Nerazzurro è nerazzurro, rimane dentro - en krönika om supporterskap
"Men ändå finns den där blåsvarta passionen kvar där på ett märkligt sätt. Det är ju bara ett lag i Milano, 2985 km från hemmet. Varför bryter man inte bara med supporterskapet? Inser att man vuxit upp och inte klarar av mer skit från denna struliga klubb?"
Jag minns när en gång när jag låg i mitt tonårsrum hemma och betraktade väggarna som var tapetserat med affischer. Jag sneglade över hela väggen och undrade varför? Varför är det här viktigt för mig? Ett brett och brinnande idrottsintresse gjorde och gör att jag fortfarande följer NHL, NBA, SHL, alla stora fotbollsligor. Men vad är det som gör att man egentligen fastnar för ett specifikt lag när man inte har en geografisk tillhörighet till laget i fråga?
Som ung är nog svaret som mycket annat: idrotten ger en känsla av tillhörighet som de flesta människor behöver, oavsett om det handlar om idrott eller en kyrkokör. Jag följde Inter, AIK och Tottenham passionerat som ung. Mitt Skellefteå Hockey åkte ur Elitserien 1990 och levde ett liv i skymundan i 16 långa år.
Under 90-talet fanns givetvis inte samma förutsättningar som idag, när man ser allting i realtid. Jag har ett jättestarkt minne av att jag var hemma hos min flickvän och läste i tidningen dagen efter om domarskandalen när Ronaldo inte får straffen mot Juventus 1998. Trots att det är drygt 20 år sedan minns jag var jag var i huset, hur jag läser om vad som hände och hur förbannad jag blir. Då hade jag ändå bara följt Inter i två säsonger.
En lika lång livstid och lite till senare funderar jag fortfarande över det här med supporterskapet och hur det påverkar mitt liv. Som småbarnsförälder är känslan av tillhörighet till ett fotbollslag inte lika viktig. Familjen kommer i alla lägen först och ens grundläggande värderingar och prioriteringar är helt annorlunda än för 20 år sedan. Nu är idrotten istället ett andrum, egentid. Barnen har somnat och (om man inte råkat somnat!) i bästa fall hinner man precis sätta sig ner i soffan till avsparken 20.45 på en söndagskväll för att slappna av.
Det jag märkt är att ju mer stressad man är av småbarnslivet och arbetslivet, desto mindre tolerans har i alla fall jag för att en klubb som Inter gör bort sig. Både såtillvida att man blir förbannad för att egentiden blir frustration och dessutom för att man som husägare och familjefar ändå har tusen andra saker som behöver göras, så det blir lättare att bara stänga av tv:n eller gå därifrån och göra annat. Gudarna ska veta att de senaste åren har lett till många tillfällen där jag gjort båda dessa saker.
Men ändå finns den där blåsvarta passionen kvar där på ett märkligt sätt. Det är ju bara ett lag i Milano, 2985 km från hemmet. Varför bryter man inte bara med supporterskapet? Inser att man vuxit upp och inte klarar av mer skit från denna struliga klubb? Egentligen vore det inte så konstigt att man växer ifrån ett intresse som började för 22 år sedan med Youri Djorkaeffs intåg i klubben.
Men det är inte så jävla enkelt. Kanske för att jag en gång gjort det med just AIK.
Min numera avlidna farmor bodde hela min uppväxt på förvaltarvägen i Solna. Jag minns så väl när min far tog mig på första matchen. Vi satt på Västra läktaren och jag var inte mer än 7-8 år. AIK mötte Halmstad. Och jag blev fast. Det var Stockholm (Solna, förvisso. Men som liten gjorde man ingen skillnad). Den stora staden. Farmors stad.
I Västerbotten och Norrbotten där jag växte upp fanns inget stort lag att heja på. Det blev naturligt att heja på AIK. Farmor skickade under hela min uppväxt AIK-prylar hem till mig. Illusionen om storstaden förhäxade många av ens vänner under uppväxten och många vänner och bekanta föll för de olika Stockholmslagen och drömde om att en gång flytta dit.
Jag och min barndomsvän Andreas åkte otaliga gånger till Stockholm för fotbollsderbyn och hockeymatcher. Vi såg “Nebo” sänka AEK Athen, vi frös smått ihjäl hemma mot Barcelona i cupvinnarcupen och fick se Pascals drömmål och se Ronaldo och Stoichkov in action. Vi såg Champions League och hur AIK blev rånade mot Barcelona några år senare. Det blev otaliga resor ner till Solna för att se storstaden och se stå på Råsunda.
Men passionen tog slut, tillslut. Sanny Åslunds tid som vd blev ett fiasko som satte klubben i ekonomisk och sportslig kris. När klubben åkte ut 2004 blev det en massiv chock. Klubben hade misshandlats under många år och degraderingen var väl precis vad klubben behövde för att få lite sjukdomsinsikt. Men efter det blev aldrig relationen till AIK densamma. Det kändes som ett så massivt svek.
Visst, jag har fortfarande svårt att smälta Daniel Arnefjords självmål 2006 hemma mot Helsingborg. Guldet 2009 gav glädjetårar. Men något dog där 2004. Samtidigt var heller inte längre den stora drömmen att bo i Stockholm. Den illusionen var död. Kanske hängde det ihop. Idag 2018 kan jag inte nämna hela AIK:s startelva. Tiderna förändras och jag med den.
Gudarna ska veta att Inter har lämnat många öppningar för att bara visa långfingret och säga “vattene!”. Det har inte varit många glädjeämnen under dessa 22 år. Barndomsvännen Andreas, som bor i Stockholm och fortfarande går på AIK:s matcher, frågade en gång varför jag inte bara dumpar Inter om jag nu en gång kunde lämna AIK bakom mig.
Jag har inget bra svar. Men relationen har inte alltid varit hälsosam. I 85 minuters speltid satt jag i en fjällstuga i Saltoluokta och följde matchen mot Juventus. Drömmen om Champions League var levande. Inter var på väg att göra något stort mot värsta rivalen, trots att de var en man mindre.
Tio minuter senare hade allt rasat samman och Inter har förlorat. Besvikelsen som rann över mig är svår att beskriva. Ska Juventus ta död på allt? Det kändes makabert, förödande. När Inter sedan förlorar hemma mot Sassuolo känns det i princip kört. Inters sociala kanaler har kört #Interiscoming ända sedan försäsongen och nu talar allt för att fansen kommer att ha en haschtagg att raljera över i många år framöver. Man har återigen rasat ihop totalt efter att ha lett säsongen in i december. Jag självsanerar mina sociala medier och avföljer allt som har med Inter att göra.
Men Lazio darrar och Inter får en öppning inför sista omgången. Seger borta mot just Lazio och Inter skulle vara klara för Europaspel igen och klubben skulle kunna lappa igen några av de öppna, blödande ekonomiska sår som vägrat koagulera de senaste åren.
Problemet var ju bara datumet. 20 maj. Min 40-årsdag. Vi ska bo i Chioggia, en liten fiskestad en timme söder om Venedig. Det finns en liten sunkig sportbar några hundra meter från hotellet. Men vi har bokat bord på en fin restaurang. Världarna krockar som det så ofta gör när man har familj och barn.
Det är så svårt att förklara supporterskap för en tvååring. Han har många gånger frågat: “Vad är det som händer pappa?”, när jag skrattar eller jublar över ett mål. Femåringen har börjat vänja sig och förstår att man inte ska svära som pappa gör när han ser fotboll. Han förstår att det är min lilla bubbla. Frun har accepterat passionen och vet hur jag blir efter 15 år tillsammans. Men jag kan inte dra dem till en liten sportbar på min 40-årsdag, resonerar jag. Jag kan bara inte.
Så vi sätter oss på restaurangen och beställer in ett berg av skaldjur, grillad och friterad fisk. Jag får bakelse vid bordet och blir grattad av personalen. Vi äter och dricker gott. Jag sneglar på mobilen. 1-0 Lazio. Nej, det här får inte gå ut över dagen och familjen i denna idyll vi befinner oss i. Nu är det såhär. Inter klantar sig som vanligt! Inter är Inter. Det är Lazio mot Inter och en repris av 2002.
Efter middagen går vi hem till hotellet, försöker lägga uppspelta ungar och vi råkar båda somna en stund med barnen. Jag hoppar upp och tar upp mobilen. Det står 2-1 till Lazio med 12 minuter kvar. Eller!? Precis när jag tagit upp mobilen kommer 2-2 upp på Livescore-appen. Och Lazio har en utvisad! Jag plockar upp flaskan med Prosecco som hotellet ställt in på mitt rum med en grattishälsning och sätter mig ner.
Hjärtat bankar hårt. Av vinet eller nervositet. Eller både och. 2-3! 2-3! 2-3!!?? Barnen sover 2 meter bort och hindrar mig från att skrika rakt ut. Jag letar upp alla liverapporteringar som finns via mobilen.
Det som följer är drygt tio minuters känslomässig tortyr. Barnen sover. Jag är 40 år och sitter med tårar i ögonen och ett glas bubbel i handen. Över ett struligt jävla lag från Milano som inte verkar kunna raderas djupt från mitt inre. Ända in på småtimmarna läser jag allt och ser klipp från sociala medier. Frun vaknar till och sätter sig bredvid mig och skålar.
Och jag tänkte på Sandro Mazzolas ord om relationen till Inter.
"Nerazzurro è nerazzurro, rimane dentro, non puoi tirarmelo fuori, non riesci, puoi fare qualunque cosa, rimane. Me ne levi un po'? E ricomincia da capo e ritorna grande come prima"
Fritt översatt:
Inter är Inter, det är kvar i dig, du kan inte dra bort det. Du kan göra vad som helst, men det håller sig kvar. Försvinner det lite? Det kommer tillbaka igen och blir lika stort som vanligt.
