Gråt inte, Antonio!
Varför gråter Antonio Cassano?
Många glömmer ibland att Antonio Cassano fortfarande bara är 25 år gammal. Det känns som om Peter Pan varit med i en evighet ända sedan debuten i Bari 1999. Vad många inte heller är medvetna om är att Cassano i sin andra match för Bari, som 17-åring, sänkte självaste Inter på San Nicola i Bari (klicka här för målet).
Redan inför matchen mot Viola var jag medveten om att Cassano var ett gult kort ifrån avstängning vilket skulle innebära att han skulle missa säsongens personliga höjdpunkt mot Roma på Olimpico. Cassano talade redan om känslorna inför mötet och hur han såg fram emot att skaka hand med Totti och grabbarna. Direkt när Cassano tappade befattningen efter Violas kvitteringsmål insåg jag vad som hade hänt och varför han reagerade som han gjorde (till skillnad från C+-kommentatorn, pinsamt att jag ska behöva maila dem i halvtid och förklara varför!).
Jag förstår Cassano. Visst var det kanske lite väl tydligt att han inte höll med domarens bedömning i situationen med Ujfalusi men 9 anfallare av 10 får frispark när försvararen hänger i ryggen. Att det sedan blev mål i situationen därpå gjorde bara saken än värre. Fingertoppskänsla där av domaren och vi hade haft en helt annan situation framför oss.
Istället fick vi se ytterligare ett Cassanate. Cassano förklarade själv tidigare i veckan att allt står inte rätt till där uppe. Han är medveten om sina brister och han gör sitt bästa för att bli kvitt dem men när allt kommer omkring är Cassano fortfarande samma gamle Cassano från Baris slum. Han är Italiens Golden Boy med betoning på boy. Han är ingen gentleman á la Del Piero, ingen Spotti eller skallande Ibrahimovic. Cassano är Cassano. Tänk efter själva, när har ni verkligen sett Cassano göra något fult mot någon motståndare?
Cassano är som en samling noveller utan slut. Man vet att det finns en del intressanta handlingar men aldrig hur de kommer att sluta. Ibland är det tråkiga berättelser för att sedan helt plötsligt dyka upp känslosamma och helt oväntade handlingar. Och så fortsätter det så om och om igen.
I Eurotalk säger en snubbe i keps från Viasat att Cassano inte är frisk. Kommer alltså från en person som sitter med keps och halsduk, inomhus (lite besviken att Birro inte stod upp för Cassano). Cassano är frisk men att han är oortodox är en annan sak. Vi vet redan nu att Cassano är speciell. Pojken gillar att visa vad han tycker och känner, det har han alltid gjort. Fine by me. I mina ögon är fotboll som bäst när dem här episoderna får upplevas. Känslor, passion och vilja är ingredienser som den abstrakta delen utav fotbollen baseras på.
Cassano är på väg tillbaka. Han gick in i andra halvlek mot Viola och knoppade in kvitteringsmålet och visade att han inte tänker låta något komma i vägen för hans comeback mot toppen. Att han dessutom säger sig vilja stanna i Sampdoria i framtiden säger allt om denna påg, lojal mot dem som är lojala mot honom. Jag hoppas få se Cassano i Sampdorias dress så länge som möjligt även om jag vet att diverse storklubbar kommer att rycka i honom inom två år.
Peter Pan är en spelare i absolut världsklass. Det märks så tydligt i Sampdoria och jag vågar inte tänka på vad denna spelaren hade kunnat bli om det inte vore för diverse problem. Som tur är så är han bara 25 år och därför är jag övertygad om att Cassano kommer vara en stor och återkommande del av den italienska klubb- och landslagsfotbollen.
Så därför Antonio, gråt inte! Din tid är snart kommen och då kan du stå där och peka finger åt dem som kallade dig passé.
