Reseberättelse: När allt står på spel, Lecce - Napoli
Vanligtvis reser jag på matcher själv från Sverige och oftast är det curvan som gäller. Denna gång tog jag sällskap med Kristian Borell och valde bort curvan till förmån för pressläktaren och en chans att följa Napoli och il calcio från insidan, utan filter och andras tolkningar. Efter en två dagar lång odyssé i il calcios tecken, på plats i Lecce, är det dags att sammanfatta.
Några dagar innan det är dags att bege sig till La Puglia och Lecce slår jag i studierummet på Universitetet upp aktuellt nummer av Metro. Mittuppslaget domineras av en bild på sopor, sopor som sedan länge fyllt den avsedda containern och trottoaren den står på. Ansiktsuttrycken på människorna som vadar genom berg av avfall ger ett intryck av hopplöshet och desperation. Jag vet direkt – utan att snegla på den tillhörande texten vart bilden är tagen. Neapel är återigen översvämmat med sopor. Denna gång är det värre än på väldigt, väldigt länge. Det kan jag nu – på plats i Neapel – konstatera.
Pre Partita
Ackompanjerad av min reskamrat Kristian Borell landar Ryanair, flight FR 1496 på Brindisis flygplats 55 minuter före utsatt tid. En flight som i dubbel bemärkelse bara flög förbi. Den korta tiden i luften ägnades åt att med minnets kraft – på framsidan av Dagens Industri – pin-pointa alla Napolis tränare sedan Ottavio Bianchis och Napolis första scudetto 86/87 till Mazzarris vacklande Champions League lag idag. Vi lyckas relativt bra men har svårt att knyta Vujadin Boskov till rätt årtal i mitten av nittiotalet. Under tränarsnurren innan konkursen i mitten på 2000-talet faller vi också på Sergio Buso och Franco Scoglio. Lätt hänt.
Den fantastiska medvinden gör att vi med bara ett fåtal minuters marginal hinner med flygbussen till Lecce som går 19.05, och fyra timmars dötid innan nästa buss avgår undviks.
Lecce by night levererar från första stund. Det är mycket folk ute på stadens gator utan att det känns stressigt. Il Centro Storico, innanför de anrika stadsmurarna och dess tre portar – Porta Rudiae, Porta San Biagio och Porta Napoli – är tillsammans med alla kyrkor, piazzor och monument vackert upplysta.
Lecce är trots sitt Il Sud-geografiska blodsband till Napoli en helt annan typ av stad. Bilarna är nya och rena. Karosserna utan bucklor. Tempot är lägre och gatorna nästintill kliniskt rena.
Man får också känslan av att Lecce som fotbollsklubb är enormt förankrad i staden. Ägarfamiljen Semeraro har opererat i staden och omnejd i flera generationer och drev den största lokala banken i samma byggnad som idag är La sede, klubbens administrativa högkvarter som ligger beläget så centralt man bara kan komma.
Detta kan jämföras med dagens Napoli som styrs från Castelvoulturno, Commune di Caserta av president Aurelio DeLaurentiis som har sin borg i Rom. Lecce kanske inte andas och lever fotboll jämt och ständigt, men den finns aldrig heller mer än en armlängd bort.
La sede del Lecce
La Partita
Snabbspolning till matchdag, för det vill man egentligen alltid göra. Trots oändligt med potentiella upplevelser är såklart matchdag alltid matchdag.
För min egen del blir det inte bara debut på Lecces Via del Mare, utan, tack vare kompanjon Borell, även på en pressläktare i Serie A sammanhang. Promenaden under den brännande solen på ut mot Via del Mare blir en underbart upplysande odyssé om intriger journalister och fotbollsfolk emellan.
Med två timmar tillavspark öppnar sig Via del Mares innandöme. Hissen upp till pressläktaren är minst sagt klaustrofobisk och tar enligt skylten fem personer. En tes jag inte är beredd att testa i praktiken.
Jag tilldelas plats nummer åtta i det lite mindre rummet till vänster. Bredvid mig sitter mest lokala journalister från respektive lags städer. De tunga gubbarna från Gazzetta dello Sport och Corriere dello Sport sitter en bit bort tillsammans. Självklart. Eller inte.
Till min förtjusning råkar min plats vara direkt bredvid det yttersta kommentatorbåset och på stolen sitter Carlo Alvino. Mannen som tillsammans med Raffaele Auriemma gett det napoletanska målfirandet en röst.
Carlo Alvino laddar upp inför sändning, i blå skjorta skymtar de Giorgi
Stämningen på pressläktaren är precis som på övriga delar av arenan spänd. Napoli anhängarna – 1200 tessera-tifosi – har på order av polisen redan tagit plats på arenan som fortfarande är ganska tom på övriga sektioner. Napolifansen börjar med att flörta med Lecce publiken genom att håna Bari och Sampdoria men byter ganska snabbt riktning och skanderar att dem önskar Lecce en trevlig säsong i Serie B.
Partenopei, med tessera del tifoso
När matchen väl är på väg att dra igång så är den övre delen av Lecce-curvan full till bristningsgränsen av gulröda supportrar ledda av Lecce Ultras. Lecces målvaktstränare Lorieri beger sig med fem minuter kvar till avspark under curvan och försöker elda igång supportrarna. Det är inte många som biter på hans uppmaning.
En lokalt baserad journalist berättar att la contestazione som pågått i runda slängar sedan Zdenek Zemans tid i klubben kommer att fortsätta. Under hela den första halvleken kommer Lecce Ultras se till så att curvan inte sjunger.
Han verkade ha fel, för precis innan avspark höjer curvan rösten rejält och bryter ut i sång. En del av protesten skulle det snart visa sig. När fraserna av sången nått hela arenan avtar sången abrupt och mycket riktigt varar tystnaden halvleken ut. Det är en märklig känsla jag får av att se så många taggade och hetlevrade supportrar stå så pass tysta. En känsla som naturligtvis når spelarna och klubbledningen i Lecce.
Vid min sida på pressläktaren sitter Tonio de Giorgi från den lokala tv-kanalen Tele Rama. Han är uppenbart tagen av stundens allvar, nervös och ständigt i farten. Han kommenterar med- och till sig själv varenda rörelse spelarna i hans Lecce gör ute på planen. Det är väldigt sällan det kommer några fina ord ur hans mun. Under matchens första 25 minuter har han klagat så pass mycket och högljutt på Ruben Olivera att nästan alla på Tribuna Stampa med Lecce anknytning är med i diskussionen.
”Vi är ett lag med en död lagkapten, titta han går och gömmer sig så fort det hettar till. Fy fan, det är ju han som ska ta snacket med domaren, visa lite stake. Cazzo!” fortsätter de Giorgi medans han knappar febrilt på sin dator.
Trots att Lecce tar ledningen så lättar inte spänningen på arenan på något sätt. Curvan har visserligen börjat sjunga då vi är inne i den andra halvleken men rapporter kommer på storbildsskärmen om Cesenas mål borta mot Cagliari. Samtidigt vet också Lecce att Napoli behöver en poäng i och med att Udinese leder mot Lazio.
När Corvia blir utvisad med över halvtimmen kvar att spela är nästan de Giorgis laptop på väg ut genom det öppna fönstret på pressbåset. Det totala bakslaget kommer också för hemmalagets anhängare när Mascara kvitterar.
Den Ché Guevara prydde Lecce legenden Chevanton drar i väg ett långskott med två minuter kvar. Ribba, marken, ut. Domare Valeri verkar först fria, kaos utbryter på nästintill samtliga sektioner på Via del Mare, precis som bland alla spelare på planen och ledare på bänkarna, bollen verkade faktiskt vara över mållinjen. Det är otänkbart mycket som står på spel. Valeri dröjer väldigt länge med beslutet, sneglar på sin linjeman och godkänner, utan pondus, målet.
Alla på pressläktaren vänder sig mot monitorn som visar matchen för en repris. Samtidigt får – som ni säkert kunna förutspått vid det här laget – de Giorgi totalt frispel. Han flyger upp från sin stol och ställer sig upp på den från början rangliga skrivbänken. I sitt delirium lyckas han dra ur sladden till tv:n medans han står och hoppar. Någon repris får jag och de andra inte se, men jag vänder mig mot Alvino som tittar tillbaks och suckandes nickar lite lätt på huvudet.
Lecce Ultras efter 2-1 målet.
Post partita
Efter att domare Valeri blåst av matchen utbryter det lite tumult. Napoli med De Sanctis i spetsen omringar domarteamet. Till ingen nytta såklart. Förlusten var inte oförtjänt och skulden är ingen annans än Napolis. Hela klubben får ta på sig prestationen. Spelare, tränare och ledningen hela vägen upp till De Laurentiis.
Vi skyndar oss långsamt mot hissen som skall ta oss ner till la sala stampa för presskonferenserna post partita. När vi väl kommer in har Mazzarri bara avlagt ett fåtal ord men reser sig nästan direkt och lämnar. Det är en pressad Walter framför mig, något som han på inget sätt lyckas dölja. Han ger inga direkta svar och förklarar att förlusten beror på episoder. Han vill inte utveckla mer än så.
Jag överhör ett samtal mellan två journalister på plats. Den ene är Mimmo Malfitano, Gazzettans man som följer Napoli.
”De Laurentiis gav hela laget och Mazzarri en riktig avhyvling utanför omklädningsrummet. Han kallade dem ovärda att bära Napolis tröja efter den här insatsen”berättar den andre journalisten till Malfitano. ”Ni borde skämmas inför alla dem som köpt biljett och sett till så att det är fullsatt mot Inter” han sa så – presidenten, fortsätter han att förklara till Malfitano som ivrigt antecknar i sitt block samtidigt som han lyssnar.
När De Canio kommer in är stämningen såklart en helt annan. Han blir kysst på kinden och kramad hela vägen fram till podiet där han skall hålla sin presskonferens. Han är hes De Canio, riktigt hes och det är svårt att höra vad han säger. Samtidigt som han svarar på frågor går Napolispelarna förbi utanför glasdörren, mot den mixade zonen som befinner sig utomhus där spelarbussarna står.
Maggio står och pratar med diverse tv-kanaler. ”Vi lägger nu fullt fokus på matchen mot Inter och den sista poäng vi behöver för att undvika kvalet till hundra procent” förklarar han sammanbitet.
Maggio svarar på frågor
Mitt bland oss på journalistsidan av den mixade zonen står Edoardo De Laurentiis. Han är helt ensam och ingen verkar ens vara intresserad av att närma sig honom. Inte jag heller, Det är en aura av osäkerhet kring honom och någon vice president för en av Italiens största fotbollsklubbar verkar han inte vara. Om det är Edoardo som är tänkt att en dag ta över efter sin far har vi all anledning att vara oroliga. Aurelio har från första ögonblicket visat en stor pondus och självsäkerhet. Något som är direkt nödvändigt i den omgivning som är Neapel och SSC Napoli. Något som Edoardo saknar.
Vid spelarbussen står materialarna och slänger in väskor i bagageutrymmet under bussen. Hamsik sitter i vägen och pratar i telefon. Han ser besviken ut. Mot det smutsiga stålstängslet sitter Lavezzi, också han i telefon. Förlusten verkar inte påverkat honom påtagligt då han skrattar och livligt gestikulerar sittandes på asfalten. Kanske vill han direkt förtränga en av sina sämsta insatser sedan han kom till Napoli. För det var det verkligen. Lavezzi en sådan här dag är allt annat än en fröjd att titta på och hans kroppsspråk ute på planen var tydligt. Frustration, frustration, frustration. Samtidigt gjorde han inte ett rätt när han väl fick bollen. Varför Mazzarri väljer att plocka ut Hamsik istället för Lavezzi när Pazienza ska in med fem minuter kvar och säkra den poäng vi behöver är obegripligt.
Hamsik och Lavezzi reagerar olika på förlusten
Hela laget sitter mer eller mindre i bussen när Mazzarri kommer gående genom den mixade zonen. Han går extremt raskt och verkar inte har några som helst planer på att stanna. Tillslut väljer han att svara på några frågor men det är alldeles för livat för att höra vad han säger.
En pressad Mazzarri i den mixade zonen
Bredvid mig i trängseln står Carlo Alvino, som för övrigt är ordentligt kort. Han vänder sig mot mig och frågar vad som sägs. Tyvärr, inte en aning svarar jag. Vi pratar en kort stund om den bittra eftersmak som denna säsong verkar lämna efter sig trots att den redan nu historiska fjärdeplatsen är säkrad. När vi kommer in på Mazzarris framtid, svarar han koncist: ”det ser inte ljust ut”. Han frågar vem jag är, och vem jag är här att representera. Jag förklarar övergripande om Napolisidan här på Svenskafans och upplägget bakom sidan. ”Från Sverige, det är stort” svarar han och frågar samtidigt som han beger sig mot sin bil om vi ses på pressläktaren mot Inter på San Paolo. ”No, Curva B” svarar jag. ”Bravo” blir det sista jag hör den annars så hetlevrade Alvino säga lite moloket innan han försvinner iväg med resten av sitt SKY-crew.
Bakom mig har nu president Aurelio dykt upp. Han sätter sig tillsammans med son och fru i en svart Mercedes och försvinner snabbt. I bilen bakom honom sitter Mazzarri – ensam med sin chaufför och röker. Spelarbussen lämnar också den tätt efter. De är alla snart tillbaks i Neapel.
Verso il destino, via Napoli
För egen del väntar en tågresa på över sju timmar mot Neapel och Vesuvius. Jag lämnar det mysiga Lecce med sina rena gränder och kyrkor för kaosets Neapel. Inte med svansen mellan benen men med en magkänsla som inte tillåter många timmars sömn på tåget.
Det är något som inte står rätt till i casa Napoli just nu och den närmsta tiden lär utvisa vilken direktion detta Napoli skall ta.
