Gästkrönika: Drömmen om Palombo
Johan Grahn bjussar här på en gästkrönika som handlar om Sampdoria och allt vad det innefattar.
När man var liten fick man alltid frågan om vad man ville bli när man blev stor? Svararen varierade om inte från dag till dag så näst intill i alla fall. Det var allt från fotbollsproffs till polis, brandman, superhjälte och alla de andra sakerna man drömde om när man var liten. Nu när man är lite äldre kanske man nöjer sig med ett yrke man trivs med som ger en bra lön, en familj som älskar en och så vidare, de sakerna man kanske inte drömmer om men som man ändå strävar efter och vill ha. När jag satt och såg på Genua-derbyt i söndags kväll kom en tanke till mig, en tanke som har varit där förr och som är svår att skaka av sig. Det är inte en dröm om vad man vill bli när man blir stor utan det är en dröm om vad man önskar att man vore idag. Drömmen om att vara Angelo Palombo.
Att för det första få bo i Italien, den vackra arkitekturen, maten, musiken, landskapen, havet, kvinnorna, språket, allt som är Italien. Jag vet att landet har sina svagheter och att de är långt ifrån få, en korrupterad regering med en maktgalen fascist till president, en kvinnosyn som är medeltida, maffia och så vidare. Men alla de saker är saker som gör Italien till Italien och vi som kan förbise alla dess saker kommer alltid att älska landet.
Att få leva i Genua, den vackra hamnen med den fantastiska fyren La Lanterna. Med alla bergen som omringar staden och faller dramatiskt ner mot det alltid lika blå och skimrande havet. Att kunna göra utflykter till alla fästningar och borgar som ligger runt om staden. Att kunna sätta sig ute i vårsolen med en cappucino och blicka ut över Columbos statyn. Och inte att förglömma piazza de Ferrari med den vackra agorá fontänen.
Att få spela i Sampdoria, att få känna den otroliga inramningen på Luigi Ferrari, som utan tvekan är den bästa arenan i Italien. Det finns ingen annan som får den inramningen, närheten till publiken och framförallt de galna fansen. Spela i en klubb med överlägset snyggaste tröjorna i hela Europa, den klara blåa färgen, de sitter dessutom klistrade på kroppen och inte minst de är Kappa. Italienska lag ska spela med italienska märken, det känns mer genuint och äkta. Att få chansen att ha Luigi del Neri som tränare. Jag har ju ingen erfarenhet men han verkar onekligen vara en förstklassig tränare. Han vågar testa nya spelsystem och han revolutionerade och framförallt överraskade hela den Italienska fotbollen med Chievo säsongen 01/02. Han är dessutom en tränare som insett vikten av att alltid klä sig snyggt och hur underskattat det är med en färggrann halsduk.
Att få spela defensiv innermittfältare, i Serie A där tempot inte alltid är det högsta och där man mer än gärna spelar bollen via mitten istället för att slå långt a la England. Man får mycket boll och behöver inte springa allt för mycket, röra sig runt mittcirkeln och slå krossbollar, vilken fantastisk känsla det måste vara. Att dessutom ha ett sådant förtroende från tränaren att man är självskriven i startelvan och lagkapten, att vara lagkapten i ett Serie A lag, vilken svindlande tanke det är.
Men det absolut bästa med att vara Angelo Palombo är att man varje match och varje träning får chansen att se det största bollgeniet genom tiderna visa vad han kan. Att få spela med Antonio Cassano. Jag vet att det är stora ord att ta till om en spelare som inte platsat i Real Madrid och som till och från är petad i ett mittenlag i Serie A, men jag står för mina ord, han är ett bollgeni utan dess like. Man får bollen och bara lägger den vidare till Cassano och varje gång man gör det går det en kittlande känsla genom kroppen för man vet att det när som helst kan hända något som man vet att man aldrig kommer få se igen. Att veta att man spelar med en spelare som verkligen kan hitta på vad som helst. Han ser vinklar och passningar som man som åskådare inte ens ser på repriser i slow motion. Men att sedan kunna placera bollen på millimetern där man vill ha den är något väldigt få förunnat. Men den mannen är inte bara ett passningsgeni, han kan dessutom lura alla försvarare i världen om han är på det humöret.
Att se Cassano trippa fram längs vänsterkanten och dribbla sig förbi tre spelare inom en kvadratmeter är ren och skär fotbollskonst och jag vågar säga att ingen annan spelare kan göra nånting liknande. Det finns ingen som är så bra på så små ytor och som kan se de lösningar som han.
Att vecka efter vecka få chansen till att på så nära håll få uppleva den fotbollskonst som Antonio Cassano bjuder på gör att Angelo Palombo lever min dröm.
¤ ¤ ¤ ¤
Vill du också få din gästkrönika publicerad? Maila den i såna fall till mig på hakan_dik@hotmail.com.
