Julias Romablogg: Muren som föll
Ska jag vara ärlig så visste jag inte särskilt mycket om Mehdi Amine El Mouttagi Benatia när han blev klar för Roma förra sommaren. Jag var för upptagen med att sucka och sörja över att vi sålt en av de mest lovande spelare jag sett i Roma till PSG efter bara en säsong i Roma. Vem skulle kunna ersätta Marquinhos? Han var ju den som skulle få ordning på Romas hönsbacklinje.
Men frågorna kring backlinjen försvann lika snabbt som Gervinho springer. Den som inte visste mycket om Benatia innan lärde sig snabbt vem det var. Benatia sydde snabbt ihop hålen som tidigare funnits i ett miserabelt försvar. Han var stor. Han var brytsäker. Han var målfarlig. Han var felfri. Han var en mur. Han hann vara lagkapten. Han blev inte bara Serie As bästa mittback utan snarare en av världens främsta. Med Benatia i backlinjen kändes allt nästan overkligt. Från att man som romanista nästan varit tvungen att blunda av nervositet så fort motståndarna kom över på vår planhalva och 2-3 insläppta mål tillhörde vardagen så var man helt plötsligt kolugn i match efter match. Att man inte behövde kasta fjärrkontrollen i väggen på grund av alltför lättinsläppta mål längre berodde främst på Benatia. Han hade växt fram till en gigant.
Mitt Benatiahjärta har vuxit hur mycket som helst för varje minut han spelat. Han blev snabbt en personlig favorit och jag älskade verkligen att se honom spela i Roma. När jag var i Rom senast gick jag genom eld och vatten för att hitta en Benatia-tröja men utan resultat. När inte ens RomaStore kunde få fram en tröja med nummer 17 till mig gav jag upp och tänkte att vi kanske inte var meant to be helt enkelt. Men så utanför Olimpico såg jag den, min tröja. Äntligen hittade jag den, kärleken var besvarad och jag var betydligt gladare än ett barn på julafton. När en spelare som man tagit till sitt hjärta lite extra nu står och gör tummen upp med ett nytt nummer, nya färger och nytt klubbmärke svider väldigt mycket.
Benatia väljer pengar, han väljer framgång. Det är okej. Det är normalt i en värld som numera styrs alltför mycket av pengar. Il calcio è così. Benatia är ingen Totti, han är ingen De Rossi. Det får man acceptera. Fotbollen fungerar inte så längre. Men just nu känns det tungt. Benatia kommer saknas något enormt och det kan dröja länge innan vi får se någon lika bra mittback i Romatröjan. Muren har fallit. Den fick stå alldeles för kort tid men man får vara glad att vi fick ett år tillsammans. Ett fantastiskt år med fantastiska resultat och minnen som sent kommer att glömmas. Men spelare kommer och går och förhoppningsvis har vi fått en grekisk gud som kan bygga upp muren igen. När man lyssnat färdigt på sorgliga farväl-låtar och gråtit en skvätt inser man att livet går vidare. Än är inget förlorat, det har ju inte ens börjat.
