"Is this the way out?"
Gästkrönikören Christian Hägglund minns mötet med en av Sampdorias största stjärnor under 90- talet, Ruud Gullit.
Sommaren 1992 var varm, inte bara på grund av vädret utan också för att det svenska folket tillsammans med de andra europeiska nationerna befann sig i en fotbollseufori. EURO 92 hade anlänt och för första gången sedan VM ´58 var Sverige skådeplatsen för ett stort fotbollsmästerskap. Kraven på nytillsatte Tommy Svensson var skyhöga efter det taktfasta uttåget ur Italien-VM ´90 (1 – 2, 1 – 2, 1 – 2,). Sverige gjorde succé och tog sig till semifinalen efter oförglömliga mål av bl a Tomas Brolin (England 2 – 1) och Janne Eriksson (Frankrike 1 – 1). Trots denna framgång är det på grund av de ”Oranje” holländarna som jag alltid kommer minnas sommaren ´92.
Den holländske kaptenen Michels hade nominerat en 20-mannatrupp där Dennis Bergkamp och backklippan Ronald Koeman tillförde stjärnglans. Grädden på moset och pricken över i:t var dock stjärntrion från AC Milan, som några månader tidigare spelat hem den italienska ligan, bestående av Marco van Basten, Frank Rijkaard och Ruud Gullit. De var några av de största stjärnorna under slutet på 80- och början på 90-talet och befann sig under stor press då en upprepning av EM-guldet från 1988 var målet satt av spelarna själva och förbundet, samtidigt som det var ett krav från det holländska folket. Gullit var min favorit i den nyss nämnda trion och jag minns honom helst som spelare och superstjärna i Sampdoria.
EURO `92 blev ingen succé för Holland, trots semifinal-platsen (strafförlust 4 – 5 mot Danmark), och inte heller för stjärntrion från Milan. Både Marco van Basten och Ruud Gullit gick mållösa från turneringen samtidigt som den då unge Dennis Bergkamp blev intern skyttekung med tre mål.
Solen sken inte bara över Varbergs fästning denna speciella sommardag 1992, den sken även över mig och min bror och Ruud Gullit. Kulturskatten var inte bara ett utflyktsmål för mig och min familj; även delar av det holländska landslaget hade hittat dit. Den uteblivna succén till trots var Ruud Gullit ett hett villebråd för alla autografjägare, men jag och min bror behövde inte jaga, herr Gullit kom till oss. Vallgraven som hundratals år innan hade hållit den svenska fanans fienden stången var fylld av grönt, stillastående och illaluktande vatten och fästningens svala och skuggiga gångar var ett Mekka för två små energiska pojkar.
”Is this the way out?” Jag vill tro, och hävdar, att det var mig han frågade. Men min bror som är tre år äldre och då var mer bevandrad i det engelska språket svarade.”No!” Det var en direkt dialog med tydligt resultat då de ”Oranjes” kanske största stjärna slapp gå vilse i fästningens virrvarr av gångar och valvportar. Kanske hade utgången av semifinalen varit annorlunda utan Ruud Gullit men förmodligen hade han hittat ut på egen hand. Men att i en stjärnas ögon vara kompetent att ge vägdirektiv är stort, och har du inte upplevt det, bör du inte kritisera det.
Så blev sommaren 1992 en sommar att minnas för annat än avsaknaden därav.
Minnet av mötet med den store Gullit var något jag gladdes ännu mer över när han året därpå, 1993, skriv på för i blucerchiati. På 31 matcher svarade han för 16 mål och tog Samp till en fjärde plats i Serie A. Det gick så bra för Gullit att den giriga storklubben AC Milan ville ha tillbaka honom. Han återvände till Milano men gjorde ingen större succé, det ledde till att han kom att göra ytterligare en sejour i Sampdoria. Klubben som vi helst vill minnas honom från. Klubben där han gjorde succé.
Men när jag ligger på dödsbädden är det inte hans mål jag minns, då hör jag bara Gullit säga: "Is this the way out?"
