När sångerna tystnar ...
... hörs ljuden: skriken, smädelserna och påhoppen som riktas mot spelarna. Detta vet vi och bör se att deras närvaro sker i frånvaro av något annat. Att se dessa saker i deras rätta skepnad och förstå vår delaktighet i deras fortsatta existens.
Återigen rapporteras det om apljud under matchen mot Tottenham, där delar av Lazioklacken påstås ha utsatt Tottenhams svarta spelare. UEFA är satta att undersöka saken vidare. Spurstränaren André Villas-Boas uppmuntrar undersökningen, men säger sig själv inte ha hört något.
Som vanligt handlar diskussionen om huruvida det ens förekom några ljud och från vilka de i så fall kom. Denna passiva och undfallande hållning är den som oftast gör sig gällande när dessa rapporter kommer.
Jag var på plats i Borås när Lazio mötte Elfsborg i Europa League-kvalet och hörde hur vissa svenska laziali fann glädje i nedsättande kommnentarer i riktning mot Elfsborgs spelare. Det är lätt att avfärda detta som några individers övertramp, men ingenting är isolerade fenomen i sitt sociala sammanhang. De gjorde det helt enkelt för att de kunde.
Som Laziosupporter har jag som sagt ofta fått bemöta olika slags anklagelser om min eventuella politiska tillhörighet. Profiler som Paolo Di Canio och ledare för Irrudicibili har bidragit till en bild av Lazio utifrån dessa individers och grupperingars åsikter och ideologi. Det går dock inte att bestrida deras fotbollsmässiga betydelse för Lazio, där exempelvis Di Canio är att betrakta som en stor spelare i Lazios historia.
Positionen om ens lags läktarkultur blir allt som oftast passiv och försvarsinställd. Att läktarkulturen historiskt och per definition stimulerar en världsbild som baseras på ”vi” och ”dem”. Italiens politiska historia och splittring samt många italienares idealisering av ”Il Duce” används också ofta som argument. Att problemen i Lazioklacken på så sätt inte är något isolerat fenomen i Italien, utan återfinns på många andra håll. Att media med fördel och uppsåt skriver om företeelserna när det gäller Lazio och inte så många andra lag. Att andra supportrars och curvors uppträdande exempelvis glöms bort.
Dessa saker kan till viss del vara retoriskt giltiga, men innebär samtidigt att fokus och energi hamnar på försvar snarare än förändring. Vi väljer att se dessa saker som att de inte har med oss, eller åtmistone inte bara med oss, att göra. Att andra curvor är minst lika dåliga eller värre. Denna psykologi gäller dock alla lags supportrar.
Diskussionen om rasism och övrigt negativt beteende brukar vidare ofta härröras till att detta endast är ett symtom på ett vidare samhällsproblem. I samma andetag förläggs ansvaret för fenomenet på någon annan att ”ta dessa människor i örat”. Är det verkligen någon som tror att politiker eller ordningsmakt har en mirakelkur på detta? Efter år av otaliga böter och tomma läktare har det inte åstadkommit ett skit.
Av solidaritet och respekt kan vi inte fortsätta att passa vidare utan istället behöver vi fundera på vad vi kan åstadkomma i den egna klacken och på arenor runt om i världen. Vi är och har alltid varit herrar över situationen, precis som vi på ett personligt plan alltid har möjlighet att agera mot såväl rasistiska som homofobiska kommentarer i den egna umgänsgeskretsen. Om vi inte gör det är vi inte mycket bättre än vilken t-banerånare som helst.
Som varje annan motkraft kan varje individ ta ansvar för att söka allians och organisering för förändring. Vi kan ta ansvar för vilken läktarkultur vi vill omge oss med och förknippas med. Det är i vår tystnad och passivitet som ljuden hörs. Dränkta av fansens sånger hörs inte längre ljuden. Skriken, smädelserna och påhoppen bleknar bort i skuggan av fansens passion för det egna laget. Det är där fokus bör ligga.
