Ni är bortskämda, ungjävlar!
Om fotbolls-TV, nu och då.
Att bli gammal är egentligen inte roligt alls, men det har vissa små små fördelar. Når man ett visst mått av ålderdom blir det plötsligt socialt accepterat att både nostalgiskt beklaga sig över att det "var bättre förr" och att med bitterhet ondgöra sig över de kärva förhållanden som präglade ens uppväxt - en karaktärsdanande hård tillvaro, fjärran från det överflöd som format dagens unga till en samling karaktärslösa slöfockar. Genom att växla mellan dessa perspektiv, beroende på vad som passar, kan man skaffa sig övertag på sina yngre medmänniskor och behandla dem som ömsom hjälplösa offer för sin samtid, ömsom bortskämda oduglingar (att "dagens ungdomsgeneration" är mer bortskämd och oduglig än någonsin har det rått konsensus om ända sedan antiken).
För egen del har det alltid stört mig lite att gamla tar sig rätten att både äta kakan och ha den kvar - att både glorifiera och demonisera sin uppväxt, beroende på vad som passar för stunden. Den typen av bristande logik kan helt enkelt inte accepteras, jag tycker man får bestämma sig för det ena eller det andra alternativet och hålla fast vid det. Så hur är det då, var det bättre eller sämre förr - före kabel-TV, internet, mobiltelefoner, spelkonsoler och andra moderniteter...? Eftersom jag var med så kan jag ge ett entydigt och rakt svar. Det var skitmycket sämre!
Jag är normalt sett ganska bra på att leva i nuet (som det brukar heta) men förra veckan hann min ungdoms trauman ifatt mig. Under två hela kvällar satt jag framför Viasats maratonsändningar från Champions League. Det var fotbolls-TV av absolut bästa märke. Lagom avvägning mellan fotbollsnörderi, analys och snygg TV-produktion. Erik Niva och Lars Lagerbäck - en historiebrättare och en praktisk analytiker, båda med fotbollskunnande upp över öronen – kompletterar varandra perfekt som studioexperter. Som bisittare under matcherna har man Glenn Strömberg, som är erfaren, engagerad, kunnig och verbal. Frida Nordstrand ställer genomtänkta och relevanta frågor till matchernas huvudfigurer efter full tid. Det är underhållande, lärorikt och intressant utan att bli vare sig tramsigt eller högtravande. Och då har jag inte ens nämnt kvalitén på själva spelet, som i fallet Dortmund-Napoli var svindlande!
Den som råkade missa CL-sändningarna kunde kompensera det med att se fotbollssändningar i toppklass under hela veckan. Studioprogram som Fotbollskanalen Europa, Euro Talk och Club Calcio håller alla god klass, och den som föredrar fotbollsspel framför fotbollsprat kunde se halvdussinet matcher bara från serie A. Det är överflöd, extra allt och mer överflöd i en aldrig sinande ström!
Annat var det förr. Då var fotbolls-TV detsamma som "Tipsextra", som under vinterhalvåret sändes på lördageftermiddagar. Klassisk engelsk sparka-nicka-springa-tackla-fotboll och fokus på den aktuella tipskupongen (och på trav). Mer djuplodande fotbollsanalyser än "match sju slutar med ett kryss" förekom i princip inte. Under slutet av 80-talet och början av 90-talet havererade programmet totalt under ledning av Ingvar Oldsberg och Janne Jingryd, då man ville nå ut till en bredare målgrupp än den alltför snäva gruppen "fotbollsintresserade" och följaktligen ägnade programtiden åt allt möjligt utom just fotboll. (Den som föreslog ett sådant programupplägg idag skulle rullas i tjära och fjädrar.) Först när TV3 började sända "Uno Kryss Due" under 90-talet fick vi moderna fotbollssändningar riktad till en publik som antogs intressera sig för fotboll både som sport och som samhällsföreteelse. Tiden dessförinnan är i jämförelse att betrakta som kulturskymning. Det är inga problem att hitta tiotusentals Tipsextra-nostalgiker, beredda att vittna om programmets enorma betydelse för dem. Men de hade ingen referensram. De var absolut svältfödda på TV-fotboll och lekte som barn med kottar...
Dagens fotbolls-TV är ett himmelrike jämfört med hur det var när jag växte upp. Se till att uppskatta det, ungjävlar!
