Sampdoria - Napoli
3 - 0

Sampdoria 3-0 Napoli: Revolutionen är död. Länge leve revolutionen!

Napoli blev krossade av Sampdoria på Luigi Ferraris. Tamt försvarsspel i första halvlek gav ett tidigt tvåmålsunderläge; i andra halvlek satte Quagliarella spiken i kistan med ett drömmål.

Napoli inledde i ett intensivt tempo och redan efter tio sekunder var man nära att sätta Insigne i ett friläge, men bollen rensades undan av en flaxande mörkblå back i sista sekund. Det blev istället hemmalaget som tog ledningen, då Defrel tilläts driva upp mot straffområdet i en ocean av yta. Skottet var det inget fel på utan det satt stenhårt intill Ospinas vänstra stolpe. Uppförsbacke för Napoli redan efter 11 minuter.

Målet innebar ingen adrenalinkick för Napoli utan det var Samp som fortsatte trycka på. Det finns ett problem i försvarsspelet post-Sarri, det har vi kunnat se flera gånger under de inledande matcherna och dagens möte var inget undantag. Gång på gång spelade sig Samp igenom Napolis mittfält trots intensiv press och när de väl nått backlinjen var duellspelet från exv. Hysaj alldeles för svagt.

Närmast kom Napoli genom ett fränt inlägg från Verdi till Milik. Bollen studsade högt, högt upp i luften och ut kom Samps målis och hängde tvätt. Milik kunde enkelt placera in bollen i öppen kasse men frispark blåstes - tydligen är det förbjudet att stå still i vägen för en utrusande målvakt. Även om man, likt Milik, duckar för att göra sitt bästa för att undvika en kollision. Komedi.

Efter en halvtimmes spel kunde Sampdoria göra 2-0. Diawara fick Saponara att se ut som Iniesta, Mario Rui är publik istället för att blocka inlägget och inne i boxen vet jag inte vad Albiol, Hysaj och Koulibaly gör. Efter en kylig pass från Quagliarella slutar bollen upp framför fötterna på superfloppen Defrel som skopar in bollen i mål på ett ytterst oestetiskt sätt. Vid det här laget känns det mest som att Napoli är Samp och Samp är Napoli. Dvs. allt annat än kul för en ljusblå supporter.

Pga. Samps höga linje hade Napoli ett par fina kontringstillfällen innan paus, men Mazzarri-DNA’t är helt borta i och med Hamsiks utträde ur startelvan och några fina målchanser lyckades man inte skaka fram. Halvtidsvilan kom som en lättnad. Enda ljuspunkten från de första 45 är att Saponara byts ut pga. ont nånstans. Skönt i och med att Diawara täckte honom ungefär lika bra som jag täcker motståndare i Solna-Korpen.

Andra halvlek inleddes med ett dubbelbyte. En osynlig Insigne lämnade plats för Mertens och Ounas tog Verdis plats. Synd om Verdi som jobbat hårt inledningsvis, förtjänade kanske en kvart till i mina ögon. Men Napoli mådde onekligen bra av den taktiska rockaden. I alla fall i offensiv bemärkelse, Insigne kan ibland bli alldeles för statisk i korridorerna och Mertens rörlighet ingjöt nytt mod i anfallet. Efter en kvart hade man redan skapat ett fler farligheter än under hela första halvlek.

Istället för ett skönt reduceringsmål fick man en redig käftsmäll. Med en kvart kvar hade Napoli tagit över bollinnehavet totalt men det blev Samp som fick utdelning. Mario Rui är ännu en gång alldeles för långsam och ett inlägg får ostört måttas mot Quagliarella. Koulibaly fuskar med markeringen och Neapelsonen kör en Zlatanklack som letar sig in i mål. 3-0, ridå. Fint av Fabio att inte fira i alla fall.

Några reflektioner:

1. Något av det viktigaste Sarri gjorde var att ställa om försvarsspelet till ett bollorienterat försvar. Alla snackar om anfallsspelet men det defensiva jobbet var Sarris främsta innovation i Napoli. Förra året, säsongen man kom så nära ligatiteln, var försvaret urstarkt men offensiven egentligen ganska tam jämfört med året innan. Om de inledande tre ligamatcherna visat något så är det att Ancelotti, tyvärr, är inkapabel till att förvalta Sarris defensiva filosofi. Åtminstone inledningsvis, peppar peppar.

2. Diawara. Varför är han sämre nu än när han först kom till klubben? Killen startade mot Real Madrid på Bernabeu under sin första säsong och gjorde det grymt - två år senare är det fortfarande hans bästa insats i Napolitröjan. Hur mycket tålamod ska man ha egentligen?

3. Våra ytterbackar håller inte när Ghoulam är borta. D’Ambrosio får en hel del kritik av Intersupportrar för att han inte bidrar offensivt, vad kan man då säga om Hysaj? Han är en D’Ambrosio som inte kan nicka. Mario Rui behöver vi inte ens prata om.

4. Målvaktsfrågan. Napoli har haft tre år på sig att ersätta Reina. Nu sitter man med Ospina, en målvakt jag skakat på huvudet åt varje gång jag sett honom spela i England. Sämsta biten sportcheferi sedan Inter skeppade Coutinho för 10 millar.

Är det en katastrof att förlora med 3-0 borta mot Samp? Nja, det kan hända den bäste. Juve låg också under med 3-0 på Luigi Ferraris för ett år sedan. Problemet är att Ancelotti inte på något sätt ingjutit förtroende i supporterskaran. När Juve torskar med 3-0 är det ett snedtramp som man vet kommer rättas till en vecka senare. När detta Napoli gör samma sak känns det som att man sitter i en berg-och-dalbana som precis börjat åka ner från toppen av krönet.

Förhoppningsvis blir det vinst mot Fio efter uppehållet. Men känslan är att det inte spelar en jättestor roll: Napoli lär ändå göra en sämre säsong nu jämfört med förra. Kommer man lösa en CL-plats? Utan tvekan. Men känslan av att gå från Scudettostrid med Sarri till det här...det är inte en bra känsla. Tankarna förs osökt till ett citat av den gode Hunter S. Thompson, vars ord om hippierevolutionens död i mångt och mycket punktmarkerar även Sarris revolution.

"There was madness in any direction, at any hour. If not across the Bay, then up the Golden Gate or down 101 to Los Altos or La Honda. . . . You could strike sparks anywhere. There was a fantastic universal sense that whatever we were doing was right, that we were winning. . . .

And that, I think, was the handle—that sense of inevitable victory over the forces of Old and Evil. Not in any mean or military sense; we didn’t need that. Our energy would simply prevail. There was no point in fighting—on our side or theirs. We had all the momentum; we were riding the crest of a high and beautiful wave. . . .

So now, less than five years later, you can go up on a steep hill in Las Vegas and look West, and with the right kind of eyes you can almost see the high-water mark—that place where the wave finally broke and rolled back.”