Ramarna för ”Nya Samp” börjar ta form
Som en stolt supporter sedan tidigt 90-tal har jag följt Sampdoria sedan klubbens glansdagar, från Lo Scudetto och Champions League till mindre anseende serie B spel under 4 säsonger i slutet av 1990-talet. Det är självklart plågsamt när det går tufft för ens lag men passionen, kärleken och lojaliteten för Sampdoria kan aldrig försvinna.
Sommaren 2010 har varit en spännande sådan för alla blucerchiatis världen över. Förberedelserna inför stundande Champions League spel fick mig att blicka tillbaka på 90-talet och hoppet om nya glansdagar väcktes till liv. Jag struntade i att åka på semester och började planera nya resor på hösten/vintern.
Bland annat var jag fast besluten att åka och se på samliga Sampdorias matcher i Champions league, vare sig dem spelar i närliggande Köpenhamn eller på andra sidan jordklotet. Jag såg till att införskaffa den nya vita matchtröjan (med #99) som togs fram inför säsongen med den traditionella remsan flyttat från horisontell position till diagonal. Sampdorias kit är väldigt traditionella och har knappt förändrats alls under sin historia. Den nya tröjan talade om en förändring dock.
I veckan avancerade Sampdoria till kvartsfinal i Coppa Italia efter straffar mot Udinese. I en säsong där Sampdoria haft mycket svårt att vinna få detta ses som ett steg i rätt riktning speciellt med tanke på att man låg under med en man mindre på plan när en förläggningskvart av matchen återstod. För första gången denna säsongen vänder vi en match istället för att tappa den i slutminuterna. Även det faktum att Udinese faktiskt är ett svårslaget lag som dessutom är i storform får vissa att skrika till att detta var årets bästa match. Självklart har Sampdorias dåliga spel denna säsong skadats hårt av Cassanos bråk med presidenten. Antonio är den spelare Sampdoria byggt upp hela sitt spel kring och utan honom i truppen har vi haft svårt att hitta en identitet såväl på planen som utanför.
När det i december stod klart att Antonio Cassano lämnar Sampdoria för gott var laget tillbaka i ruta ett. Den taktik och spelidé Sampdoria haft senaste tre åren var som bortblåst och med helt ny stab – samtliga från tränarbänken till kontoret – är det inte heller lätt att prestera på topp, i alla fall inte till en början. Men tålamod ger reslutat och det är just det som president Garrone påpekat många gånger förr.
Lånet av Federico Macheda väcker nytt entusiasm i Genua, likt den när Pazzini kom 2009.
Macheda har redan blivit en publikfavorit på Marassi men med risk för att låta kritiskt vill jag höja varningens finger att unge "Kiko" inte är en symbol för den långsiktiga planeringen. Ett lån fram till juni utan köpoption är endast en kortsiktig solution för att fylla den tomrum som Cassano lämnade efter sig. Jag vill dock starkt påpeka att varken Macheda eller någon annan spelare för den delen kan ersätta vår Fantantonio fullt ut men Sampdoria förblir alltid Sampdoria vilka spelare vi än har.
Kikos ankomst innebar också att Guido Marilungo fick ge sig av. Marilungo har i italienska medier beskrivits som den största anfallstalangen tillsammans med Balotelli och Macheda. Om det var rätt eller fel att skeppa iväg en ung talang för en relativ låg summa av €5 miljoner får tiden utvisa.
Som supporter av en fotbollsklubb får man leva med mycket. Man gläds åt sitt lags triumfer och lider vid varje nederlag. Man jublar och ser med entusiasm när nya spelare kommer samtidigt sörjer man de som man genom åren blivit van vid att se i sina favoritfärger. Fotbollen är sådan och livet går vidare. Vissa saker förblir detsamma och vissa förändras aldrig men en sak är i alla fall säker, i takt med att laget mer och mer lär sig att spela utan sin Mago börjar ett nytt Doria att form under 2011. Ett Sampdoria utan Antonio Cassano.
