Topp 12 – Legendarer | # 7
Efter juluppehållet är det dags för plats nummer sju på listan. Platsen innehas av en mycket speicell spelare med ett imponerande troféskåp. Möt Popey, världens starkaste man.
Plats 7
Attilio Lombardo (1989-1995 & 2001-2002)
I Santa Maria vid utkanten av Neapel föddes den sjätte januari 1966 Attilio Lombardo. Under sin karriär som professionell fotbollsspelare representerade han storklubbar som Sampdoria, Juventus och Lazio och vann i varje enskild klubb flertalet stora titlar, såväl europeiska som italienska.
Som 17-åring påbörjade han 1983 sin seniorkarriär i C2-klubben Pergocrema, en liten klubb beläget i närheten av Cremona, Lombardiet. Där gjorde han snabbt ett avstamp då han stod för flertalet fina insatser de gånger han fick chansen. Det tog honom en halv säsong innan han blev ordinarie ute till höger på mittfältet i den lilla klubben. Han gjorde två säsonger i Pergocrema innan han väckte intresse hos stadens stora lag, Serie B-klubben Cremonese. Efter 38 ligamatcher och nio mål hos Pergocrema tog han klivet över till stadens storlag 1985, endast 19 år gammal.
Det var i Cremonese och Serie B som Lombardo utvecklades till något utöver det vanliga. Popey, som han kallades p.g.a. sitt identiska yttre med den serietecknade spenatälskaren, var given i det Cremonese som krigade för uppflyttning till Serie A. En annan Sampdoria-bekanting i form av Gianluca Vialli hade alldeles nyligen lämnat just Cremonese för Sampdoria. I Serie B-klubben stod han flera gånger för fina insatser från sin högerytterposition och därför var det ingen överraskning när storklubbarna började höra sig för om den unge talangen.
Efter tre mycket framgångsrika säsonger i Cremonese och totalt 141 ligamatcher blev det Sampdoria och deras coach Vujadin Boskov som skulle dra det längsta strået i kampen om Lombardo. 1989 blev övergången av och Lombardo sågs som det perfekta komplementet till det framgångsrika mittfält innehållandes Toninho Cerezo, Fausto Pari och Giuseppe Dossena. Tillsammans med ytterligare profiler såsom Roberto Mancini, Gianluca Pagliuca, Pietro Vierchowod och gamle Cremonese-spelaren Gianluca Vialli bildade Lombardo det lag som kallas Sampdorias bästa genom tiderna.
23-årige Lombardo tog direkt en fast plats i laget ute till höger och med klassanfallare som Vialli och Mancini att mata bollar på blev det omedelbar succé. Redan under sin första säsong i klubben vann han Cupvinnarcupen efter att ha besegrat Anderlecht med 2-0 på Ullevi i Göteborg.
Säsongen därefter, 90/91, fortsatte i samma fina bana som de tidigare där framgångarna nu nådde sitt klimax. Man lyckades nå final i Coppa Italia där tyvärr Roma var alltför starka och avgick med segern efter en 4-2 seger totalt. I ligan vann man Scudetton, klubbens hittils enda, efter två raka femteplaceringar åren innan. Lombardo var med andra ord redan en legend i Sampdoria efter att ha vunnit Cupvinnarcupen och Serie A med Genua-klubben, allt detta innan han ens fyllt 25!
Naturligtvis kommer det alltid sämre säsonger och efter klimaxen 90/91 kom så baksmällan, om än en ganska trevlig sådan. Säsongen 91/92 inleddes med seger i Italienska Supercupen där man tog revansch på Roma efter den snöpliga förlusten i Coppa Italia under föregående säsong. I Serie A lyckades man aldrig försvara sin Scudetto där man tillslut hamnade på en ”blygsam” sjätte plats.
Det skulle dröja ytterligare två säsonger innan Lombardo och hans lagkamrater fick känna på segerns sötma igen. Ett mediokert 92/93 följdes upp med ett starkt 93/94 där man hamnade på tredje plats i Serie A samt att Coppa Italia-bucklan hamnade i Genua igen efter att stackars Ancona krossats med 6-1 i finalen.
Lombardos sista säsong i Sampdoria kom under 94/95 där han förde Sampdoria till en åttonde plats. Under denna tid coachade en viss svensk vid namn Sven-Göran Eriksson klubben och de två skulle få chansen att samarbeta lite längre fram i tiden. Efter fem mycket framgångsrika säsonger i Sampdoria där han avgått med flertalet stora titlar kallade storklubben Juventus som hade något riktigt stort på gång. Coach Marcello Lippi såg i Lombardo den perfekte rotationsspelaren som kunde avlasta de lite mer meriterade spelarna i Turin-klubben. Lite komiskt kan man även tillägga att Lombardo för tredje gången i sin karriär tog samma steg i karriären som Gianluca Vialli. De bägge hade följts åt ända sedan tiden i Cremonese och fick alltså nu, för tredje gången, återförenas. Ingen högoddsare att de två är ganska bra polare idag.
Precis som i Sampdoria inledde Lombardo karriären i sin nya klubb med att vinna en europeisk cuptitel, Champions League. Även om yttern inte bidrog alltför mycket till framgångarna var han högt uppskattat bland ledare och spelare i klubben och var ständigt närvarande. Framgångarna i Champions League 1996 följdes upp med ytterligare triumfer i Europa då Juventus samma år lyckades med bedriften att ta hem både Interkontinental Cupen samt Europeiska Supercupen. På mindre än ett år hade Lombardo inkasserat tre riktigt tunga titlar som för evigt skulle göra honom odödlig bland alla Juventus-fans.
Det glöms ofta bort att Lombardo under sin tid i Juve ofta hade stora skadeproblem och det märks inte minst när man kollar hans facit i klubben. På två säsonger gjorde han bara 35 matcher med två mål som resultat, inget märkvärdigt resultat egentligen.
Med tiden ansågs dock den då 31-årige Lombardo som överflödig på Delle Alpi samtidigt som utlandet lockade. 1997 tog därför Popey steget över till de brittiska öarna där nyuppflyttade Crystal Palace var i full färd med att bygga ett slagkraftigt lag för Premier League. Tillsammans med en annan svensk, Tomas Brolin, utgjorde de två Crystal Palaces superduo och sågs som frälsare i klubben. Den taktiskt disciplinerade Lombardo passade på att tacka Juventus för tiden i alpstaden och tog så flyget över till England.
I sin debutmatch för Crystal Palace nätade faktiskt Lombardo och med sitt coola utseende vann han snabbt fansens hjärtan. Tyvärr för Lombardo hamnade han i en klubb som var i kaos, organisation är A och O inom fotbollen och den fanns det noll utav i Palace. Under första hälften av 98 tog så en man vid namn Mark Goldberg kontroll över klubben och gjorde diverse omstruktureringar inom klubben vilket så småningom ledde fram till att självaste Popey blev spelande manager för nykomlingen.
Det märktes ganska tidigt och tydligt att varken Lombardo eller Brolin (delade på coachansvaret) var särskilt insatta i manageryrket och därför var det ingen större skräll då nykomlingen skickades ner lika fort som man flyttades upp. En säsong i Premier League blev det i alla fall för Lombardo som valde att stanna ytterligare en i England för att försöka hjälpa klubben upp i Premier League igen, denna gång som spelare då tränarjobbet gick till en viss Terry Venables.
Säsongen 98/99 inledde Lombardo sin sista säsong i England och även för den smarte Popey blev det ganska klart att Crystal Palace inte var i närheten av uppflyttning. I ett sista försök att rädda äran valde Lombardo att lämna in en önskan om transfer till klubben som beviljades. Samtidigt satt en viss Sven-Göran Eriksson på bänken i Lazio tillsammans med gamle Sampdoria-hjälten Mancini. När Svennis noterade att gamle kompisen Lombardo var sugen på ett klubbyte nappade tränaren direkt. Redan under mitten av säsongen, januari 99, kom den 33-årige mittfältaren till Rom och storsatsande Lazio som var på uppgång.
I Lazio blev det en hel del bänknötande men Svennis visste att han hade ett säkert kort i gamle Lombardo och inte en endaste gång gjorde han sin tränare besviken. Under sin en och en halv säsong i Rom gjorde han totalt 33 ligamatcher och två mål. Det som imponerade än mer var att hans imponerande troféskåp utökades med ytterligare medaljer av finaste valör. Svennis gjorde Lazio till en storklubb och tillsammans vann de Cupvinnarcupen (Lombardos andra) 1999, Serie A (tredje) 2000, Italienska Supercupen (tredje igen) 2000, Coppa Italia (andra…igen) 2000 samt den Europeiska Supercupen (andra och sista gången!) 2000. Det var med andra ord en ganska fyllig och meriterande meritlista som den skicklige kantspringaren kunde visa upp, frågan är om någon Italiensk spelare kan visa upp ett sådant imponerande CV som Lombardo. Hade han bara haft framgång på den internationella scenen med landslaget hade han säkerligen räknats som en av de största i italiensk fotboll.
Som 35-åring började Lombardos krafter att tryta och därför förväntade många sig att mittfältaren skulle lägga av då hans kontrakt med Lazio upphörde 2001. Istället visade han prov på den lojalitet och det hjärta han besitter då han skrev på för Sampdoria igen i ett sista försök att nå uppflyttning till Serie A. Hans kära Sampdoria hade fullkomligen rasat efter att han lämnat klubben 1995. Sampdoria jagade uppflyttning och redan i januari 01 anslöt han till klubben vilket gav laget en enorm boost. Tyvärr räckte det inte hela vägen fram då man hamnade på en bitter femte plats.
Med ett sista krafttag gav han sig på säsongen 01/02 som skulle bli hans sista som professionell fotbollsspelare. Tyvärr tog så även åldern ut sin rätt då säsongen blev ett enda kapitalt misslyckande för hela klubben, inklusive Lombardo. På 34 matcher producerade han bara ett endaste mål och när säsongen summerades hamnade den tippade uppflyttningskandidaten på en pinsam tionde plats. Popey insåg, smart som han är, att tiden var inne och hängde så upp skorna på hyllan för gott 2002, en legend hade tackat för sig.
Egentligen hade ovanstående stycke passat perfekt som avslutning men Lombardo kände att han hade så mycket kvar att ge och valde därför att stanna kvar i Genua, staden han trivdes så bra i. Klubben tackade och tog emot och erbjöd direkt Lombardo en plats i tränarstaben för ungdomslagen där han kunde bidra med sitt kunnande. I fyra år var Lombardo tränare för Sampdorias småttingar där han under den sista var ansvarig för Primavera-laget.
Det var även tänkt att han skulle fortsätta coacha det Primavera-lag som i dagsläget leder Primavera-serien men när schweiziska FC Chiasso behövde ny tränare kallade man på Popey. Laget spelar visserligen i schweiziska andra divisionen men Lombardo gör bra ifrån sig i sin nya klubb där man för tillfället befinner sig på en fjärdeplats.
På FC Chiassos hemsida kan man läsa att Popey har ”Sampdoria i hjärtat” och att hans mest älskade segrar är de över rivalklubben Genoa. Med andra ord är Lombardo en riktig Sampdoriaälskare och det känns skönt att Popey fortfarande har Sampdoria i åtanke trots de framgångar han haft i andra klubbar. Med ett imponerade CV och fantastiskt spel i Sampdoria är Lombardo given på plats sju som en av klubbens allra bästa högeryttrar genom tiderna, om inte den bästa.
Namn
Attilio Lombardo
Född
1966-01-06, Santa Maria, Italien
Landskamper (Mål)
19 (3)
Position
Högerytter
Karriär
1983-1985 Pergocrema 38 (9)
1985-1989 Cremonese 141 (17)
1989-1995 Sampdoria 201 (34)
1995-1997 Juventus 35 (2)
1997-1999 Crystal Palace 49 (8)
1999-2001 Lazio 33 (2)
2001-2002 Sampdoria 34 (1)
Totalt: 531 (73)
Meriter
• 3 Scudetti
Sampdoria:1991 | Juventus: 1997 | Lazio: 2000
• 3 Italienska Supercupen
Sampdoria: 1991 | Juventus: 1996 | Lazio: 2000
• 2 Coppa Italia
Sampdoria: 1994 | Lazio: 2000
• 1 Champions League
Juventus: 1995
• 2 Cupvinnarcupen
Sampdoria: 1990 | Lazio: 1999
• 2 Europeiska Supercupen
Juventus: 1997 | Lazio: 1999
• 1 Interkontinental cupen
Juventus: 1997
Vi börjar närma oss topp fem med stormsteg men innan dess ska plats sex avhandlas. Vem som kniper denna, kanske inte så eftertraktade placering, men intressana får du läsa om i nästa vecka så missa inte det. En ledtråd? Klubbens kanske coolaste utlänning genom tiderna...
