Roma är på riktigt
Vilken match. Vilken kväll. Vilken Totti.
Nu kan vi inte gömma oss längre. Nu kan vi inte längre gå under radarn. Roma är att räkna med. Efter sju inledande segrar, en derbyvinst, en bortavinst mot Inter, efter 21 poäng av 21 möjliga, efter 1(!) insläppt- och 20 gjorda mål måste all vidskeplighet få stå åt sidan en natt som denna. Roma är nog bra för att utmana om sin fjärde Serie A-titel. Punkt.
Det händer ungefär var tionde år att ett lag inleder säsongen med sju raka segrar. Juventus var, såklart, första klubb att klara av den bedriften, säsongen 1930/31. Efter det har Milan (54/55), Inter (66/67), Juventus (76/77), Juventus igen (85/86), Milan en andra gång (92/93), och slutligen Juventus en fjärde gång (05/06) vunnit sina sju första matcher.
En enda gång har en sådan makalös öppning inte lett till en scudetto. Det var när just Inter förlorade titeln till Juventus i den sista omgången 66/67. Oavgjort hade räckt, men Inter förlorade mot Mantova samtidigt som Juventus slog Lazio med 2-1 och på så vis knep förstaplatsen återigen.
Att vinna sina sju första matcher är helt enkelt ingenting som sker av en slump. Det råkar inte bara hända ett halvdant lag. Det betyder faktiskt något. Det bländande spel som Roma visar upp är inte heller någon slump. Vi är så här bra. Man får nypa sig i armen både en och två gånger, men faktum kvarstår: Roma är inte längre ett flegmatiskt, fladdrigt humörgäng. Vi är stabila och svårslagna samtidigt som sprudlande och spännande.
Återigen var det Francesco Totti som visade vägen. Hans karriär och hans prestationer har för längesedan gjort att superlativen sinat. Det finns helt enkelt ingen annan som honom. ”Totti är en av de bästa fotbollsspelarna någonsin,” konstaterade följaktligen coach Garcia efter matchen. ”Att se honom så lycklig är underbart.”
”Det var en fantastiskt match. Jag gillade särskilt vår inställning ikväll, vi spelade med hjärta. Vi spelade som män. Att vi inte var lika bollförande som vanligt var helt enligt plan. Vi visste att Inter var ett individuellt skickligt lag som lämnar vissa luckor bakåt när de går till anfall, det försökte vi utnyttja på bästa sätt. Det här laget är väldigt mångsidigt och klarar av att hantera olika matchbilder, vilket jag tycker är en enorm styrka.”
Rudi Garcia har verkligen överträffat alla förväntningar, överbevisat alla tvivlare, under sin korta tid i huvudstaden. Han har på nolltid fått ett till stora delar nytt lag att smälta samman till en enhet som ser ut att ha spelat halva livet tillsammans. Han roterar inte startelvan till oigenkännlighet, för sakens skull, utan förståndigt och på ett sådant sätt att kontinuiteten behålls samtidigt som en stor del av truppen känner sig delaktiga, behövda och redo att göra sitt jobb när de blir kallade.
I kvällens match fanns så många utropstecken att det är svårt att få med dem alla i en hastigt nedskriven krönika. Men Gervinhos explosion måste bara nämnas. De som följer engelsk fotboll har sett en virrig, rörig, klumpig spelare som verkligen försökt men inte fått något av värde uträttat i Arsenal. Vi var många som knappt inkluderade honom när vi räknade upp vilka nyförvärv Roma ersatt Lamela, Marquinhos och Osvaldo med.
”Jag skulle inte ha köpt Gervinho om vi hade haft en annan tränare vid rodret, om omständigheterna varit annorlunda,” avslöjade dessutom Sabatini tidigare i veckan. ”Men Rudi bad mig att skaffa hit honom och därför gav jag mig in i ganska besvärliga förhandlingar med Arsenal. Vi köpte honom därför att vår coach ville ha honom och därför att de tidigare hade presterat och vunnit titlar tillsammans – det var därför aldrig något snack om att vi skulle försöka få hit honom.”
Och som ivorianen har visat sig vara mödan värd! Han är naturligtvis inte en av världens bästa fotbollsspelare, men det finns inte många andra som hade gjort ett bättre jobb på den position han givits i dagens gulröda kollektiv. Att se honom utmana sin back, eller motståndarlagets hela backlinje om det kniper, med sin blixtrande fart och sin inte bländande men effektiva bollbehandling är en fröjd för ögat och skapar både tid och utrymme för genier som Totti, Strootman och Pjanic. Dessutom ett par straffar.
Ikväll var ordningen återställd då Francesco Totti var den som fick skörda frukterna av Gervinhos flygtur. I och med kvällens två mål är vår Kapten nu uppe i ofattbara 230 gjorda Serie A-mål, men efter matchen ville han fokusera på laget: ”Vi har visat att vi kan mäta oss med de bästa. Att vinna de sju inledande matcherna är inte enkelt, men det här laget är nog bra för att spela på en konstant hög nivå. Vi ska göra allt för att fortsätta på den inslagna vägen.”
”Laget är perfekt balanserat med internationellt erfarna spelare och unga talanger. Scudetton är det för tidigt att tänka på, men vi har definitivt en trupp som är bra nog för att nå Champions League-spel. Det måste vara vårt mål nu.”
Ja, vilka är vi att säga annorlunda? Champions League-spel är plötsligt inte en dröm, utan en högst rimlig målsättning. Och en natt som denna – hiva upp mig på en kärra och kalla mig för Kerstin – en natt som denna får man faktiskt drömma om en scudetto också.
