Morgan De Sanctis - och den egna vägen
När målvaktsmanteln föll plockade någon upp den och bröt förhäxningen. Uppskattning? Underskattning? Morgan De Sanctis bryr sig inte så mycket. Han går sin egen väg och tittar framåt utan att blinka.
Sommarsolen steker på Trigoria. Ritningarna till det nya Roma är plottriga och ofullständiga, men nu vet ändå ledningen vad som saknats. I två år har Maarten Stekelenburg misslyckats leva upp till förväntningar han själv trissat upp efter lysande landslagsprestationer. Styrelsen har ställt in siktet på någon annan. Det är den 26 juli. Morgan De Sanctis är officiellt klar för Roma. Han kostar en halv miljon euro. Inga lovord haglar, någon uppskattning är det inte tal om. Huvudpersonen själv? Han bryr sig inte. Han är van.
Italien är ett speciellt land. Från den pulserande passionen i Neapel och Rom till de överlägsna, övermodiga giganterna i norr genomsyras nationen av korruption, rävspel, maffiafingrar i alla lekar – och det som kallas calcio. Den lilla staden Guardiagrele ligger i centrala Italien. Här föddes Morgan De Sanctis den 26 mars 1977, och här växte han upp tillsammans med sina drömmars kvinna. Hon blev hans fru, fotbollen hans passion. Letar man efter hans hemstad på kartan skymtar två andra städer i ögonvrån. Tillsamans bildar de en osynlig triangel. Guardiagrele, Neapel och Rom. De Sanctis har varit överallt, men ingenstans har uppskattningen vägt lika tungt som prestationerna på betraktarvågen.
Resan startar i Pescara. I sin andra match skiljer plötsligt elva meter mellan honom och Italiens kommande anfallsbomber Cristian Vieri. De Sanctis går åt rätt håll och räddar straffen, och mer än så behövs egentligen inte för att tända gnistan för fotbollskarriärer. Snart flyttade han till Juventus, men efter tre framträdanden på två år väntade Udinese. Genombrott? Tja, 194 matcher och åtta säsonger senare hade han seglat ut på landslagshavet och var egentligen bara en fenomenal Gianluigi Buffon ifrån att få spela. De Sanctis provade utlandet, hamnade i Sevilla - och blev andremålvakt. Han lånades ut till Galatasaray, men turkarna vägrade köpa loss honom. Sommaren 2009 hörde istället Napoli av sig och sjösatte en övergång. Med tränare Walter Mazzarris förkärlek för trebackslinjer och pumpande presspel låg fiaskot runt hörnet. Morgan De Sanctis brydde sig inte så mycket. Han litade på sin egen förmåga.
Snart ekade hans röst lika högt som Napoli-supportrarnas mot betongen i San Paolo. Han dirigerade försvaret, reflexräddade orädd, positionerade sig prickfritt i straffområdet. Under en period höll han nollan i 588 minuter, under en annan spelade han sjuttiosex raka matcher. Laget stormade in i Champions League, och De Sanctis höll. Ändå började åldern knacka på axeln med tvivlarna i släptåg. Det hette att han var ojämn och att det där bäst-före-datumet gått ut. Det hette inte att han föll offer för Rafael Benitez vilja att förvandla Napoli till en spansk flotta med Pepe Reina som ansvarig för de bakre skeppen, utan att han helt enkelt inte höll måttet längre när vågorna skvalpade skoningslöst. Roma tog en nummerlapp och var först i kön. Morgan De Sanctis blickade tillbaka mot tiden i Neapel, och förnekade ingenting:
- Jag ska bära de här fyra åren i mitt hjärta.
Och så blickade han framåt, precis som han alltid gjort:
- Men ibland tar livet oväntade vägar.
Från Neapel till Rom drar vi en linje. Sen gör vi samma sak från städerna till lilla Guardiagrele. Vi får en triangelväg som Morgan De Sanctis vandrat på. Under tiden har han älskat sin fru och välsignats med två döttrar. Han har upptäckt att favoritfilmen heter Nyckeln till frihet, att hans passion på planen varvas med lugnet i det vardagliga livet. Han glänser inte i rampljuset, han lever sitt tillbakadragna liv med sina intresseblommor som han plockat på vägarna han vandrat. I närmare sexhundra minuter har han hållit nollan, och efter nio spelade matcher står Roma och De Sanctis på ett enda insläppt mål. Förklaringen är, enligt honom själv, offervilja och ett kompakt försvar. Förklaringen enligt mig? Ni känner redan till styrkan hos mittlåset Benatia-Castan, så låt oss prata om en orädd veteran som plockar upp Romas förhäxade målvaktsmantel och sveper den över axlarna. Låt oss beundra honom med hjärnan och lita på honom med hjärtat. Låt oss uppskatta han som sällan blir uppskattad. Inte för att han bryr sig, men för att han förtjänar det.
