Ny säsong, samma kritik

Ny säsong, samma kritik

Lazio har inlett säsongen med ynka tre poäng på fyra matcher och med ett otryggt försvarsspel och ett ineffektivt anfallsspel. Precis som vi har vant oss vid.

Lotito har dock försvarat tränare Stefano Pioli och menat på att det vore missriktat att påstå att det är tränarens fel efter bara fyra omgångar. Han har dock slagit fast att resultaten är i behov av en snar förbättring. Jag personligen är inte heller beredd att ge Pioli skulden för de nedslående resultaten på den senaste tiden. Problemen har funnits där längre än Pioli. I mina ögon är det på planen som laget inte lyckats prestera till sin nivå och oturliga skador på Gentiletti och Biglia har nu skadat laget ytterligare psykologiskt. Vi ska även ha i åtanke det tryck som finns på laget att återupprätta förtroendet från supportrarna.

Nuvarande poängskörd ses av många som olycksbådande och få har förhoppningar om Europaspel kommande säsong. För att hitta tre förluster på fyra omgångar får man gå tillbaks till säsongen 1960/61, som till slut innebar att Lazio tog steget ner i Serie B. Men under Delio Rossi 2007/08, inledde även Lazio med tre kryss och en förlust och den säsongen slutade med att laget till slut kvalificerade sig för Champions League.

Lazio har enligt mig aldrig varit ett lag som gör mycket mål. I grunden har vi varit ett lag med ett bra försvarsspel och starka omställningar. Lazio har byggt sitt lagspel på trygghet och tydlighet snarare än nyckfullhet och individualism.

I inledningen av denna säsong har inte ett större bollinnehav, frånsett matchen mor Cesena, resulterat i mycket annat än halvchanser. Istället har motståndet i stort sett gjort mål på allt de har. I matcherna mot Milan, Genoa och Udinese kommer nästintill alla målen till på liknande sätt. Lazio tappar boll och inspel görs från kanten bakom Lazios backlinje. Lazios backlinje hinner inte med att plocka upp inlöpande motståndare och konsekvensen är ett faktum. Sådana målchanser är svårt för alla lag att försvara sig emot. Problemet är att de uppstår. Ytterbackarna lyckas precis som innan inte komma in i press tillräckligt och hoten mot en trög backlinje uppstår när de tvingas spela felvända. Backlinjen har under de senaste åren i stort skiftat från match till match. Kontinuiteten har inte funnits och inför säsongen var de flesta rättmätigt inne på att de backar som fanns inte höll måttet.

Diego Novaretti fick mycket kritik efter matchen mot Udinese, även om han räddade en boll på mållinjen, när Marchetti märkligt nog inte fick frispark i kollisionen med Muriel. Men tveksamheten och det bristande förtroendet fortsätter att till synes förfölja varje mittback som Lazio ställer upp med. Mittbacksduon skulle vara De Vrij/Gentiletti och nu blir allt annat en ”nödlösning”. Sånt skapar inte direkt någon trygghet för spelarna. Precis som innan är det högst oklart hur Lazios backlinje kommer att formeras.

Ett annat problem är att Lazios bolltransport är alldeles för långsam. I första halvlek mot Genoa fungerade dock spelet bra men vi misslyckades med att få in bollen. Energin och självförtroendet i Lazios spel ebbade ut i takt med att laget inte lyckades forcera in ett mål och efter utvisningen på de Vrij kom Pinillas mål som en logisk följd. Den oturliga skadan på Biglia förde in Ledesma i matchen. Det är sorgligt att säga, men Ledesma är inte den regista han en gång var. Hans alltmer sällsynta passningar i djupled hittar numer sällan fram och han är nu något långsammare även i försvarsspelet. Inte heller nyförvärvet Marco Parolo har kunnat bidra med den dynamik som han hade i Parma förra året. Han har blivit en av alla andra bolltrampare som på senare tid ofta synts på Lazios mittfält.

Många kritiserar laget och Pioli för att sakna en konkret spelidé, men faktum är att det ser ut ungefär som det har gjort under de senaste säsongerna oavsett vilken tränare som har lett laget. Många gånger blir anfallsspelet stillastående och beroende av individuella prestationer. Lagspelet har ersatts av jagspelet. I nuläget tycks lagets stora stjärna Candreva ha kört fast med sina tveksamma avslut från distans och sitt eviga duttande med Konko längs högerkanten. Ytterforwards har kommit för långt in i banan. När det fungerar kan det ge utrymme till fint kombinationsspel, men just nu springer spelare mest i vägen för varandra eller står still.

Lazios stora problem tycks vara att ingenting är säkert eller stabilt. Det går helt enkelt inte att känna igen Lazio. Det sägs att tro föder mod och jag tror att det är vad Lazio nu är i extremt behov av för att det ska bli någon skillnad. För att komma tillbaka till sig själva.
 

Arvid Larssonarvid.lazio@gmail.com@NeuBitter2014-09-28 10:27:26
Author

Fler artiklar om Lazio

SS Lazio Sweden Podcast - När Ingen Tycker Likadant, Vafan Betyder Det
SS Lazio Sweden Podcast - No Pedro No Party