När fotbollen betyder mer än vad folk kan förstå!
Jag vet inte riktigt var jag ska börja eftersom att känslorna är väldigt tvetydliga en dag som denna. Jag är mer än glad över att vi vann derbyt och överlycklig över att Curva Sud var tillbaka på Stadio Olimpico samtidigt som jag är mer än besviken över att vi åkte ur Coppa Italia - och ännu en gång missar en titelchans.
Vi kan börja med den positiva känslan och det var att vi återigen vann ett derby. Vi har varit bortskämda de senaste åren med idel vinster och förlusten för drygt en månad sedan kom därför som en rejäl käftsmäll. Prio ett var alltså för min del att det här derbyt skulle vinnas till varje pris. Hur långt det skulle räcka? Den smällen fick vi ta när slutsignalen ljudit. Det var en match där jag tycker vi var det spelförande laget och Lazio var väldigt effektiva i sina kontringar. Men sett till chanser kunde vi ha vunnit med de siffror som krävdes för avancemang och skulle vi inte skjutit många bollar mitt på mål samtidigt som Strakosha i Laziomålet gjorde en riktigt bra match så hade slutresultatet förmodligen varit ett annat. Det som var annorlunda den här matchen mot förra var att vi från början gick ut och visade känslan av att vilja vinna till varje pris och bara det var en seger i sig. Om jag kollar till känslan för min egen del så var det som alltid en känslomässig bergodalbana, det var en match där man återigen slits mellan hopp och förtvivlan. När Lazio gör 0-1 känns det som att hela min värld ska gå under, jag vill bara försvinna och livslusten försvann just där och då för en stund. Hur man kan känna så mycket för ett fotbollslag och en sport kan jag inte förklara men någonstans så har Roma växt sig starkast i hjärtat och det kommer alltid vara min första kärlek. Det kanske är så man ska förklara för personer som inte förstår och låta de tänka sig in i hur det är att bli besviken på sin första kärlek gång på gång. Det är en hjärtskärande känsla att bara tänka tanken och då behöva sitta och uppleva det i 90 minuter är nästan på gränsen till tortyr. Sedan kan man vända på det när man får frågan varför man utsätter sig för detta, för de gånger det faktiskt går vägen och man lyckas vinna är känslan tvärtemot och det känns som att man går på moln och det finns inga bekymmer i världen. Det är den känslan jag jagar hela tiden men någonstans på vägen så kommer också motgångarna och det ingår i spelets regler.
Men med allt detta sagt och även att vi vinner matchen förändrar det inte faktum att den plattmatch vi gör i bortaderbyt gör att vi åker ur Coppa Italia och förlorar chansen att vinna vår tionde cuptitel. Det känns som att klubben och alla romanisti är i behov av en titel snart och det går inte att vara den klubben som hela tiden är nära. Det tär nästan mer på krafterna att sluta tvåa eller trea istället för att sluta i mitten i Serie A och åka ut ur Coppa Italia i semifinal eller final år efter år. Någon gång måste vinden vända och det måste bli snart. Jag vet att det är fler än jag som trånar efter nästa titel och snart är jag beredd att säga att det kvittar egentligen vad det är för titel bara det är något som gör att jag får se min älskade klubb stå högst upp på prispallen igen. Men det är nu vi måste ta oss i kragen för nu har vi enbart Serie A kvar att tänka på och det är skillnaden mot Juventus som nu krigar på tre fronter. Det är det som kan tala för att det fortfarande finns en minimal chans att kunna knipa Lo Scudetto redan i år. Jag säger inte att chansen är stor men den finns dock där och jag tror även spelarna känner detta. Men om vi nu återigen slutar tvåa så måste något göras och det omgående. Jag kan inte svara på vad och hur man ska göra det men det är något klubben måste sätta sig ner och utvärdera.
Men om man nu tänker bort allt negativt och bara ser till hur Olimpico såg ut på läktarna igår så var det kanske en av de vackraste synerna jag har sett. Curva Sud var återigen täckt i rött och gult och det var ett väldigt efterlängtat återseende. Man såg hur detta både inverkade på spelarna och matchen, det var en helt annan glöd och känsla när matchen blåstes igång. Flaggor vajade, sången ekade över hela norra Rom och någonstans där kände jag att jag var hel igen. Jag har stått bakom alla tifosi som har bojkottat matcherna i över 1,5 års tid och tyckt att det har varit ett helt rätt beslut för att få igenom sina åsikter. Man har inte låtit den kommersiella fotbollen vinna och hela tiden stått på sig trots påtryckningar från flera instanser och röster som vill att man skulle ge sig och bara acceptera det faktum att barriärerna stod där. Men nu är barriärerna rivna och även om det betyder mer kameror och säkerhetsvakter så har Ultras än dock vunnit en del av kampen och stod för det man har sagt hela tiden och det var att återvända till Curva Sud när situationen var löst. Att nu avsluta säsongen med en fullsatt curva skulle betyda mer än vad någon spelare kan tillföra i det här laget och det ska bli fantastiskt och se hur långt det här kan bära oss. Även om mycket kan hända i den eviga staden så är ändå mina förhoppningar att sista ordet är sagt och familjen är samlad igen!
Folk kan kalla mig tokig och till och med helt galen men det är de här jag lever för, andas för och skulle nog till och med kunna dö för!
Daje Roma!!!!
