Milan - Inter
2 - 3

Pang pang got nothing on Pazza

Inter reste sig efter mörkret i Europa League och besegrade Milan för andra gången denna säsongen med 3-2 efter mål av Vecino, De Vrij och Lautaro.

Tongångarna innan match var inte särskilt muntra. Ett Milan, anförda av superförvärvet och pistolmannen Krysztof Piatek, gick för sin längsta vinst-streak i ligan på länge mot ett Inter som mönstrade graveyard-mittfältet Brozovic, Gagliardini, Vecino. En lockande lucka neråt i tabellen hade uppenbarat sig efter Romas förlust mot SPAL, och vi hoppades på vad som helst förutom något liknande än insomniaaftonen mot Eintracht Frankfurt i Europa League.

Vilken start vi fick se från Inter! D’Ambrosio spelade sig ur situationer som en annan högerbacks-Busquets, Handanovic tittfints-trianglade med Skriniar och Brozovic och Matias Vecino hittade ytor som en prime time Kaká i mitten (Att liknelsen slutar där har vi överseende med idag). Schizofrene Ivan Perisic hade one of those days då han inte såg ut som en travhäst med benproteser utan skapade oreda med snabbhet och företagsamhet. Lautaro fortsatte att spela med tillsynes 10 års Serie A-erfarenhet längst fram.

Efter Vecinos tidiga ledningsmål är det till stora delar ett lag på banan i första halvlek, där Milan kommer fel i det mesta. Mina farhågor om mittfältet visade sig den här kvällen vara totalt felaktiga, där Gagliardinis löpmeter och hjärta gav Brozovic den hjälp med att täcka ytorna framför backlinjen han så desperat har saknat när hans vanligaste parhäst, nämnde Vecino, varit överallt och ingenstans den här säsongen.

Under den första halvleken hinner både Vecino och Skriniar bomma superlägen framför mål, och i andra änden av planen fick Handanovic flexa reflexerna på ett lågt, hårt skott från Calhanoglu. Men fler mål blev det inte.

Andra halvlek startade lika bra som den första. Stefan de Vrij tog en skön revansch från Luka Jovic-debaclet i torsdags, gjorde teknisk knockout i luften på Alessio Romagnoli och skickade iväg en nick som man såg gå i mål tiondelen den lämnade skallen. Ologiskt men typiskt för Inter så svarade Milans kanske bästa spelare Bakayoko för en kanske ännu finare nick när han minuter senare slog sin kombattant Gagliardini i luften och tryckte in Calhanoglus frispark bakom Handanovic.
Game on. Gattusos Milan vädrade blod och luttrade Interfans inväntade ett mentalt breakdown som inte på något sätt hade kommit som en överraskning. Milans Mancini-liknande 4-2-Fantasia flyttade upp positionerna och Inter tröttnade i takt med att Brozovic inte orkade veva igång väderkvarnsarmarna och förse laget med en taktpinne i världsklass likt han gjort i den första halvleken.

När sedan domare Guida med en imponerande simultankapacitet både klarade av att gå ner i spagat och uppmärksamma Samu Castillejos ”anfallare i egen box”-klumpiga fällning av Matteo Politano som var på väg att bakåtdribbla sig ur läget fick Lautaro Martinez sin hittills största chans att visa att han minsann inte bara är en nödlösning i väntan på att Mauro Icardi ska bestämma om han ska komma tillbaka till Meazza i matchtröja eller lejonkeps nästa gång. Donnarumma stod kvar, och Lautaro lade all tillgänglig beslutsamhet bakom bollen och skickade stenhårt in 3-1 till Inter och hopp om lugna sista 20 för Interfansen. För nu var det väl lugnt, nu kunde väl inte Milan hitta en väg tillbaka in i det igen?

Visst FAN kunde de det! Den av Milanpubliken frustrationsutvisslade Suso visade att det någonstans djupt därinne finns en vänsterfot av hög kvalité och svängde in ett ruskigt inlägg mot den bortre stolpen. Känns som vi sett det i derbyn förut? Bollen skar igenom hela straffområdet, flippades mellan D’Ambrosio och Handanovic, och slutade hos Musacchio som hur enkelt som helst kunde smälla in ännu en reducering från nära håll. Piateks eventuella offsideposition bakom D’Ambrosios rygg låter vi vara osagt. Vi får ha i åtanke att det faktiskt är väldigt svårt att upptäcka en osynlig spelare och döma offside på denne så jag tycker inte man ska klaga på det beslutet.

Inter spelar sedan, för att vara Inter, av sista delen på matchen ganska bra. Man håller i bollen när man kan. Farfar Borja och Asamoah (som hade Suso i fickan utan att gå över vilopuls) rullade boll och drog ner tempot. Lautaro fick sina frisparkar, även om han inte lyckades trixa till sig ett rött på Conti. Det såg inte rött ut från soffan, och repriserna visade också att det var klumpigt, men inte utvisningsfult. Helt korrekt att det röda gjordes om till gult.
Till slut. Delas det ut ett Ferenc Puskas-award för skottblock 2019 så har vi en vinnare i vårt lag. Herregud, Danilo D’Ambrosio. Cutrones skott var redan inne. Jag såg en övertaggad målgest, avriven tröja och två tappade poäng framför mig, men däremellan stoppade D’Ambrosio in sina välrakade lår och hindrade mirakulöst skottet från att gå in. Gamewinner!

Tack Inter, och tack för att man nu kan leva på ruset fram till nästa gång vi förlorar med 0-1 mot valfritt bottenlag.

Det är kvällar likt denna från Meazzan som får en att komma ihåg varför man är Interista.

"Mark Twain"