Postpartita 16: Smällkaramell i Rom

Amerikansk show i Milano, Inter show i Rom och ny energi på "klacken".

Smällkaramell på Olimpico

Helgens stormatch var utan tvekan den mellan Lazio och Inter på måndagskvällen. Ligans stora överraskning hittills är utan tvekan Lazio som under nye tränaren Baroni fått total effekt på precis allt och parkerar i toppen av såväl Serie A som Europa League. Inzaghis sluga Inter har hela säsongen smugit med i toppen, de har fått kritik för att inte se så sprudlande bra ut som förra säsongen men har ändå hela tiden levererat resultat. Och det sista elddopet för detta offensiva Lazio var helt klart att försöka lura Inzaghis maskin.

Och Lazio började matchen bra, man tryckte ner Inter som inte kom ur Lazios press. Samtidigt skapade inte Lazio några riktigt klara lägen och Inter började mer och mer visa varför man är ett av Europas bästa lag. Och framförallt ett vinnarlag. Inter äter sig in i matchen och till slut gör man processen kort med Lazio. Med Barellas smällkaramell punkterar Inter matchen som slutar hela 6-0. Vilken fotnedsättning av Inter som visar att de är regerande mästare och Lazio några hack sämre. Egentligen inte förvånande att Inter vinner matchen med tanke på hur bra och samspelta de är. Inzaghis maskin blir farliga mot våren i Serie A men också i Champions League, som hela tiden varit deras outtalade måltavla.

I Serie A-toppen börjar det faktiskt utkristallisera sig en toppfemma om man vill börja dra lite slutstatser efter en höst som börjar gå mot sitt slut. Inzaghi och Gasperinis svartblåa lag börjar allt mer visa varför de kommer göra upp om Scudetton i år och på riktigt kunna utmana i Champions League. Bakom dem är det dem ljusblåa representanterna Napoli och Lazio som jag inte tror kommer utmana om Scudetton, men som fortfarande går mot varsin Champions League-plats, vilket i sig är en stor triumf om man tittar på föregående säsong. Till det blåa temat adderar jag också lila och Fiorentina som trots en snöplig förlust i Bologna går mot stora resultat för en klubb som länge legat i dvala. Fiorentina kanske till slut är numret för kort men jag tror att en Champions League-plats är mer trolig än vad många andra tror. Krislaget Juventus kommer absolut vara med i kampen om topp-placeringarna och det förvånar mig inte om de lägger både de ljusblå och lila bakom sig i tabellen i maj. Oavsett vad är det en oerhört spännande vår som väntar och roligt med den oväntade, blå-nyanserade toppen.
/Torsten Armini


The American show

Paulo Fonsecas intåg i Milan har stött på mer hinder än vad många trodde. Eller åtminstone om man ser till vad förväntningarna viskade om. Med Stefano Pioli stod man och trampade, trots den succé som hans tränargärning inneburit. När sommaren kom och Pioli gjorde sig redo för avgång var målsättningen tydlig från ledningen i Milan. Klubbens ska ta nästa steg, genom att befästa sig som en ständig utmanare till Scudetton, och kunna prenumerera på spel i Champions League och dess slutspel. 

Inte för att det har gått katastrofalt dåligt resultatmässigt, men man har heller verkligen inte gjort det bra. Paulo Fonseca har, på planen, inte gjort särskilt mycket väsen av sig. Den fotboll som han vill, och håller på, att implementera har ännu inte bitit sig fast hos de elva spelarna på San Siro, och då befinner vi oss en vecka bort från jul. Det har gjort sig tydligt att Fonseca inte har med sig spelarna på tåget. 

Spelarnas brist på hunger och motivation mynnade ut i matchen mot Genoa denna omgång. På San Siro vankades det 125 års jubileum för klubben. Ett maffigt tifo sanktionerat av klubben med mosaik som föreställde “125” formerades på långsidan. Legenderna var på plats med Pippo Inzaghi, Franco Baresi och Marco van Basten i spetsen. Om man är cynisk kan man kalla det för “jippo”. Om man är Curva Sud kan man läsa in mer i det och kallade “amerikanskt jippo” och skandera ramsor om att de minsann är italienare och att de hyllar sina egna hjältar på sitt eget sätt. Kortsidans frustration har såklart inte bara att göra med den amerikanisering och ironi som 125 års jubileet kommer med, utan snarare om lagets och klubbens agerande senaste månaderna. 

Själva matchen då? Ja, som jag sa innan var detta en match som kom att handla om något större och kanske viktigare än Genoas Vieira-komponerade mittfält. Fonseca hade varit tydligt efter Champions League-vinsten mot Röda Stjärnan tidigare under veckan att prestationerna från vissa spelare var helt oacceptabla och att om det så behövdes skulle han plocka in Milan Futuro. Sagt och gjort blev Theo Hernandez förpassad till bänken och 19-årige Alex Jimenez (samt Mattia Liberli) från Futuro-laget spelade från start. Milan var det överlägset bättre laget och ägde minsann matchen. Man saknade dock skärpa framför mål när den totalt iskalle Tammy Abrahama famlade i mörker. 0-0 löd slutresultatet och glåpord och ramsor från kortsidan haglade in. 

Under kvällen på måndagen var det dags för ännu en 125 års-ceremoni. Curva Sud var tydliga även här med budskapet: “Det finns ingenting att fira”. Fikayo Tomori. Rafael Leao, Theo Hernandez med flera fick höra ett och annat under ceremonin från klubbens ultras som var på plats. Det är sannerligen inte enbart Curva Sud som vill se mer från de spelare som ska utgöra stommen. Klubbledningen, oftast företrädda av Ibrahimovic, har stämt in i det Fonseca sagt om spelarna, senast efter Röda Stjärnan-matchen. Det är en prekär sits som man nu sitter i. För vad är problemet? Det måste vara dessa spelare. Men samtidigt gör man sig inte av med tre-fyra av de bästa spelarna bara sådär. Det naturliga är att tränaren får gå, då har det alltid varit och så kommer det att förbli. Frågan som Ibrahimovic just nu funderar på är utan tvekan: Fonseca eller spelarna? Bara en dåre väljer det första alternativet, eller rättare sagt, det är det enda alternativet.
/Nico Frisk

Den sista av de galeoniska apostlarna

Det finns olika sätt att lämna avtryck i fotbollsvärlden. Man kan göra det via stor framgång på fotbollsplanen eller så kan man göra det genom lärandet utanför den. Det pratas ofta om tränarträd där vissa tränare lämnar stora avtryck efter sig i form av inflytande över den nästkommande tränargenerationen. Sveriges egen Sven-Göran Eriksson har ett av dagens mest blomstrande tränarträd då flera av hans forna adepter såsom Simone Inzaghi och Diego Simeone lyser på tränarbänken. Ett av de mest imponerande tränarträden inom den italienska fotbollen tillhör överraskande nog en absolut doldis vid namn Giovanni Galeone. Galeone nådde aldrig de åtråvärda platserna som tränare utan majoriteten av hans karriär spenderades i de lägre divisionerna. Hans mest ihågkomna sejourer var i lilla Pescara dit han återvände i flertalet omgångar. Spelartrupperna Galeone hade till sitt förfogande i Pescara bestod av anonyma namn vid tillfället men med tiden har dessa namn växt sig allt starkare inom Calcio. Hans spelare hette nämligen Gian Piero Gasperini, Massimilliano Allegri, Walter Novellino och Walter Mazzari för att nämna några. För de mer gammalmodiga och inbitna calcionisti därute ringar nog namnet Galeone bekant. Han har nämligen en tendens att dyka upp i diverse italienska publikationer när någon av hans många lärjungar befinner sig under kritik. Och alltid tar Galeone sina studenters parti och uppmanar till tålamod. Galeones sista sejour i Pescara kom under tidigt 2000-tal och den gången hade han en ung assisterande vid sin sida. En något udda man med disträ blick men med en hunger för kunskap. Den mannens namn var Marco Giampaolo.

Efter att ha lämnat sin läromästares sida nådde Giampaolo sin första stora framgång med Ascoli. Man slutade 6:a i Serie B men fick se sig besegras under playoff men tack vare Calciopoli-skandalen blev man tilldelade en plats i Serie A för att ersätta de tvångsdegraderade klubbarna. På pappret var detta ett hopplöst jobb att utföra. Lilla Ascoli skulle inte kunna hävda sig i Serie A med sin strama budget och anonyma trupp, vem skulle göra målen egentligen, en 40-årig Marco Ferrante? Den grova majoriteten hade Ascoli som tokjumbo och slagpåse innan säsongen startade.
Men utfallet blev någonting helt annat och detta tack vare Giampaolo. Ascoli trädde in i Serie A med en attityd och framåtanda som ingen hade räknat med. Många av oss kärade ned oss i lilla passningsgeniet Pasquale Foggia och Ascoli blev ett lag man gärna valde att kolla på. Det blev ingen jumboplats, det blev inte ens någon fajt om salvezzan utan en stabil 10:e plats, hela fjorton poäng över nedflyttningsstrecket. Genuint en av de mest imponerande tränarbravaderna på 2000-talet i mitt ärliga tycke. Och då ska man ha i åtanke att Giampaolos utmaningar inte bara var begränsade till fotbollsplanen. Han saknade nämligen den nödvändiga licensen för att träna i Serie A och därav körde Ascoli ett slugspel där Giampaolo på pappret bara var assisterande. Men förbundet såg igenom detta med tiden och Giampaolo åkte på en avstängning mitt under säsongen vilket tvingade honom och Ascoli till ännu mer kreativa metoder. Att säsongen blev sådan succé är mer eller mindre ett mirakel.

Efter undret med Ascoli blev Giampaolo ett hett villebråd men den hettan kallnade väldigt snabbt. Visserligen var det knappast ett unikt misslyckande att sparkas och återanställas tre gånger av galningen Massimo Cellino under samma säsong men käftsmällen i Cagliari följdes upp av en rad andra misslyckanden i Catania, Siena och Cesena. Giampaolo blev tvungen att återvända till Serie B men även där blev resultaten uppsägning och sparken från flertalet klubbar. Karriären kändes död och begraven när samtalet från Marcello Carli kom. Sportchefen Carli letade febrilt efter en ersättare till Maurizio Sarri. Sarri hade säsongen därpå gått på vatten med Empoli vilket hade lett till att Napoli handplockat honom som sin nya tränare. Kanske hade Carli ett vagt minne av den sköna fotbollen Ascoli hade spelat cirka ett decennium tidigare och valde att chansa på Giampaolo. Det var ingen som hyllade denna chansning på förhand utan många ansåg att Empolis ledning hade tappat förståndet. Men återigen står Giampaolo för ett mirakel från ingenstans när han inte bara matcher Sarris resultat utan överträffar dem. Och inte bara när det gällde resultaten där Empoli parkerade på en respektingivande 10:e plats utan även sett till den fina fotbollen som spelades. Giampaolo hade gjort det igen och denna gång lyckades han faktiskt följa upp framgången med fler fina resultat.

Hans Sampdoria som följde är fortfarande ett lag folk tar upp som drömmen för den neutrala åskådaren. Trevlig, offensiv fotboll med flera unga spelare som gick från klarhet till klarhet. Den fina tiden i Genua ledde till att Milan tillsatte Giampaolo som tränaren för deras nystartade ungdomsprojekt. Och vi minns alla det kaos som inträffade som resultat utav det. Giampaolos karriär befann sig återigen i ett fritt fall. Han följde upp Milan med en misslyckad sejour i Torino samt en misslyckad comeback i Sampdoria. Men återigen när Giampaolos karriär befinner sig mitt i begravningsceremonin upptäcker man en diskret liten puls. Gamle Corvino har ringt in honom för att rädda kvar sitt älskade Lecce. Absolut ingen tyckte detta var en bra idé vilket lämnar ett starkt eko från det förflutna. Men Leccespelarna joggar nu plötsligt runt med tro och nyfunnen energi samtidigt som Giampaolo står vid sidlinjen och ser lite härligt bakfull ut, iklädd sin träningsoverall och småtuggandes på vad man förmodar är nikotintuggummi. Sedan Giampaolos intåg har man svarat med att inkassera sju av maximalt tolv poäng. Ett överraskande kryss mot Juventus samt två tunga segrar i sexpoängsmötena mot Venezia och nu senast mot Monza. Lecce har visat en framåtanda som väcker nostalgin till liv och frågan är om inte den sista av Galeones apostlar har ytterligare ett mirakel i sig?
/Martin Eliasson

* * *

Resultat:

0 kommentarer