Wales - Danmark
1 - 2

Roma - Lazio 1-1: Under Pressure

Det skulle vara matchen med stort M, derbyt med stort D och en chans för Roma att rädda ansiktet efter en annars realtivt slät säsong. Det var istället festen som kom av sig, fyrverkeriet som aldrig motsvarade förväntningarna likt ett häxtjut. Det var inte Romas kväll den här kvällen heller och även om laget var nära vid flera tillfällen så lyckades man ändå inte fullt ut. Istället lämnade derbyt oss med en något frågande axelryckning och känns mer som en liten förlust.

Det är inte i Roma vi hittar kvällens huvudperson utan i det ljusblåa motståndarlaget lillebror lazio och en viss Hernanes. Låt mig ta er med till en kokande huvudstad där inramningen är av den allra högsta världsklass, där förväntningarna är skyhöga och en elektrisk stämning. Roma startar med en hög press och ett snabbt tempo som rätt tidigt kommer av sig. Vi ser Hernanes liksom glida fram mot vårt straffområde, men i denna stund var det ingen som skulle stoppa den kvicke och tekniske motståndaren, med ett klassavslut efter att ha lurat försvaret drar han till ett otagbart skott för vår stackars Stekelenburg och känslan var som att man redan stod i en ravin och var på väg djupare. Vår kombatant hittar nytt självförtroende efter målet och inleder en massiv press mot ett stukat, förvirrat och tillbakatryckt Roma.

Stekelenburg lyckas med flera kvalificerade räddningar och hur mycket än Totti försökte fördela bollen i fiendens område så finns det ingen som följer upp hans briljans och intentioner.

I slutet av första halvlek är Totti sånär på väg att utjämna men lazios målvakt vill annorlunda och vi får finna oss i att gå till pausvila i underläge, ett underläge som känns mycket värre än vanligt då det är ett Roma som står och gungar utan att någon håller i rodret och man är rädd att hela skutan ska förlisa, ta in vatten och sjunka till havets botten.

Andra halvlek och man har en bitter smak i munnen och tänker att värre än såhär kan det inte bli. Marquinhos som annars brukar vara säkerheten själv får oturligt bollen på vad domaren bedömmer som handen och lazio tilldelas helt efter regelboken straff. In på scen kliver återigen en viss Hernanes och känslan är att med det självförtroendet och inspiration han spelat med fram tills nu som råder ingen tvivel om att han kommer att borra in i maskorna. Men, jag får helt fel, den lille mannen skjuter en usel straff och således står det fortfarande bara 1-0.

Sedan kommer nästa situation och nu görs Pjanic ner i lazios straffområde av numera otursgubben Hernanes. I Rom finns bara en kapten, en enda, basta. Med sällan skådad pondus och bestämdhet i blicken kliver så den evigt unge med nummer 10 på ryggen fram och dundrar in en låg straff så långt ut man kan komma i målvaktens högra hörn. Trots att målvakten slänger sig åt rätt håll så är han totalt chanslös och får likt många av hans kollegor de senaste 20 åren kapitulera för Roms enda kapten och se sig besegrad med brallorna nere, bokstavligen. Totti skriker ut sin glädje, slår sig för bröstet på vä och världens vackraste klubbmärke och passar på att säga några väl valda ord in i tevekamerorna.

Resten av matchen böljar spelet fram och tillbaka. Totti har två mycket bra frisparkar där den ena skulle ha varit solklart mål på returen om Florenzi besatt någon som helst kyla. Sedan slår han en av säsongens bästa hörnor och att Lamela lyckas missa mål med sin nick är fortfarande en gåta.

Summering:
Varför blev inte Radu utvisad efter sitt osportsliga beteende då han redan fått smaka på ostskivan?
Varför vågar inte domaren dömma den mest uppenbara straffen när Lamela blir nerdragen?
Varför kan inte våra små oslipade diamanter matcha Tottis glans och briljans?
Varför kan vi inte utnyttja att vi får spela en lång period med en man mer på banan?

Jag antar att det ändå är en liten seger, lazio vann inte trots sin massiva press i första. Totti gör mål igen och får fira ännu ett rekord. Hernanes går från frälsare till syndabock.

A small victory.