Roma - Genoa
1 - 0

Roma - Genoa 1 - 0

Förutsättningarna för att hålla Lazio bakom oss i serien var glasklara inför säsongens sista hemmamatch då Inter och Lazio kryssat tidigare under kvällen. Vi behövde därmed en vinst på de sista två matcherna för att hålla kusinerna från landet bakom oss

Man kan inte annat än förundra sig över FIGC och deras beslut när vår avbrutna match mot Udinese tvunget skulle gå av stapeln under den sista spellediga veckan och inför vårt viktiga möte mot Leverkusen, när Atalanta som i allra högsta grad är inblandade i striden om den sista Champions League-platsen ska möta Fiorentina veckan efter att alla andra matcher i serien är spelade.

Hur som helst, så startade vi matchen med 4-4-2 eller möjligtvis 4-3-3 med diverse förflyttningar i defensiva och offensiva lägen. In i startelvan hade Llorente och Bove smugit in och Celik och Angelino startade på ytterbacksplatserna. Dybala började på bänken efter ännu en sejour vid sidan av planen pga muskelkänning. Inledningen var mest trevande och i alla fall jag hade förväntat mig ett Genoa som befann sig i mittens rike skulle köra med värsta kosläppet, men så var definitivt icke fallet. Laget hölls kort och ständigt befann sig alla deras spelare utom möjligtvis en mellan bollen och det egna målet. Således ingen Hawaii- eller Vilda Västernfotboll och de som hade hoppats på en sådan underhållning valde säkert ”Fader Brown” på en annan tv-kanal för att om möjligt få någon form av spänning.

Efter att ha sett Roma i flera årtionden måste jag skriva att detta mest påminde om 1980-talet där riskminimering var det återkommande honnörsordet. Jag inbillar mig vidare att vi är det laget i världen som har flest passningar i sidled eller bakåt och det hetsar inte upp någon, inte ens de mest inbitna Romanistas.

Efter drygt tio minuter var Ndicka nära att göra självmål efter ett lågt Genoainlägg, men Svilar var vaksamt med på noterna. Returen räddades också, men det vinkades för offside i ett tidigare skede. Framåt var det tunt med chanser, den jag minns var en hörna som Pellegrini slog till Angelino där spanjorn inte kunde smälla på ett skott direkt utan tvingades brösta ner bollen först. Volleyskottet flög högt över och utanför, något som var legio vid alla skottförsök i den första halvleken. Christande sköt över och Paredes x2. En annan hörnvariant med Pellegrini avslutades med ett skottförsök ca 20 meter över och utanför, suck. Den enda spelaren som skapade någon som helst oreda för bortalaget var Baldanzi med djupledslöpningar och instick. Lukaku var ensam och isolerad som vanligt och inte sedan Dzekos dagar har vi hjälpt och stöttat vår annars isolerade anfallare. Halvleken avslutades med ännu ett skott över från Christante.

Inga byten i paus, men äntligen ett skott mot målet stod Christante för, dock allt för centralt. Baldanzi krigade på och förtjänar klart godkänt, men domaren var lika usel som de flesta av spelarna. Han ville ha en kompismatch där alibifrisparkarna avlöste varandra. Spelare trillade och skrek - frispark, spelare viftade - frispark. Inget av lagen tjänade på det, det var bara tröttsamt.

Alla som satt kvar på läktarna och framför teveapparaterna bara väntade på en enda sak, nämligen att Dybala skulle bytas in. Så skedde i minut 63 tyvärr på Baldanzis bekostnad och samtidigt fick en för dagen underkänd Pellegrini också lämna och ersattes av El Shaarawy. En annan spelare som var framträdande förutom Empoliförvärvet var Ndicka som läste spelet föredömligt och vann bollar i luften och på marken över hela banan. I den 68:e minuten brakade det loss ordentligt, först med en skottkavalkad mot Romamålet där samtliga försök blockerades ner och sen en långpassning från Paredes till Lukaku som lurade vid mittlinjen. En ensam back styrde ut belgaren till höger och avslutet fick således ske med den svagare foten, målvakten parerade skottet, men returen hamnade hos Dybala som även han fick bollen till högerfoten så han tvingades använda sin svagare fot. När man som bäst började skymta konturerna av en avslutande press kopplade Paredes bort hela sitt hjärnkontor och viftade först mot domaren då han ville ha frispark och sa sen några mindre lämpliga ord. Gult + gult = Rött inget att snacka emot, utan bara acceptera. Ok, vi måste åka på bortamatch nästa vecka och vinna mot ett bottenkrigande Empoli, för en vinst i kvällens match kändes minst sagt avlägsen. Men som vanligt med Roma så händer de mest oväntade sakerna och efter ett riktigt fint skott från Angelino och en bra räddning for bollen likt en flipperkula fram och tillbaka och till slut sprang El Shaarawy ut på högerkanten och på en fin yta slog han ett perfekt inlägg som Lukaku stångade in, klass! Lukakau drog av sig tröjan vilket resulterade i ett obligatoriskt gult kort, men också därmed en avstängning i sista omgången.

De Rossi stod nu för ett möjligt genibyte då Angelino ersattes av Mancini. Hembackning likt en krabba i ett hål var att vänta, men hur blev det med balansen? Nu tre mittbackar + Celik och El Sharaawy som ytterbackar, med Leverkusen matchen i färskt minne uppkom farhågor. Christante och Dybala av alla hamnade i knät på backlinjen under resten av matchen och på klassiskt italienskt vis så var helt plötsligt alla bollkallar som uppslukade av jorden och Genoaspelarna fick själva löpa som galningar efter bollar när de for ut från planen. I rena chanser blev det dock tunnsått för bortalaget, av någorlunda värde kom ett djupt inspel från kanten som dock passerade samtliga spelare i hemmaboxen. Tiden började rinna ut och vid De Rossis sista taktiska (fördröjnings)byte av Lukaku och Dybala tog de osedvanligt lång tid på sig, precis som om de njöt av sin sista match någonsin inför sin rödgula hemmapublik. Välkända Malinovski och hans vänsterslägga hotade med en riktig raket till skott, men Svilar var beredd och parerade. I de självande slutsekunderna fick jag vatten på min kvarn när nyss insatta Kristensen inte bara drog iväg bollen i ett trängt läge, utan försökte kontra i egen stil med resultatet att Genoa fick tillbaka bollen mot vårt straffområde på direkten. Befriande var domarens tre signaler i visselpipan och segern blev ett faktum. Grazie Roma spelades i högtalarna, men fruktan över att ännu en säsong missa Champions League för sjunde året i följd minimerar vårt svängrum på transfermarknaden. Nåväl, en sluttabell ljuger aldrig så vi hamnar där vi förtjänar.

P.s. Karsdorp syntes i civila kläder nere på gräsmattan bortplockad helt ur matchtruppen, persona non grata, som han blivit för De Rossi och klubben.