid namn Miroslav Klose och gav oss något som vi för evigt kommer kunna blicka tillbaka på och per automatik få ett leende på läpparna…
Jag minns den dagen som om det vore i går. Jag minns hur jag innan matchen ens började tänkte ut vilka ursäkter jag skulle dra för mina kompisar som höll på Roma. Jag hade helt glömt bort känslan av att vinna ett derby och istället infann sig en känsla av hopplöshet varje gång datumet för matchen närmade sig. Man visste på något sätt att inte heller den här gången kommer vi lyckas vinna. Det kommer hända något, i vanlig ordning, som gör att vi i slutändan får se De Rossi och Totti fira framför Curva Sud. Men den här gången blev det annorlunda. Dock började matchen som den brukade göra. Den så älskade Pablo Osvaldo gjorde 1-0 medan handflatorna fortfarande var torra och när lagen gick till pausvila funderade man om man ens skulle se klart på matchen, för det var uppenbart hur den skulle sluta.
I den andra halvleken var det ett nytt Lazio som klev ut på Olimpicos gräsmatta. Den där känslan av hopplöshet var som bortblåst hos spelarna och istället spelade man med en sällan skådad energi. Hernanes fick bollen, såg hur Christian Brocchi löpte sig fri, slog en perfekt passning till Brocchi som blev dragen i armen av Simon Kjaer. Domaren tvekade inte en sekund. Straff och rött kort. Hernanes klev fram och satte dit sitt andra mål i derbysammanhang. Efter det var det Lazio för hela slanten. Djibril Cisse ville bryta sin tre månader långa måltorka men träffade stolpen. Miroslav Klose ville göra sitt första mål i ett derby men nickade i ribban. Inbytte Senad Lulic ville få en plats i varje laziales hjärta – vilket han också fick några år senare – men Stekelenburg stod i vägen. En poäng fick duga. Fem förluster hade satt sina spår och man började intala sig själv att allt annat än en sjätte förlust var en vinst.
Klockan tickade upp mot 93 spelade minuter. Tilläggstiden var snart till ända. Hernanes försökte sprinta ifrån på vänsterkanten men fick bara med sig ett inkast. Senad Lulic klev ut för att ta det. Cristian Ledesma tog emot inkastet och spelade snabbt framåt till Hernanes. Brassen tog flera meter, tittade upp och såg sin landsman Francelino Matuzalem stå helt ren drygt tio meter utanför straffområdet. Passningen mot Matuzalem var hård men brassen valde trots det att försöka spela bollen på ett tillslag mot straffområdet. Bollen nådde Matuzalems fot och gick i en hög evighetslång båge mot straffområdeslinjen. Resten är historia.
Miroslav Klose tog emot bollen, tittade upp, ställde in foten och smekte in den bakom en chanslös Stekelenburg. Utbytte och skadade Christian Brocchi tog Edy Reja om halsen och sprang allt han kunde mot kortsidan. André Dias tog en 60 meterslöpning. Djibril Cisse tog bollen och skickade den upp mot skyn. Stefano Mauri hoppade över reklampelarna med utsträckta armar mot Curva Nord. Federico Marchetti skrek ut sin glädje 110 meter från sitt eget mål mitt i klungan. Matchvärdar, PR-ansvariga, lagledare, bollkallar och materialförvaltare samlades alla för att släppa ifrån sig ett glädjevrål som hördes hela vägen till Sverige. Känslan av hopplöshet försvann med en liten touch av en viss Miroslav Klose. Den där ångesten som hade infunnit sig inför varje derbymatch de senaste säsongerna byttes ut mot två års glädje i ett enda vrål.
Miroslav Klose gav oss tillbaka hoppet igen den där oktoberdagen 2011, och om det är något varje Laziospelare- och supporter behöver i dag är det hopp. Taktiska instruktioner hjälper inte. Vem som startar och vem som inte startar hjälper inte. Det enda som behövs är något att tro på. Något som får supportrarna att känna den där glädjen igen. Jag vill känna samma glädje som jag kände i november 2015 som jag kände i oktober 2011 och maj 2013. Just i dag är det inte enkelt. Lazio är blekare än Claudio Lotitos hår. Matchen mot Milan svider än, för det var länge sedan man såg ett så fantasilöst och häpnadsväckande dåligt Lazio som man såg i den matchen. All gnutta av hopp man hade inför säsongen försvann i och med den matchen.
Jag vet att jag och flera andra tusen laziali runt om i världen kommer uppleva varenda en känsla som en människa kan uppleva i kroppen de få dagarna som är kvar fram till söndag. Jag vet att jag kommer sitt framför tv:n och svära åt spelare jag aldrig träffat. Jag vet att jag flera gånger under matchens gång kommer hata att jag blev laziale. Men med en bollberöring kan allt det ändras. Det är det enda som krävs. Jag behöver inte se någon propagandafotboll. Det enda jag vill se är elva spelare som springer mer än sina motståndare, som älskar varje sekund de är på planen och som njuter av matchen lika mycket som vi supportrar våndas över den. Jag vill se nya minnen skapas. Minnen som jag kan blicka bak på i framtiden och med stolthet och gråt i halsen återberätta för en ny generation laziali. Minnen som Miroslav Klose redan skänkt oss. Jag vill se ljusblå historia skrivas och nya hjältar skapas.
