Ny skribent på Lazioredaktionen
Ciao amici, jag heter Arvid Larsson och är Lazioredaktionens senaste skribentförvärv under mercatons sista skälvande dygn. Några har säkert sett mina tidigare gästinlägg och mer ska det bli. Till vardags är jag en calcioälskande socionom med rötter och boplats i Västsverige.
Lagom kan vara så förbaskat tråkigt. När det gäller Lazio är det alltid ytterligheter. Himmel och helvete i en salig röra och ibland bortom all kontroll. Påhittade och reella hot överallt och man vet aldrig vad man kan förvänta sig. Det är så jag vill ha det och det är en av anledningarna till att jag fortsätter att charmas av det som sker kring Lazio. Charmduon Lottare är ett exempel som understryker det som kännetecknar Lazio. Supporterskap ska inte vara enkelt, det fungerar som varje annan relation genom att den kräver saker av de inblandade.
Anledningen till att jag började följa Lazio härrör från ett klassiskt ”pling-i-rutan” under en sändning av programmet ”Uno, kryss, due” i början av nittiotalet. Jag har en nästintill ohlysk övertygelse om att det var Signori som gjorde målet. Italiensk fotboll har alltid tilltalat mig och klubbens vackra färger gjorde det enkelt för mig att likt en naiv upptäcktsresande fortsätta mitt utforskande under åren. Nu är jag fast i djungeln någonstans, där min sambo helst inte vill höra mig skrika om söndagarna.
Zzzz – så sömning har Lazios mercato hitintills varit. Förhoppningsvis kommer ni inte finna mina bidrag lika sövande framöver. Jag gillar att ställa saker och ting på sin spets och ställa frågor till läsaren, så ha det i åtanke innan ni bombar kommentarsfälten.
Intrycken kring Lazio har under åren varit många och svåra att sortera. Den sprakande inledningen av 4-2 derbyt på plats 2009, där nervositet och anspänning släppte efter snabba mål av Pandev respektive Zárate. Det hade ju till och med varit risk för att derbyt skulle bli inställt till följd av jordbävningen i L’Aquila. Men det jag minns mest och bäst är scudetton 2000, där den nervösa väntan på slutsignalen mellan Juventus och Perugia grep tag i en och sedan släppte en fri när lazialen Materazzi snodde åt sig bollen och sprang av planen. Saken var klar. Det sorgligaste ögonblicket för mig var nog dagen när det blev klart att Alessandro Nesta skulle till Milan.
Om jag skulle behöva välja en favoritspelare, så måste jag nog välja en sådan som Diego Simeone. Jag är oerhört svag för karaktärsspelare som ger ett lag dess ryggrad och lungor. I dagens trupp är det få som sticker ut; egentligen är Brocchi den enda kandidaten i kategorin begränsade spelare som skiner genom det de är bra på, nämligen att kriga och göra sig obekväma. Jag ska försöka göra likadant framöver.
CON IL CUORE E LA TESTA, FORZA LAZIO!
