Därför är jag som jag är
"Man kan ta mannen ifrån gatan men aldrig gatan ifrån mannen."
Jag föddes dagen efter Italiens VM-guld 1982 i Spanien. En dag då hela Italien befann sig i en glädje utan dess like och där Paolo Rossi var den store hjälten.
Min uppväxt var inte den allra bästa. Min familj var inte särskilt välbärgad, vi bodde i en sliten lägenhet i Gamla Bari där kriminalitet och polis var ständigt återkommande inslag i vår vardag, slummen när den är som värst. Dock är jag noga med att påpeka att jag är stolt över mitt ursprung och min bakgrund.
Jag minns inte riktigt min far. Min mamma berättade för mig att han lämnade oss när jag fortfarande var spädbarn och jag har inte haft kontakt med honom sen dess. Jag har sett foton på honom men aldrig umgåtts med honom på riktigt. Och det mesta talar för att jag aldrig kommer att göra det heller. Min mamma är den enda som betyder något för mig. Det var hon som ensam arbetade för att ställa fram mat på bordet varje dag och det var hon som uppfostrade mig till den man jag är idag. Hon lärde mig allt och är min övervakare. Hon sa till mig när jag var liten att "vart du än går, även om det så är till Nordpolen, följer jag efter dig eftersom med dig är jag den lyckligaste kvinnan i världen." Det är det viktigaste för mig.
När vi var yngre brukade vi skolka från skolan för att spela fotboll ute på gatan. Vissa av oss spelade barfota på asfalten. Ibland hade vi tur och kunde spela på torget där vi hade tillgång till gräs. Mina vänner och jag brukade vara ute från tidig morgon ända tills det blev mörkt och vi inte kunde se mer. Det var där, på gatan och på torget, som allting tog fart. Många av dem som jag spelade med tidigare har det inte lika bra som mig idag och det sårar mig.
Jag glömmer aldrig en kille som alltid brukade vara ute och spela med oss. Han var svårt sjuk i polio och såg ofta ledsen ut. Trots att flera av grabbarna var äldre än mig tvingade jag alltid dem att se till att polio-killen fick vara med i mitt lag. Jag sa alltid åt honom att stanna framför mål och så serverade jag honom med passningar så han fick göra mål. Att få se honom glädjas vid varje mål, det gjorde mig glad och upprymd. Jag kände mig levande genom hans ögon.
Som 14-åring fick jag chansen att provspela för stora Inter i en sommarskola utan att lyckas. De sa att jag hade talang men antagligen inte tillräckligt, inte för att det bekymrade mig avsevärt. Desto skönare var det att tvåla dit dem i min andra match i A-laget för Bari när jag var 17. Jag har egentligen Eugenio Fascetti att tacka allt för, tillsammans med min mamma. Utan hans scouting och min mammas stöd hade jag inte varit här idag. Fascetti är min riktiga mentor och den ende som verkligen vill mitt bästa i denna korrupta fotbollsvärld.
19 år gammal köptes jag av Roma för 28 miljoner Euro. Jag brydde mig inte särskilt mycket om övergångssumman förutom att jag gladdes åt att Bari fick en ansenlig summa pengar för allt arbete dem lagt ner på mig. Det kändes skönt att lämna Bari som en frälsare.
Med min första lönecheck från Roma köpte jag ett stort hus åt min mamma. Det förtjänade hon efter allt slit hon fått stå ut med. Jag var tvungen att övertala henne att sluta jobba och istället börja njuta av livet. Jag såg till att köpa henne ett hus i närheten av mitt så vi kunde träffas varje dag. Jag älskar fortfarande min mamma mest av allt på denna jord.
Tiden i Roma var turbulent även om jag fann en ny mentor i Fabio. Vi hade våra duster men det kändes som om han fyllde hål i mitt liv. Jag var van att göra som jag ville men Fabio införde lite disciplin i mitt liv. Det syntes också på plan och tillsammans med Totti kände jag mig oövervinnlig.
Nyheten att Capello skrivit på för Juve kom som en överraskning. Det kändes som om jag blivit övergiven igen, utan förvarning. Istället för att satsa vidare i den eviga staden valde Capello att flytta vidare och vara otrogen med Italiens äldsta dam. Jag förstod det inte då och jag förstår det fortfarande inte. I mina ögon var det ett svek mot mig, Roma och hela Rom. Bara en fegis lämnar utan att säga adjö. Precis som min far.
Egentligen har jag inte lust att prata om mitt förflutna. Vad som är gjort är gjort och inget kan ändra på det. Jag begär inte heller att folk ska ändra sin uppfattning om mig eller tycka synd om mig. Jag vill bara att folk ska förstå vart jag kommer ifrån och varför jag är som jag är. Jag säger inte att jag haft det svårast i världen men jag har inte heller haft det lätt. Att växa upp under de omständigheter som jag gjort, det kräver mycket personlighet.
Idag är jag i Sampdoria där jag trivs ypperligt bra. Jag bor nära havet igen, precis som under min tid i Bari, och tillsammans med min kära mamma. Jag känner harmoni igen och förtroende från hela klubben. Detta är en klubb jag vill fortsätta att utvecklas i.
Mitt senaste utbrott kom väldigt olägligt och kan inte försvaras. Jag har redan bett om ursäkt för mitt agerande till domare Pierpaoli, Collina, laget, ledningen samt fansen. Jag hoppas att de kan förlåta mig och istället ge mig en ny chans att visa att jag håller på att utvecklas. Jag är 25 år gammal och har precis insett vad livet går ut på. Jag är trött på att ständigt behöva tänka på min bakgrund men kom samtidigt ihåg att man kan ta mannen ifrån gatan men aldrig gatan ifrån mannen.
Allt jag begär är förståelse. Förståelse för vem jag är, vart jag kommer ifrån och varför jag är som jag är.
Detta är min historia.
Mitt namn är Cassano. Antonio Cassano. Och jag är den jag är. Varken mer, eller mindre.
Källor
http://www.realmadrid.com/articulo/rma28500.htm
http://soccernet.espn.go.com/columns/story?
id=355040&root=europe&&cc=5739
http://it.wikipedia.org/wiki/Antonio_Cassano
