Mot sjunde himlen?
Hur mycket måste ett fotbollslag bevisa för att dra gränsen mellan hybris och hyllning? Svar: Tydligen måste man plocka en seger till. Helst i Milano, helst mot Inter. Jag håller inte med.
Egentligen har båda klubbarna balanserat på ovisshetens lina i flera år. Inter letade vägar tillbaka till grunderna efter att ha bestigit fotbollens bergstoppar, Roma var en prinsessa som skulle bli drottning utan att visa tecken på att kunna regera. Sex omgångar in i serien har ordningen omkullkastats, frågetecknen har rätats ut och pekar spikrakt uppåt. Walter Mazzarri har dragit pulstråden från Neapel till Milano, Rudi Garcia utstrålar tyngd och trygghet som smittat av sig på spelartruppen. Mazzarri imponerar, Garcia exploderar. Med fingertoppskänsla och fotbollskunskap har han hittills lyckats med varenda uppgift. Han har scenförändrat matchbilder, smällt in sjutton mål och maximerat nyförvärvens spetskvaliteter. Är full pott på sex matcher tillräckligt? Tydligen inte.
Inför kvällens match vet Rudi Garcia vad han vill. Mitt i allt ödmjukhetsslask och tålamodssörja ser vi segerns ros som vill fortsätta spira. Tränaren står redo att orkestrera vidare och föra Roma mot sjunde himlen. Då hade nog den störste pessimisten – som kallar sig själv för realist och delvis har rätt – accepterat att Roma är en toppkandidat i år. Visserligen är den supportern ärrad och härdad, visserligen vet han att Roma är laget som alltid går emot logiken. Historien har gett oss elva lag som tågat igenom de sex inledande matcherna med segrar i strid ström. Av dessa har nio stått som slutsegrare, två har norpat andraplatsen. För Roma spelar det ingen roll. Det är Roma som suddar bort logikens konturer. Men ändå. Vinst i kväll – och himlen öppnar sig. Poängtapp? Ingen fara. Inte riktigt.
Tongångarna om att Roma drabbats av hybris är acceptabla - men ingenting annat. 17-1 i målskillnad bör inge respekt, inte snack om slump. Arton poäng av arton möjliga ska samla ihop en hyllningskör, inte arméer som avundsjukt anfaller artisteriet. Inte ens snacket om att det är nu säsongen börjar har jag begripit. Säsongen började när Roma slog tillbaka de mindre klubbarna man alltid tappar poäng mot. Säsongen gick in i sin andra fas när Roma etablerade sig i tabelltoppen och lade beslag på förstaplatsen. Och säsongen definieras inte av en bortamatch på Giuseppe Meazza. Och nu vill jag inte att ni missförstår mig. Jag vill att Mehdi Benatia fortsätter hålla ställningarna som den marockanska murbräckan han är, jag vill se Kevin Strootman som den hårdjobbande holländaren han alltid varit. Men allra främst vill jag att Roma knuffar ner alla pessimistiska fotbollsbetraktare från den skakiga lina de balanserar på, och det inkluderar våra egna supportrar. Njut av nuet och låt bli att frukta framtiden så sköter bollen resten.
