Om stökpellar i fotbollen
Dagens Lazio saknar en Paolo Di Canio. Inte bara rent fotbollsmässigt. Inte heller enbart som ledare och bandiera. Di Canio var en klassisk stökpelle som rörde upp känslor, och både älskades och hatades runtom i Europa. Även om man inte behöver sympatisera med alla hans gärningar och uttalanden så var det en ren fröjd att se honom i Lazio, och liksom José Mourinho var Di Canio expert på att skapa känslan av vi-mot-alla-er-andra. Charmen att ha en orädd och obrydd antihjälte i laget, som skiter i vad folk tycker och tänker och bara kör sitt eget race, är svår att förneka.
Ständigt aktuelle Adrian Mutu har nu gjort sitt i det rumänska landslaget. Efter att ha gått ut och krökat till ordentligt kvällen före träningslandskampen mot San Marino fick förbundskapten Piturca nog. Avstängning på livstid blev resultatet. Jag förstår att man som ledare kan bli less på individer som alltid gör som de själva vill. Till slut kommer man till en gräns, när alla broar är brända och det inte känns värt att ge ytterligare chanser till en person som alltid fuckar upp. Spelare som tråkigt nog inte har psyke att ta hand om sin talang och låta den blomma ut, för världens beskådan.
Däremot finns det en odiskutabel charm med struliga profiler, som exempelvis Balotelli, Gazza, Di Canio, Duncan Ferguson, Francesco Flachi och Malmö FF:s gamle anfallare Igor Sypniewski. Med dessa spelare i laget existerar ingen grå serielunk. Det är ogenomtänkta uttalanden, misshandlad talang, röda kort, egoism, bråk, sprit- eller drogproblem, svajande form, kontroverser som skadar deras karriär. Att som evigt trogen supporter engagera sig i ett sådant livsöde är väldigt spännande. Det är helt enkelt inte samma spänning att följa en fantastisk människa som aldrig ballar ur, en på alla sätt och vis perfekt individ som Javier Zanetti. Och det är väl därför vissa kvinnor dras till bad boys, om vi breddar diskussionen en aning.
Adrian Mutu har tidigare åkt fast, och blivit avstängd för, kokain. Flachi blev livstidsavstängd för samma sak. Det förstår jag inte alls. Du tjänar inte som fotbollsspelare på att ta kokain en gång varannan månad. Däremot tjänar du på att använda prestationshöjande medel. En tokdopad fotbolls-Mühlegg blir dock inte avstängd på livstid. Både logik och sunt förnuft saknas helt i det resonemanget, där klubben möjligtvis kan ha synpunkter på att Flachi i detta exempel svärtar ner dess namn och inte agerar som den förebild han borde vara för ungdomar. Jag försvarar givetvis inte nyttjandet av kokain, men då fotboll är en väldigt allvarlig tävling, och du blir vassare i konkurrensen av en typ av fusk och sämre av en annan - borde man inte bestraffas hårdare då man nyttjar den förstnämnda illegala substansen? Och Flachi, som kanske behövde hjälp, fick bara en odiskutabel avstängning och kalla handen av förbundet. Alla kan göra misstag. Även två gånger om.
För att återgå till just Mutu och avstängningen för hans del så är det trist för honom, och dåligt för Rumänien. Hade det varit första gången någon supit till innan match hade det förmodligen blivit böter och fördömanden, men även om man får ha visst överseende med stora stjärnor kanske det sista tåget helt enkelt gått för Mutu nu. Han har ställt till det ordentligt för sig gång på gång sedan kokainskandalen i Chelsea oktober 2004, men likväl står så många fiorentini bakom sin specielle, stökige och förmodligen även lidande profil. Inte nödvändigtvis av den anledningen att han producerat 51 mål på 103 matcher, utan för att Mutus unika karaktär engagerar.
Jag skulle aldrig för mitt liv byta bort ens en 36-årig Paolo Di Canio mot en Lionel Messi i Lazio. Fotboll skulle vara kosmiskt tråkig att leva med sig i om alla höll sig inom ramarna, sade rätt saker till pressen och aldrig lät hjärtat och passionen gå före hjärnans sunda resonemang. Fotboll avspeglar i många avseenden livet, och för de allra flesta är livet inte som Barcelona, glatt och frejdigt och ständigt korrekt. Livet är som Lazio, Napoli och Inter. Struliga individer, vare sig de heter George Best, Paul Gascoigne, Paolo Di Canio eller Adrian Mutu, utgör en del av fotbollen som jag tror är nödvändig för dess överlevnad. Deras förmåga att väcka känslor, förena, sympatisera och få oss att känna medlidande är värt mer än tio ligatitlar - även om det blir fel ibland. Kämpa, Adrian Mutu!
