Sassuolo - Napoli
1 - 2

Sassuolo 1-2 Napoli: Sent ska syndaren vakna

Napoli vände och vann borta mot Sassuolo, efter ett självmål av Obiang på stopptid. Den negativa sviten i Serie A är bruten och Napoli tar julledigt med vind i seglen!

I införtexten efterlyste jag inte tre poäng eller ens en taktisk förbättring. Utan bara lite gammal hederlig GRINTA á la Gattuso. Tyvärr så var de första 45 minuterna en uppvisning i precis allt som varit fel med höstens Napoli.

Redan efter sjuttio sekunder hade Mario Rui rensat en boll från mållinjen och resten av halvleken fortsatte i samma spår. Sassuolo dominerade, det går inte att beskriva på något annat sätt. De grönsvarta gjorde det bra men framförallt var det Napoli som spelade bottenlöst uselt. Man bjöd på ytor, vek sig under press och gjorde gång på gång enkla misstag.

Traoré, född år 2000, tråcklade in 1-0 för hemmalaget efter en halvtimmes spel och där kändes matchen körd. Traore som alltså inte ens är ordinarie men fått starta då Berardi skadat sig på träning. Resultatet stod sig när pausvilan ljöd men helt ärligt så borde Sassuolo ha gjort minst ett mål till. Det går faktiskt att argumentera för att Napoli, i 2010-talets sista match, gjorde sin sämsta halvlek på hela decenniet.

Efter paus såg det marginellt bättre ut. Försvaret läckte fortfarande som ett såll men framåt började man åtminstone kunna koppla ihop fem-sex passningar på raken. Efter tio minuter slogs en boll upp på Milik, som valde att släppa den mellan benen till Allan. Brassen lyckades på något sätt hålla undan tre backar och avsluta, rakt upp i krysset bakom Pegolo. Efter att ha rullats av banan så var Napoli plötsligt inne i matchen igen.

Efter målet vaknade laget till. GRINTAN visade sig. Den tekniska nivån var fortsatt långt under vad man är van att se från dessa spelare och taktiskt så hade vi fortfarande oceaner av yta mellan lagdelarna...men för första gången på flera månader syntes en vilja och kämpaglöd. Sassuolo trycktes tillbaka på egen planhalva och fick nöja sig med kontringsbollar på Boga och Caputo. Samtidigt så började Napoli rada upp chanser.

Callejón hade en boll i ribban och ett mål bortdömt för en hårfin offisde. Insignes avslut rensades på mållinjen. Mertens byttes in och missade två hundraprocentiga chanser. Symptomatiskt för Napoli såklart. Men trots 1-1 och en massa missade chanser så satt jag med ett leende på läpparna. Jag såg en förbättring för första gången på mycket, mycket länge. Det räckte faktiskt för att inge lite hopp om framtiden.

Sedan så kom det. Körsbäret på tårtan. Pricken över i:et. En hörna i nittiofjärde matchminuten skruvades in av Insigne och skarvades vidare in mot bortre stolpen. Där vann inbytte Elmas sin wrestling-match mot Obiang och på något vis, troligtvis via Obiangs tåspets, hamnade bollen i mål. Ett vilt firande utbröt på planen, på tränarbänken och bland det manstarka bortaföljet. Napoli hade gått igenom skärselden, renats i den och kommit ut på andra sidan med tre poäng i bagaget. En av de absolut konstigaste matcherna jag upplevt i mitt supporterliv.

Efter matchen var Gattuso förvånansvärt nykter i sin analys. Fokuserade inte alls på det sena avgörandet i Napolis favör, utan konstaterade att den första halvleken var oacceptabelt dålig. Bra så, Rino. Eld i baken på spelarna nu. Det kommer att behövas efter nyår.

Avanti Napoli!