Napoli - Inter
1 - 1

Napoli 1-1 Inter: Vi är tillbaka.

Napoli avancerade i cupen efter att ha kryssat mot Inter på ett kusligt tomt San Paolo.

Innan match var det känslan av tomhet som var starkast. Längtan efter Napoli hade, efter tre långa månader, transformerats från en brinnande passion till en kall melankoli. Framförallt hade en del tvivel hunnit krypa fram. Betydde verkligen matcherna någonting om det inte fanns publik på plats? Den svenska fotbollspubliken i allmänhet, och kanske vi som håller på Napoli i synnerhet, ser ju fotbollen som någon sorts extension av samhället i stort och klubbarna som representanter för sin stad. Hur ska då fotbollen kunna agera utlopp för dessa känslor när arenorna gapar tomma och fansen fortfarande sörjer alla människoliv som förlorats under de senaste månaderna?

Jag gick därför in i matchen med låga förväntningar. Men när man såg de ljusblå tröjorna stega ut på gräset, för första gången på alldeles för många veckor, så vällde ändå känslorna upp inom en. Ja, kanske kom det faktiskt också en glädjetår. Det var inte samma känsla med ett tomt San Paolo som kuliss, men trots allt var det ändå ens älskade Napoli som kom ut för att spela fotboll igen. Och ja, även denna gång så betydde det faktiskt någonting, omständigheterna till trots.

Knappt hade man hunnit torka tårarna innan Inter hade tagit ledningen, då Eriksen skruvade en hörna rätt in i mål. Nej, inte på ett sånt där snyggt sätt då bollen letar sig in i det bortre krysset efter en båge som totalt ställer målvakten. Istället så rörde det sig om ännu en i raden av målvaktstavlor från den gode Ospina, som lyckades släppa bollen mellan benen.

“Han är bra på fötterna, Ospina, men inte lika duktig som Meret på att täcka skott” konstaterade kommentator Hussfelt sardoniskt. Jo tack.

Precis som i den första semifinalen på San Siro i våras så var det ett Inter som förde spelet och ett Napoli som föll lågt. Det är så klart en duglig matchplan mot Contes lag, som annars gillar att ligga på kontring. Särskilt roligt att titta på var det dock inte. Besvikelsen kring utebliven samba-fotboll förbyttes dock snabbt till glädje strax innan paus. då Ospina drog till med en helt makalös utspark som snabbt försatte Lorenzo Insigne i ett kontringsläge. Vår lagkapten lyckades hålla undan både en och två backar, innan han serverade en helt fri Dries Mertens som enkelt kunde smälla in kvitteringen bakom en chanslös Handanovic. Ett mål som innebär att Dries Mertens nu är Napolis bäste målskytt genom tiderna, då han tidigare delade det rekordet med Marek Hamsik. Grande Ciro, en mer lättälskad spelare är verkligen svår att hitta i dagens Napoli.

Andra halvlek fortsatte i samma spår och i ärlighetens namn så förtjänade nog Inter en kvittering. Ospina lyckades till exempel trolla fram en riktig kalasräddning på ett skott från Eriksen, som nog tyvärr innebär att stackars Meret petas ner på bänken i några veckor till. Napoli lyckades till slut hålla undan och avancerar därmed till final mot Juventus om några dagar.

Summa summarum en spelmässigt urtrist match, särskilt för oss som gillar att nostalgiskt blicka tillbaka till Sarri-årens bländande fotboll. Men Napoli är i cupfinal efter att ha besegrat ett randigt lag från norr och det ska inte tas lätt på. Framförallt är det ju såklart skönt att det är igång igen, samt att vi får en chans att knäppa den gode Maurizios juventus på näsan i finalen. Att se Sarri, Ronaldo och resten av gubbarna gå av Olimpicos gräs med svansen mellan benen skulle nästan smaka bättre än själva titeln i sig.

Avanti Napoli!