Mitt Rom-derby
En gästkrönika om ett speciellt derby.
Den 26 Maj 2013 slog mitt älskade Lazio ärkerivalen Roma med 1-0 i finalen av Coppa Italia och i vad som innan matchen kallades för "tidernas derby" Jag var sexton år och upplevde där mitt största ögonblick som laziale från TV-soffan i Vänersborg.
Sedan dess har vårt ljusblåa lag varit svältfött på derbyframgångar. Jag var själv på plats när Yanga Mbiwa snuvade oss på vår bästa ligaplacering sedann scudettosäsongen 99/00. Samt när Marchetti kastade in Nainggolans strumprullare från trettio meter i december 2016.
Men när Ciro Immobile och en formtoppad Sergej Milinkovic-Savic den 1 mars 2017 såg till att ge oss bästa möjliga utgångsläge för att återigen knäppa stadsrivalen på näsan för första gången på fyra år så fanns det ingen tvekan om att jag skulle vara där.
Tillsammans med ett gäng svenska allierade begav vi oss ner till huvudstaden och tryckte även upp en flagga (se bild) för att förstärka vår närvaro. Jag må tala till redan frälsta, men känslan när man sitter några kvarter ifrån Stadio Olimpico och en enkel ramsa en minut senare övergår till totalt kaos och slag i ett redan ostabilt plastbord där överdrivna mängder av plastmuggar och café borghetti står placerade är fantastisk. När det börjar närma sig match så kryper naturligtvis nervositeten på samtidigt som man börjar röra sig mot stadion. Med vår flagga i första ledet så får vi oerhört mycket positiv respons och Italienare som stannar oss och tar bilder samtidigt som vi kör en Svennis-ramsa.
Just flaggan vi hade tryckt upp kom att spela en stor roll då en liten grupp av dom "hårda grabbarna" från Curva Nord inte tyckte att den var passande i kombination av lite för många mobilkameror i luften så dom beslagtog den, vilket resulterade i en liten konflikt.
Man kan tycka vad man vill om sådana supportrar samtidigt som man har stor respekt för hur mycket tid och pengar dom lägger ned för att följa laget som vi alla älskar. Alla i vår grupp respekterade ändå beslutet att vi inte skulle hålla upp flaggan, men vi var alla eniga om att det kunde ha skötts på ett "schysstare" sätt där vi också hade kunnat behålla den.
Även fast incidenten med flaggan gav oss en liten dipp just då så var allting glömt när vi klev upp för trapporna till Curva Nord. Nu var det 90 min kvar tills jag på mitt femte försök hoppades få se mitt lag gå segrande för första gången. Behöver väl egentligen inte kommentera så mycket från matchen, men efter att Roma öppnat starkt med ett par riktigt farliga lägen så var det många med mig som började bli riktigt oroliga för hur det här skulle sluta. Men när Sergej på Allysons retur rakar in 1-0 så var det många som efter ett intensivt målfirande drog en lättnadens suck. Även fast vi i halvlek hade utökat vår totala ledning så var det ändå lite blandade känslor hos folk på läktaren i och med El Shaarawys kvittering strax innan pausen.
Det var bra tryck i curvan denna kväll i hopp om att äntligen ta en efterlängtad seger mot dom vinröda. När hela norra sidan av Olympiastadion helt plötsligt fryser till is mitt i en intensiv sång och upptäcker att Immobile är fri från 30 meter. Fyra sekunder senare utbrister total eufori hos män, kvinnor och barn som laddar ur fyra år av frustration. Jag själv blev omkullknuffad bakifrån för att sedan resa mig upp och motta kramar, blöta italienska kindpussar och slitande i diverse klädesplagg från totala främlingar. Om känslan är fantastisk precis innan caféägaren börjar bli rädd om sitt plastbord så finns det ingenting som slår det här. Att vråla ut sin glädje tillsammans med tiotusen likasinnade som övergår till sånger om såväl vårt lag, men också medvetet provocerande mot laget som vi alla delar ett gemensamt agg emot, det kallar jag känsla.
Även fast Roma lyckades få in två mål till så gick stämningen verkligen att ta på efter målet. Att i trettio minuter veta om att vi kommer att gå segrande ur det här, så var det rena festkänslan. Och efter att ha hyllat spelarna när matchuret passerat 90 och det var dags att röra sig från arenaområdet så märkte man hur mycket det här betydde. Spontana vrål och viftande flaggor från folk med mungiporna uppe vid öronen. Jag slöt upp med mina vänner och tog en taxi tillbaka till hotellet där kvällen fortsatte. Först dagen efter sjönk det in hur otroligt skönt det här var. Känslan att vakna dagen efter en derbyvinst var något man nästan hade glömt. Inte ens en usel pasta på Trasteveres turiststråk kunde få en på dåligt humör.
/ Henry Ängehagen
