Roma-Lazio 2-0: Det blir inte större
Vare sig man såg derbyt hemma framför TV:n eller var extremt lyckligt lottad att beskåda det hela på plats är det bara att printa in datumet 13:e Mars i minnet för all framtid. Nästa gång Roma vinner en scudetto, vare sig det kommer inom 10 eller 30 år kommer jag vara på plats, men fram till dess är detta kvällen att komma ihåg.
Klockan 11 på förmiddagen kliver vi av metron vid Piazza del Popolo, platsen och tiden som vi på förhand bestämt för mötet med alla svenskar. Det är människor från alla delar i vårt avlånga land, vissa känner varandra från förr, andra har aldrig träffats. Alla är dock där för samma sak och innerst inne känns det som en enda stor familj. Vi delar ut biljetterna varav de flesta beställt via Roma Club Svezia, något i en match som denna varit en stor fördel. Det är 48 stycken biljetter beställda men vi stöter på ytterligare 20-25 svenskar som köpt sina biljetter på annat sätt. Det laddas med Nastro Azzurro och folk trivs, det är derby mot ett Lazio som vars spel imponerat säsongen igenom. Förhoppningarna om tre gulröda poäng är inte stora men den som lever får se.
Det har duggat lätt hela morgonen men det är inte förrän vi tar oss in på stadion runt klockan 13 som regnet faller mer och mer på allvar. Den största samlingen av oss svenskar tar sig till Distinti Sud, där vi nu tillsammans med stor spänning väntar på avsparken. Som vanligt så är det numera relativt tyst från klackarna. Visst sjungs enstaka ramsor som blir besvarade men skillnaden mot andra derbyn är påtaglig. Regnet består och lagen väntar inne i omklädningsrummet längre än vanligt. Inte förrän 35 minuter innan avspark drar uppvärmningen igång. Sittandes på raderna 65-72 så är det av förstående skäl lite klurigt att identifiera alla spelare men en efter en blir startelvan komplett, men det största utropstecknet i Jeremy Menez från start istället för Rodrigo Taddei.
Förhoppningarna var som sagt inte de högsta men när matchen sparkas igång väcks beroendet av seger och när David Pizarro drar en boll i ribban känner man att Lazio börjar darra. Det är nästan omöjligt att spela bra i ett derby, det handlar snarare om vilka som kan vara minst dåliga. Roma var verkligen inte bra men Lazio med sina bedrövligt fula zebraliknande tröjor var i en klass för sig. Ytterligare ett bevis på att man aldrig kan räkna med något i ett derby. Förutom att Francesco Totti alltid har det extremt tungt.
Laziospelarna tar som alltid vår kapten hårt, de vet att de måste, de måste trycka ner honom. De vet att han faller lätt men trots detta har de en förhoppning att få honom ur balans. Men det var en annorlunda dag igår, Francesco Totti var äldst på plan och det syntes, han tog skiten utan att ge tillbaka, något som annars är väldigt olikt vår kapten, visserligen med all förståelse efter allt motståndare gör och säger till honom.
Fenomenale David Pizarro fixar en frispark alldeles utanför straffområdet. Det blir ett stort rabalder och det finns lång tid att fundera på läktaren. Även om han kanske inte gör det bäst, då det finns fina bössor i Riise och Vucinic som bland annat montenegrinen visade i ett tidigare derby, så är det inget snack om vem om tar denna. Vi diskuterar hur otroligt viktig den lilla peten från Pizarro kommer bli, att domaren måste styra upp avståndet och vara hård på de framrusande spelarna.
När alla ställt upp så är det då dags, man ser att en Laziospelare i princip kommer fram till bollen men skottet avlossas och nätrasslet är ett faktum. Det är ett jubel som är i en klass för sig, undertecknad har aldrig varit med om liknande festande. Det är såklart svårt att beskriva med ord, det går inte att beskriva med ord, det blir helt enkelt inte större än såhär.
Resterande del av matchen hotar Lazio knappt ingenting, de skämmer bara ut sig. Men man förstår de, de förlorar säsongens viktigaste match på små detaljer, vi vet hur mycket det svider, fråga bara De Rossi efter hans uppträdande mot Shakhtar. Matuzalem kliver på en liggandes Totti i ansiktet, bara han själv vet med säkerhet om de var medvetet eller ej men om så är fallet så har jag förståelse för det. Kaptenen, symbolen och romaren som Lazio aldrig kan få har precis blivit av med sitt derbyspöke och sänkt Roms andra fotbollsklubb.
Simplicio blir på tilläggstid manglad och vi förstår snabbt vad som kommer hända, vår kapten dunkar dit straffen och 2-0 är ett faktum. Muslera får en grön laserstråle i ansiktet och tokslänger sig mot sin högra stolpe, det är inte lätt. Kaptenen gör två mål, blir misshandlad men visar sin mognad och hyllar sin fru. Räknar man bort avgörande scudettomatcher så kan det inte bli större än såhär. Totti har en max två säsonger kvar att spela, han kommer troligen inte få någon mer stor kväll likt denna. Han fick ett sista stort eget derby, ingen spelare var värd det mer än vår kapten.
Vare sig man såg derbyt hemma framför TV:n eller var extremt lyckligt lottad att beskåda det hela på plats är det bara att printa in datumet 13:e Mars i minnet för all framtid. Nästa gång Roma vinner en scudetto, vare sig det kommer inom 10 eller 30 år kommer jag vara på plats, men fram till dess är detta kvällen att komma ihåg.
Att vinna ett derby är alltid stort men detta var något helt annat. 13/3 2011 gav Francesco Totti oss vår femte raka derbyvinst, han gjorde det på egen hand med två mål. Tack Francesco!
