StartitalienSerie AJuventus FCÖgonblick 2012: Plats 2

Ögonblick 2012: Plats 2

6 maj: Mästare!

Efter en ordinär tillställning i Trieste (där Cagliari spelar sin hemmamatch till följd av en lokal myndighetsdispyt) blåser domaren för full tid. Ett ganska normalt mål av Vucinic och ett väldigt vackert självmål av Cagliari-försvararen Canini [klipp] gör att det står 0-2 på resultattavlan. I Milanoderbyt har Inter vänt underläge 1-2 till vinst med 4-2. Juventus är ligamästare! Själv sitter jag tankfull i soffan med ett stort stort leende på läpparna (ett sånt som gör att man ser dum, inte glad, ut). I TV-programmet På spåret formuleras alltid frågan "Vart är vi på väg?". Den här gången känns det mer befogat att fråga "Vart kommer vi ifrån?" Och rätt svar på den frågan är: Rimini

Rimini är den minst trevliga av badorterna på den italienska östkusten. Det råkar dessutom vara filmhelgonet Federico Fellinis födesestad. Liksom i Cesenatico och Ancona tilltalas man som turist på tyska, oavsett om man inlett samtalet på italienska eller engelska, och oavsett om man själv förstår tyska eller inte. Tillvaron i Rimini kretsar kring glass, öl, vädret och den rådande kursen på solstolar och parasoll. Stadens fotbollslag är mest känt för att... ja, inte vet jag (den som vill får gärna briljera i kommentarsfältet). Det är hit Juventus, med flera nykorade världsmästare i spelartruppen, reser för att göra serie B-debut i september 2006. Matchen slutar 1-1. Våra kommande matcher ska spelas mot Vicenca och Crotone. Fotbollsfest... not so much. Snarare är det så här min tillvaro kommer se ut när jag dött och hamnat i helvetet, och jag bestämmer mig för att försöka bli en bättre människa under mina återstående levnadsår för att rädda vad som räddas kan.

Karin Boye skaldade "Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd". Och vilken väg det har varit! Vi har slitit vårt hår, skrikigt, svurit, deppat och förtvivlat. Men än mer har vi hoppats. Herregud vad vi har hoppats! Namn, ansikten och minnen börjar fladdra förbi mitt inre. Alla bra spelare värda att både tro och hoppas på, alla med ett "men"...

Boumsong omnämndes som en blivande världsback, men var ojämn och skadebenägen. Tiago kom från Lyon för att briljera på mittfältet, men förvandlades till ett nervvrak och blev istället ihågkommen för att han låste in sin klubbpresident på muggen. Sissoko beskrevs av Simon Bank som "världens bästa spelare om fotboll hade spelats utan boll", men fotboll spelas ju med boll. Molinaro var en fantastisk ytterback, men bara mot Real Madrid. Diego beskrevs i princip som en ny Zico, men var omständlig och obeslutsam. Amauri kom till Juventus för att bli skyttekung, men var bara gnällig och dyr. Krasic ansågs trots en rejäl prislapp vara ett fynd, och var också serie A:s bästa spelare i en hel månad, men sedan hade ligans samtliga försvarare lärt sig hans enda dribbling och att "göra en Krasic" blev istället synonymt med att snava över luft i hopp om frispark. Det tycktes omöjligt att få något att fungera i Turin.

I Milano satt den arrogante Mourinho och hånade gentlemannen Ranieri för att han aldrig vann några titlar. Vi knöt nävarna vita av revanschlust och tänkte att vi fanimej ska visa vilka som vinner titlar! Sedan vann Inter ligan, coppan och Champions League. Vi vann ingenting. Kul.

Säsongerna 09/10 och 10/11 inleddes båda med en ny tränare, dyrt inköpta nyförvärv och titelambitioner. De avslutades båda på sjunde plats med en hastigt inkallad nödlösning på tränarbänken och totalt 103 insläppta mål! Juventus var "nya Inter", fast sämre än sin föregångare. Det här var inte ens Rimini, det var ännu värre!
- Men nästa säsong kanske det vänder - då får vi ju en ny arena, sa optimisterna.
- Yeah right, tänkte jag.
Ett år senare hade Juventus spelat 38 ligamatcher utan förlust och var mästare.

I Trieste jublar hjältarna Del Piero, Chiellini, Marchisio och Buffon. I Stockholm firar jag framför den tredimensionella modell av Juventus Stadium, byggd i papper, som jag fått i födelsedagspresent av min dotter. I Turin festar den svartvita delen av staden så att torgen vibrerar. Alla har vi på olika sätt varit med på färden mellan Rimini och Trieste. 68 månader tog den - merparten av dem fruktansvärda. Men nog fasen var den mödan värd! [klipp]

Normalt sett hade en ligatitel vunnen på det här sättet varit årets (för att inte säga årtiondets eller århundradets) i särklass mest minnesvärda ögonblick. Men 2012 var inget normalt år för Juventus...