Historien bakom Sampdorias enda scudetto!
1990-91, ett lag med spelare som Vialli, Mancini och Lombardo var föremål för en av fotbollshistoriens vackraste sagor.
Mästarlaget 90-91
Serie A har aldrig varit så överlägsen som den var sena 80-talet och tidig 90-tal. Det är ingen hemlighet att världens bästa fotbollspelare och talanger drogs till Italien. Det är heller ingen hemlighet att Serie A var överlägsen både tekniskt och taktiskt sett. Ville man bli en stor och hyllad fotbollsstjärna, ja då skulle man spela i fotbollens hollywood, Italien.
Det är just det som gör Sampdorias första och hittills enda scudetto 1990-1991 som ett av fotbollshistoriens vackraste sagor. Det var en triumf utan dess like med tillräckligt charm och romantik för att smällta dom hårdaste hjärtan. Sampdoria hade precis presenterat sig för hela världen.
Gianluca Vialli, skyttekung 1991 med 19 mål på 26 ligamatcher.
Den inflytelserika Europeiska fotbollens årsbok noterade att Sampdorias truimf saknar motsägelse. Sampdoria stog för den ”klassigaste” prestationen i fotbollens bästa liga, hette det. Sampdorias triumf präglades av ett rikt och infektiös känsla av underhållning. Sampdorias laganda var inte, som Steve Archibald sade, en illusion i efterdyningarna av en seger. Det var i bevis under hela säsongen som Sampdoria visade att alla utmaningar går att övervinna med lite charm och en hel del stil. Sampdorias framgång var byggd på okrossbar lagenighet. Mer om det kan Ni läsa i John Foots – Calcio: A History of Italian Football där han ochså bland annat skriver om 7 specifika spelare i Sampdorias dåvarande trupp som alltid umgicks och kallade sig själva för ”De sju dvärgarna”.
Året är 1990 och det är fotbolls VM i just Italien. Värdlandet hade gyllene stjärnor som Schillaci, Donadoni, Baresi, Ferrara, Zenga, Maldini, Ancelotti, Giannini och en ung Roberto Baggio i startuppställningen. Hela truppen inehöll ju faktiskt endast spelare från (med undantag Baggio) Milano-klubbarna, Napoli eller Juventus. På bänken hade man dock en kvartett av Sampdoriaspelare. Pietro Vierchowod, Gianluca Vialli, Roberto Mancini och Gianluca Pagliuca, alla under 24 och dittills relativt okända i populära fotbollsitalien. Atillio Lombardo, som skulle varit Sampdorias femte spelare i den italienska VM-truppen missade på grund av skada. Jag minns inte VM 1990 så bra då jag endast var 6 år, men sommaren därpå hände något som förändrade mig som person och lärde mig innebörden att älska och vara trogen.
Säsongen 1990-1991, Sampdoria med Gianluca Pagliuca, reservmålvakt i landslaget och italiens mest lovande målvakt. Moreno Mannini och Pietro Vierchowod utgjorde det som än idag anses vara en av historiens stabilaste mittbackspar någonsin. Dessa två kompletterade varande perfekt och hann med totalt 358 ligamtacher tillsammans under deras 11-åriga era i Sampdoria. Med detta omöjliga mur framför mål vore det orättvist att ettikera Sampdoria som lärjungar av catenaccio-fotbollen men faktum är att det var just kontringsspelet som Sampdoria blev framgångsrika på. På den tiden var det endast tillåtet med tre utländska spelare. Sampdorias trojka bestog då av Srecko Katanec (Jugoslavien), Toninho Cerezo (Brasilien) Oleksiy Mykhaylychenko (USSR). ´Man hade även spelare som Ivano Bonetti, Atillio Lombardo och Marco Branca som spelade släpande bakom drömduon Vialli – Mancini. Men trots flera landslagsmeriterade spelare så var Sampdoria aldrig scudetto-tippade. Man hade aldrig tidigare placerat sig ovan fjärdeplatsen men man hade en tydlig och inflytelserik manager, den mycket reste Vujadin Boskov som hade spelat för klubben på 60-talet. Han hade under sina då 4 år i Sampdoria lett laget till dess bästa placering i serie A-historien någonsin (fyra), två Coppa Italia-titlar 1988 och 1989 samt Cupvinnarcupen 1990. Men det var just det Sampdoria var, ett cuplag och det fanns aldrig någon realistisk anledning att tro på en varaktig titelutmaning. Inte minst tack vare att motståndet var av fruktansvärt världsklass. Napoli var regerande mästare med bland annat Diego Maradona i spetsen. Milan var europamästare. Inter som vann ligan 88-89 med hela 11 p (då det var fortfarande 2p för seger) hade 3 regerande världsmästare i tyskarna Andy Brehme, Lothar Matthäus och Jürgen Klinsmann. Och Juventus som under sin nya chef Gigi Maifredi spenderat stor summa pengar på nyförväv som Roberto Baggio, Thomas Hässler och Julio Cesar. Det var bäddat för en oförglömlig fotbollsår.
Säsongen inleddes starkt av "underdogsen" doria som vann match efter match och höll sig i toppen. Den 25:e oktober sattes en tydlig markering när Sampdoria (utan skyttekungen Vialli) lyckades slå serieledande Milan på bortaplan och för första gången sen 1982 ledde man Serie A. De var dessutom än så länge obesegrade. Sedan fortsatte bara framgången. Tre veckor senare kom ett extraordinärt 4-1 seger mot Napoli, detta var Sampdorias andra kvartett av segrar denna säsong, dvs 4 segrar i följd. Men efter solen kommer regnet, heter det. Sampdoria förlorade första matchen, derbyt mot Genoa. Sedan brakade hela helvetet lös med 7 raka matcher utan vinst. Man bröt den dåliga mönstret och vann mot Inter när halva säsongen hade spelats och serien vände, och man var åter igen i serieledning. En ledning man sedan vägrade släppa. Sampdoria fortsatte spela övertygande och sista tredjedelen av säsongen beskrivs som den magiska perioden i Sampdorias drygt 60 åriga historia. Man lyckades ännu en gång utklassa Napoli, även denna gång med 4-1 i en match som är mest ihågkommen som Maradonas sista framträdande i Serie A. Under dom närmsta veckorna vann man även ödesmatchen mot Juventus, som var totalt avhängd i toppen efter förlusten. Sampdoria var faktiskt så pass överlägsna att endast Inter kunde störa scudetto-drömmen trots att hela 5 omgångar återstod.
Man mötte just Inter i omgång 28, och hade 3 poängs försprång.
Ekvationen var enkel. Inter behövde att vinna, Sampdoria fick inte förlora. Sampdoria vann med 2-0 i en match som beskrivs som en av dom mest underhållande fotbollsmatcherna i historien faktiskt. Chanserna haglade och det märktes tydligt att båda lagen var ute efter vinst. Jag minns hur kommentatorn Martin Taylor blev hysterisk i slutet av matchen när Vialli avgjorde och skrek ut allt han hade..”många år framöver kommer folk minnas denna match”..folk kommer att säga; ”Jag var där, jag såg den matchen”. Till skillnad från andra italienska kommentatorerna så var Martin Taylor lugn. Matchen hade allting. En missad straff. Två röda kort (Bergomi och Mancini), ett bortdömd Jürgen Klinsmann mål, miljontals missade Inter-chanser, Stolpskott av Lombardo och Vialli, men självklart ochså två klassmål av Sampdoria . 0-1 kom efter Dossenas (av alla människor) missill från 20 meter och 0-2 efter Viallis soloräd i Inters straffområde där han kallt och kaxigt rundade Walter Zenga i målet och säkrade segern, man tog ochså ett stort steg mot scudetton. Detta var verkligen en smash and grab seger. Inter hade 24 skott på mål, Sampdoria endast sex. Inter hade 13 hörnor, Sampdoria endast ett. Intermålvakten Zenga, räddade inte ett enda skott (verkade det som) medans Pagliuca i Sampdoriamålet stog för 13 mirakulösa räddningar. En match han än idag minns som den bästa någonsin i hans långa karriär.
3 omgångar återstog och man hade en komfortabel sexpoängs ledning i toppen.
Man behövde alltså endast 3 p på dom återstående 3 omgångarna för att säkra titeln. Torino, enda laget som bortaslog Sampdoria den säsongen väntade i nästa omgång. Matchen slutade 1-1, medans Inter vann sin match och åter igen var det öppet i toppen där Sampdoria hade 4 poäng ner med 2 matcher kvar att spela. Allt kunde säkras i säsongens sista hemmamatch när Lecce kom på besök. Sampdoria rivstartade matchen och gick ifrån till en säker 3-0 ledning efter bara 28 minuter. Målen gjordes av Mannini, Invernizzi och Vialli. Ett resultat som stog sig matchen ut och ledde till jubel som skulle pågå under lång lång tid framöver..
Jublet på Marassi hade inga gränser efter 3-0 segern mot Lecce, scudetton var säkrad!
Men som så ofta, vad som tycktes vara en början på något stort blev istället närmare en katastrof. Sampdoria kämpade med trycket att vara regerande mästare och var i nedflyttningszonen följande säsong innan man efter en stark säsongsavslutning ändå slutade sexa. Man spelade även i europacupen och tog sig ända till final men räckte inte till mot Barcelona med Ronald Koeman i spetsen. Sommaren därpå började den riktiga nedgången. Vialli såldes till Juventus, för en summa på £12m som då var världsrekord i fotbollssammanhang. Marco Branca gick till Fiorentina. Mykhaylychenko såldes till Glasgow Rangers. Giuseppe Dossena släpptes gratis till Perugia.Tränare Boskov gick till Roma. Cerezo flyttade hem till Brasilien. På de två nästföljande säsongerna tappade Sampdoria nästan hela sitt mästarlag och trots att spelare som Gullit, Chiesa, Jugovic, Mihajlovic och Evani kom in blev saker och ting aldrig detsamma. 1999 fullbordades katastrofen när Sampdoria flyttades ner i Serie B. Nu är man dock tillbaka där man hör hemma, man är ett anständigt och etablerad klubb på den övre mitten av tabellen men för en säsong var vi så mycket mycket mer...
