Saknaden är redan stor
Att få vara ifrån Serie A och Lazio kan vara skönt ett tag. Ett kort sådant. Sedan kommer saknaden, så tung och svår.
Säsongen är över i slutet av maj. Oftast känns det skönt, då man varit med om ytterligare en mödosam säsong som inneburit ett så kraftigt känslospel. Liksom alla andra kärlekar i livet kan den ibland så krävande relationen kännas jobbig ibland, och det är skönt att vara ifrån varandra ett tag. Det går ett par veckor då man ofokuserat vandrar vidare på jorden, utan varken mening eller mål, om jag får överdriva något, men faktum är att det känns litegrann på det viset. Man går från full sysselsättning, från en konstant vaksamhet och tankenärvaro, till en själens tomhet, tristess och arbetslöshet.
Silly season är en klen tröst. Visst är det roligt att hoppas, men för de klubbar som liksom Lazio ibland aspirerar på lite större namn men sällan lyckas signa dem är det mest ett par månader fyllda av brustna förhoppningar och besvikelse. Att vi skulle hitta en ny Dias eller Hernanes känns faktiskt inte särskilt troligt, men givetvis känns det roligt att Miroslav Klose i dagarna valt att skriva på ett tvåårskontrakt. Jag tror att han kan komma att bli exakt den spelartyp som Lazio saknat under nästan tio års tid - en måltjuv som kan vara osynlig en hel match, men som sedan ändå lyckas peta in en eller två mål.
Reja har förlängt med ett år, Mourad Meghni har äntligen lämnat oss, Muslera och Lichtsteiner ryktas vara nära Galatasaray respektive Juventus samtidigt som Marchetti väntas ansluta från Cagliari. Förvisso finns säkerligen substans bakom alla dessa rykten, och Lichtsteiner är väl i princip förlorad, men som jag proklamerat tidigare är det för min del oerhört svårt att finna rätt engagemang innan sslazio.it officiellt gått ut med affären. Detta är en del av den moderna fotbollen som inte handlar om fotboll. Detta handlar bara om agenter och spelare som vill ha mer pengar och ökat medieutrymme. Och det är inte därför jag följer Serie A och Lazio.
Trots att sommaren är här, trots att man egentligen borde kunna ta det lugnt och blicka tillbaka på en fin säsong, och trots att Lotito faktiskt redan landat ett namnkunnigt nyförvärv så saknas en stor pusselbit av ens liv. Det är inte skönt, inte befriande längre. Saknaden av att se Lazio spela fotboll är enorm, trots att vi inte ens passerat halva juni månad. Medan spelarna befinner sig på - i somliga fall - välförtjänt semester, vandrar man själv omkring i ett oroligt tillstånd utan den fasta punkt i tillvaron som är Società Sportiva Lazio. När en stor kärlek försvinner ur ens liv, om än temporärt, tappar man också i många avseenden fotfästet.
Sommaren är kort, som Tomas Ledin sjöng en gång i tiden, och tur är väl det.
